Kanada: Som Sverige – fast lite bättre

Man skulle kanske tro att Kanadas medborgare är nöjda när de går till val på måndag. Kanadensarna har en av världens högsta levnadsstandarder, de offentliga finanserna är i ordning och ekonomin fortsätter att växa i god takt. The »Canadian Way«, kanadensarnas egen modell, står sig starkare än någonsin. Kanada är öppet inför omvärlden, invandrare tas emot med öppen famn och mångkulturalism bejakas. Landet var bland de första i världen att tillåta äktenskap mellan homosexuella, och många flyttlass har sedan dess gått över gränsen från USA. I många avseenden har det liberala Kanada blivit ett alternativ till den nordamerikanska drömmen. Flera gånger har kanadensarna gått emot sin granne supermakten, som när de vägrade skicka soldater till Irak och legaliserade innehav av marijuana.

Jämförelsen med Sverige görs ofta, inte bara på grund av de gemensamma nordliga breddgraderna och förkärleken för ishockey.

– »The Canadian Way« är en lyckad medelväg mellan USA och Europa. Den ekonomiska modellen liknar USA:s, samtidigt som välfärdsstatens system har mycket gemensamt med Sveriges, även om ni i ännu större utsträckning förlitar er på den starka staten.

Det säger Brenda Lafleur vid tankesmedjan Conference Board of Canada, som varje år undersöker Kanadas prestationer i förhållande till andra länder.

Men väljarna är inte nöjda. Enligt de senaste opinionsmätningarna kommer de att rösta bort Paul Martins liberala regering till förmån för den konservativa oppositionen. Liksom i Sverige verkar det finnas en trötthet med den sittande regeringen. I Kanadas fall är det liberalerna som suttit länge vid makten. Partiet har varit i regeringsställning tolv år i sträck, och har sedan efterkrigstiden innehaft premiärministerposten sammanlagt nära 45 år. Valet tvingades fram sedan en korruptionshärva, den så kallade sponsorskandalen, skakade om det liberala partiet, även om premiärministern själv anses oskyldig.

Dessutom finns ett stort missnöje med sjukvården. Långa vårdköer och skenande utgifter står i fokus i debatten. Kanada går till och med om Sverige när det kommer till andelen av BNP som läggs på sjukvården. På högerkanten menar man att lösningen är fler privata alternativ som komplement till den överbelastade offentligt finansierade vårdapparaten.

Samtidigt som omvärlden ser Kanada som förebild så menar Brenda Lafleur på Conference Board of Canada att landet har problem. Kanada är fortfarande bland de högst rankade på ett stort antal områden, men halkar efter exempelvis USA när det kommer till produktivitet, handel och innovationer. Samtidigt hävdar organisationen att inget av de övriga G7-länderna kommer i närheten av landets prestationer när det kommer till medborgarnas grundläggande ekonomiska och sociala välfärd.

Trots kritiken är det inget av partierna som på allvar ifrågasätter The Canadian Way. Premiärminister Martin har skrämt väljarna med att motståndaren Harper »kommer att införa USA-värderingar«, men Harper har lyckats med sin valkampanj denna gång just genom att inte ifrågasätta Kanadas modell.

Och för att Kanada även i framtiden ska kunna erbjuda sina medborgare välfärdsstatens förmåner är både liberaler och konservativa eniga om att det krävs en fortsatt stor invandring.
– Gemene man är medveten om att vi är i stort behov av invandrare när befolkningen bara blir äldre och äldre. Om vi ska klara välfärden måste vi se till att det finns många som jobbar, säger Brenda Lafleur.

Följaktligen är Kanada en mosaik av olika nationaliteter, nästan var femte invånare är född utanför landets gränser, i Toronto är det nästan varannan. Den största invandringsvågen kom under 1900-talets första årtionden när européer sökte lyckan på andra sidan Atlanten. I dag är det asiater från Kina och Indien som utgör den största invandrargruppen, men även många nordafrikaner har på senare år bosatt sig i landet. Till skillnad från Sverige har Kanada en stor arbetskraftsinvandring och hela 20 procent av landets arbetande befolkning är född i utlandet.
Medan många europeiska länder har misslyckats med integrationspolitiken samtidigt som främlingsfientliga partier vinner mark, ser Kanada mångfald som något positivt.

De utlandsfödda är en viktig väljargrupp som historiskt sett lagt sin röst på det liberala partiet. Det verkar dock som om denna tendens nu kan vara över.

De senaste opinionsmätningarna visar att den konservative Harper för första gången har passerat Martin i popularitet. Harper får 40 procent av rösterna, att jämföra med 27 procent för premiärminister Martin. På tredje plats kommer NDP:s Layton som får 16 procent. Valdeltagandet har sjunkit stadigt år för år och flera bedömare tror att den kalla januaritemperaturen kommer att göra att många väljer sofflocket.