Kan USA:s svarta byta sida?

Joe Biden tappar stöd bland svarta amerikaner. Den nyheten kablades ut i amerikanska medier för någon månad sedan, sedan en mätning från GenForward visat att 17 procent av afroamerikanerna svarat att de skulle rösta på Donald Trump om valet hållits nu. Ytterligare 20 procent ville ha ”någon annan” än Biden och Trump.  

Det låter ju inte som någon större kris för Demokraterna. Biden får stöd av 63 procent, jämfört med Trumps 17; en rejäl utskåpning. Men i det här sammanhanget är Bidens siffra svag. Afroamerikaner är sedan decennier Demokraternas mest trogna väljargrupp. I det förra presidentvalet, 2020, lade 92 procent av dem sin röst på Biden. Så även om alla som vill ha ”någon annan” till slut ändå röstar demokratiskt, så har andelen svarta republikanska väljare drygt fördubblats. 

Här finns en annan och djupare berättelse, nämligen den om hur Demokraterna bland afroamerikaner genom åren har kommit att nå siffror i USA som vi annars förknippar med riggade val i utvecklingsländer. Det var sannerligen inte givet på förhand. 

Alla har väl sett  Roots  och  Mississippi brinner?  Läst  Onkel Toms stuga  och  Twelve Years a Slave. Vi har förfärats och äcklats av bilder från Ku Klux Klan-lynchningar av svarta i Södern. Mitt starkaste minne från något museum jag någonsin besökt är från Medborgarrättsmuseet i Montgomery i Alabama. Samma dag körde jag den legendariska sträckan mellan Selma och Montgomery, och berördes av alla skyltar längs vägen som markerade var demonstranterna hade vilat och tillbringat natten under den långa, heta marschen.

Men vad vi sällan hör är att de vita makthavare som både bildligt och bokstavligt trampade ner de svarta var demokrater. Republikanerna existerade knappt i södern före medborgarrättsrörelsens ankomst, eftersom de som hade rösträtt (läs: de vita) inte ville befatta sig med Abraham Lincolns gamla parti. Både Alabamas guvernör under större delen av perioden 1963-1987, George Wallace, och Birminghams brutale polischef Bull Connor var demokrater. Det var även Theodore Bilbo, "Cotton" Ed Smith, "Pitchfork" Ben Tillman, Orval Faubus och alla de andra gamla spökena från Södern som i dag samlar damm i historiens skamvrå.

Men låt oss backa till det amerikanska inbördeskriget när Lincolns republikaner slogs mot Söderns demokrater om, inte minst, slaveriets vara eller icke vara. Direkt efter kriget påbörjades ett omfattande arbete i kongressen med att införa lika medborgerliga rättigheter för svarta som för vita. Redan 1866 klubbades den första lagen som skulle garantera just detta. Den demokratiske presidenten Andrew Johnson lade in sitt veto mot lagen, men kördes över av den republikanska kongressmajoriteten.

1870 och 1871 klubbade kongressen – kontrollerad av republikaner – två lagpaket som angrep Ku Klux Klan och rörelsens brutala försök att stoppa svarta från att rösta. Lagarna undertecknades av den republikanske presidenten Ulysses S Grant. Motståndarna fanns främst bland demokraterna.

Vid den tiden fick den amerikanska senaten även sina första svarta medlemmar, Hiram Rhodes Revels och Blanche Kelso Bruce. Båda var republikaner och båda representerade Mississippi. Detta var dock under den så kallade Rekonstruktionen, under vilken Nord ockuperade Syd och utsåg dess politiska beslutsfattare. När sydstaterna några år senare återfick sin autonomi försvann såväl republikaner som svarta från alla maktpositioner. Därefter tog demokraterna omgående itu med att införa delstatslagar som kringgick de nya medborgarrättslagarna. Arbetet underlättades av bland andra Woodrow Wilson (demokrat och president 1913-1921) som får anses bära huvudansvaret för apartheidlagstiftningens återkomst. 

Var då alla demokrater rasister? Naturligtvis inte. Men de var länge ointresserade av de svartas situation. Däremot var de intresserade av makt. Och "Solid South", alltså Demokraternas politiska monopol i sydstaterna, gav dem en fördel i valen. Franklin Roosevelt, i dag hyllad för sitt arbete mot fattigdomen under depressionen, behövde de vitas röster och var beredd att betala med de svartas frihet. Hans första utnämning till Högsta domstolen var Hugo Black, demokrat från Alabama och livslång medlem av Ku Klux Klan.

Under Roosevelts rekordlånga presidentskap blev de svartas rättigheter något av en icke-fråga. Efterträdaren Harry Truman utmanades internt av sitt partis sydstatsfalang inför valet 1948, men lyckades rida ut den stormen. Det var först på femtiotalet som medborgarrättsfrågan på allvar seglade upp på dagordningen. Vid det laget hade landet åter en republikansk president, Dwight Eisenhower, som bland annat undertecknade 1957 års medborgarrättslag. Bland motståndarna fanns många prominenta demokrater, däribland John F Kennedy.  

Det ska sägas att Eisenhower personligen inte kände särskilt djupt för de svarta. Men han kände för lagen. Och han satte in statens resurser för att upprätthålla resultatet av  Brown vs Board of Education, alltså det beslut i Högsta domstolen som förbjöd uppdelning mellan skolor för svarta respektive vita barn.

Efter mordet på Kennedy 1963 blev demokraten Lyndon Johnson president och av någon anledning är det honom vi i dag förknippar med de medborgarrättslagar som antogs på sextiotalet. Men Johnson var en senkommen konvertit som under sina första tjugo år i kongressen röstat emot varje tillstymmelse till medborgarrättslagstiftning. Att underteckna 1964 års medborgarrättslag var säkert inte helt lätt för en vit demokrat som fötts 1908 på Texas landsbygd och han ska han ha ett erkännande för att han ändå gjorde det. Men det gör honom sannerligen inte till en medborgarrättskämpe.

Dessutom: de lagar för vilka vi i dag hyllar Johnson och Demokraterna stöddes av över åttio procent av kongressens republikaner, men bara av drygt sextio procent av dess demokrater. Motståndet leddes av Robert Byrd, demokratisk senator från West Virginia och tidigare medlem av Ku Klux Klan. Byrd filibustrade lagförslaget i fjorton timmar. Inget av detta hindrade honom från under åttiotalet bli Demokraternas ledare i senaten. Han omvaldes sista gången 2006 och dog på sin post 2010. 

Efter medborgarrättsstriderna på sextiotalet bytte dock det demokratiska partiet fot på allvar och efter att ha varit någorlunda uppdelade mellan de båda partierna började nu svarta väljare att rösta på demokraterna i snabbt tilltagande grad. Många konservativa demokrater lämnade samtidigt sitt gamla parti och lade grunden för den sydstatsrepublikanism som vi känner i dag. 

I takt med att det blev omöjligt att försvara de gamla raslagarna blev Republikanernas motstånd mot centralmakten i Washington ett slags surrogat för många av söderns vita väljare. Det kom till uttryck i en mängd symbolstarka frågor som bussning av elever, aborträtten som befästes av Högsta domstolen 1973, samt förbud mot skolbön.  

Även ekonomiska frågor fick ett nytt genomslag. Södern var länge så fattig att skatterna var något av en icke-fråga, men nu hade regionen lyft sig så pass att många invånare kommit över skiktgränsen för federal inkomstskatt. Denna korsbefruktning mellan social och ekonomisk konservatism utgjorde en jordmån som skulle skördas grundligt av Republikanerna och göra dem till söderns dominerande politiska kraft. 

Men i storstäderna hade Demokraterna haft övertaget nästan hela tiden och det var framför allt där som Lyndon Johnsons krig mot fattigdomen utkämpades (utan framgång).  

I dag, flera decennier senare, ligger USA:s svarta befolkning en bra bit efter den vita, såväl ekonomiskt som socialt. Svarta urbana mottagare av kommunala, delstatliga och federala välfärdsinsatser lever kortare liv, har sämre hälsa, lägre utbildning och lön än genomsnittet. Svarta barn växer upp utan fäder i en omfattning som inga andra barn i USA. Den amerikanska vänstern förklarar mycket av detta med strukturell rasism. Mot den förklaringen talar att det inte är den vita majoriteten, utan den asiatiska minoriteten, som klarar sig bäst i dagens USA.

Sammanfattningsvis är det svårt att se på vilket sätt Demokraternas starkaste fästen – alltså de liberalaste storstädernas innersta kärnor – levererar ett bättre liv till landets svarta. Lika svårt är det att förstå varför Demokraterna förtjänar att förbli den självklara hemvisten för svarta väljare. Partiets historia är full av cynism och ondska och i dag lider det av en akut brist på framgångsexempel att visa upp för de svarta väljarna, både på lokal och nationell nivå. 

En förklaring kan vara att Demokraterna historiskt alltid har varit besatta av etnicitet. I grunden är de ett big government-parti som numera vinner sina val på att sälja in en stor offentlig sektor samt identitetspolitik till storstädernas svarta, liksom det tidigare vann sina val på att sälja överhöghet till söderns vita. Helt olika trollformler, men med liknande resultat.  

Så har det svarta USA:s tragiska öde sedan artonhundratalet varit intimt förknippat med Demokraterna. Från slaveriet via segregationen och den påföljande medborgarrättsrörelsen till dagens välfärdskrämande och urbana förfall. 

Norén-äktenskapet har dock börjat visa en del små tecken på att spricka. Boken Blackout: How Black Americans Can Make Their Second Escape From The Democrat Plantation är en del av grunden för Blexit-rörelsen, alltså en grupp svarta konservativa som vill förmå afroamerikaner att lämna Demokraterna till förmån för Republikanerna. Bokens författare Candace Owens tillhör en växande skara som inser vad många republikaner ännu inte har förstått; partiet kan inte återfå sin dominans så länge dess kandidater får under tio procent av de svarta väljarnas röster. 

Demokraterna har däremot begripit detta hela tiden. Därför blir det en nyhet att Joe Bidens övertag mot Donald Trump bland svarta nu ”bara” är 46 procentenheter. Svarta väljare har tillhandahållit segermarginalen för nästan alla demokratiska presidenter efter andra världskriget.  

Så även om den afroamerikanska befolkningen på många sätt är förfördelad så besitter den de facto makten att avgöra presidentval. Mätningen som visade att Bidens svarta stöd krymper kan därför vara valrörelsens viktigaste hittills. USA är fortfarande mycket långt från en storskalig Blexit. Men det rör på sig under ytan. 

***

Läs även: Mer Trump, mindre krig?

Läs även: Infekterade strider gör det omöjligt att styra USA