Kaptenen som svek – Costa Concordias sista resa

Ingen tystnad kan vara större än den precis efter kollisionen. En kollision som mer känns än hörs, hela det enorma skeppet skakar till, skälver i sina grundvalar.

»Om vi inte varit till havs så skulle jag ha trott att det var en jordbävning.«

Så minns Luciano Castro ögonblicket efter smällen. Han var ombord tillsammans med Patrizia Pirelli, båda journalister, båda hade sett fram emot resan. De var då ett par sedan åtta år men förhållandet gick på tomgång. Luciano hade föreslagit kryssningsresan som ett sätt att komma bort från vardagen och hitta hem till ­varandra. Patrizia sa ja utan att tveka, packade en väska full med finkläder och förväntningar. Men, som den journalist hon var, tog hon också med sin bärbara ­dator. Man vet ju aldrig vad som kan hända. 

Långt senare skulle de två tillsammans skriva boken Concordiagate. Men där och då var allt bara tumult, folk som ramlade omkull, glas som välte, passagerare som försökte förstå vad som hände. Klockan var 21.45, fredagen den 13 januari 2012.

***

Högmod går före fall. Gång på gång genom historien påminns vi människor om det – och ändå tycks vi aldrig lära oss, vill trots det utmana de högre makterna, tro att vi har kontroll.

Alla känner vi ju igen historien om världens mest osänkbara skepp. Både Vasa och Titanic sjönk på sina jungfrufärder. Costa Concordia hade däremot varit en Medelhavets drottning i nära sex år när hon mötte sitt öde. Hon föddes som en dröm om ett fartyg utan dess like; en dröm som  fulländades på Fincantieris varv i Sestri Ponente. Där, i Ligurien, på Italiens nordvästra kust, sjösattes hon. Sommaren 2006 togs hon i tjänst. Nära 300 meter lång och med en bruttodräktighet, alltså total innesluten volym, på 114 500 var hon det största fartyg som byggts i Italien. Värd fem miljarder kronor och med den allra senaste tekniken.

Rederiet Costa Crociere hade smyckat Concordia som en julgran, väl medveten om att kryssningspubliken aldrig sjungit med till refrängen »less is more«.

Mjuka mattor, gyllene pelare, glastak mot himlen.

Enorma hytter, dansgolv, restauranger, barer. Utomhuspool, inomhuspool, allt ni vill och lite till.

Spa och lekrum, för de stora och de små, skynda på, skynda på, snart ska karusellen gå.

***

Havet, kvällen, resans sista etapp: allting väntade med vidöppen famn på passagerarna när de gick ombord på Costa Concordia i Civitavecchia, norr om Rom, på kvällen fredagen den 13 januari. De var 4 229 personer ombord, 3 216 passagerare och 1 013 i besättningen, folk från 70 olika länder. Kryssningen gick under namnet »Profumo d’agrumi«, »en doft av citrusfrukter«, med en rad sköna stopp: Marseille, Barcelona, Palma, Cagliari, Palermo, Civitàvecchia och så Savona, där man skulle avsluta kryssningen och gå i land. Då skulle Costa Concordias vackra skeppsklocka ringa mjukt när man anlöpte hamnen, efter den sista kväll av fest och nöjen ombord som alla nu såg fram emot.

***

Memento mori, minns att du är dödlig.

Kanske borde någon viskat det i kapten Schettinos öra, där på kommandobryggan, när Concordia avvek från sin utsatta kurs och gick närmare ön Giglio utanför Toscana, i en skrytsam hälsningsmanöver. Han var omtyckt kaptenen, hade kvinnotycke, solbrun och med det rätta leendet, bar sin vita jacka och kaptenmössa med stolthet, tog sig ofta tid att prata med passagerarna, särskilt damerna ombord. Lite tuppig och fåfäng, visst, men duktig och erfaren. Schettino föddes in i en släkt av sjömän, utbildades på tekniska nautiska institutet Nino Bixio, anställdes av rederiet Costa Crociere 2002 och blev kapten 2006.

Denna kväll hade han med en hemlig gäst som inte stod på passagerarlistan: den moldaviska dansösen Domnica Cemortan. Hon kom senare, under rättegången mot kaptenen, att erkänna att hon var hans älskarinna och berättade: »Vi åt middag ihop i restaurangen, kaptenen skojade och sa att han måste ringa upp till sina män på bryggan så att de saktade ner båten så att jag hann äta upp min efterrätt i lugn och ro.«

Domnica Cemortan berättade också att hon efter maten, mot reglerna, fick komma upp på kommandobryggan och se när fartyget styrde närmare Giglio.

»Jag såg ingenting för det var ju mörkt ute. Sen, helt plötsligt, började kaptenen ge order och någon missförstod honom och han ropade om ordern igen, högt, argt.«

Det var ögonblicken just före kollisionen, när kapten Schettino insåg att de var för nära undervattensklipporna. Men det var för sent. Costa Concordia körde rakt in i dem, skrovet revs upp i ett långt hål. Havet strömmade in i den del av båten där ställverk och drivmotorer fanns. Strömmen slogs snabbt ut, det blev mörkt ombord, reservgeneratorerna blev bara en tillfällig hjälp  – och båten gick snart inte längre att styra utan började driva. Ändå slog kapten Schettino och hans män inte larm omedelbart, tvärtom. I högtalarna lugnades passagerarna med att man hade »tekniska problem« och man sände inget nödanrop utan tonade ner det som hänt vid första kontakten med hamnkaptenen i Livorno.

De ansvariga försökte dölja situationens allvar, kanske också för sig själva.

***

»Jag är rädd«.

Femåriga Dayana Arlotti var ett av barnen ombord och lekledaren Giovanni Lazzarini glömmer henne aldrig. Han hade bara jobbat på båten en månad men förstod snabbt allvaret när han hörde och kände smällen och strömmen gick första gången. För att inte barnen på båtens Mini Club skulle bli för rädda agerade han blixtsnabbt, drog på sig sin Spiderman-dräkt och lovade att han skulle hjälpa dem, Spiderman klarar ju allt. Barnen ropade efter sina föräldrar som varit och ätit middag och lämnat sina små på miniklubben. När båten började luta alltmer åt vänster och larmet gick samlade Lazzarini barnen och ledde dem mot livbåtarna.

»Vi kämpade oss upp mot däck 4, samlingspunkten, och där mötte vi lilla Dayana, med sin pappa. Hon sa att hon var rädd och hennes pappa var panikslagen. Jag försökte få dem att gå mot livbåtarna men han sa att han måste hitta sina mediciner i sin hytt.« 

Dayana hade rest på kryssningen med sin pappa William, som led av diabetes och hade flera allvarliga hälsoproblem. Med var också pappans nya sambo, Michela. Sambon kom med en livbåt och överlevde men tappade bort Dayana och hennes pappa när han valde att återvända in i båten.

***

»Det var kaos, på många sätt panik«.

Ord som säger på samma gång allt och inget om vad den välkände svenske journalisten Jan Mosander och hans hustru, litteraturkritikern Ingalill, upplevde den kvällen. De två kom till sist ombord på en livbåt, men de glömmer aldrig mörkret, havet, kylan, skriken, skräcken, som de berättat om i otaliga intervjuer.

Det andra journalistparet ombord, Luciano Castro och Patrizia Perillo, vittnar i sin bok Concordiagate om hur snabbt båtarna fylldes och om hur många familjer inte ville lyda ordern »kvinnor och barn först« för att de vägrade splittras, samt om en i stora delar kaotisk, illa organiserad räddningsinsats:

»Fartyget lutade redan så mycket att det nästan var omöjligt att få i livbåtarna, vår båt slog mot sidan av skeppet, folk skrek. Vi var redan säkert hundra personer i båten men det kom fler som bara kastade sig i, hoppade ner uppifrån, fast besättningen skrek åt dem att inte göra det.«

En av dem som däremot tänkte på att rädda andra före sig själv var den indiske kyparen Russell Rebello. Många skulle senare berätta om hur han hjälpt folk ombord i livbåtarna och gång på gång gått tillbaka in i fartyget för att rädda fler.

Allt medan den högste ansvarige ombord skulle göra ett helt annat val.

***

»Kapten Schettino, hör ni mig? Nu återvänder ni ombord, för fan!

Gregorio De Falco, operativ chef vid kustbevakningen i Livorno, gjorde allt för att organisera räddningsinsatsen. Helikoptrar, snabbgående båtar och mängder med räddningsmanskap var redan på plats vid Giglio eller på väg. När han förstod att Costa Concordias kapten lämnat fartyget kunde han först nästan inte tro att det var sant. Sen blev han rasande. Samtalet mellan kapten Schettino och De Falco spelades in, som italiensk lag kräver. Den högt uppsatte militären beordrar förgäves kaptenen att gå ombord igen och försöka rädda fler ombord.

»Hör på mig Schettino, du kanske räddar dig från havet men jag ska ge dig stora problem, verkligen. Gå ombord för fan!«

»Vägrar ni att gå ombord, kapten?«

»Gå ombord kapten, det är en order!«

»Gå ombord och låt mig få veta om det finns barn och kvinnor ombord och vad de behöver för hjälp, har du förstått!?«

»Det är mörkt, vi ser inget.« (Schettino)

»Vill du åka hem? Det är mörkt och du vill åka hem, Schettino!? Gå ombord och säg hur många som är kvar och vilken hjälp de behöver. Nu!«

Så fortsatte samtalet med många ­»cazzo« (fan) från en djupt upprörd De Falco.

Klockan 00.32 sågs dock Schettino i land på Giglio, säker, torrskodd, med en liten resväska. Han återvände aldrig ombord. Samtalen mellan honom och De Falco spreds snabbt i radio, tv, tidningar och på nätet och kom att ge Schettino öknamnet Capitano Codardo, Kapten Ynkrygg. Han kom att ses som en patetisk latin lover som haft sin älskarinna ombord, lett fartyget mot katastrof och sedan stuckit.

Däremot hyllades De Falco av folket som en riktig man.

De Falco är i dag politiker i den italienska senaten och säger utan att tveka att kaptenens beslut att rädda sig själv kostade människor livet.

»Om Schettino stannat ombord hade många fler kunnat räddas.«

***

Jag väcktes av telefonen den natten och var klarvaken på en sekund när reporterinstinkten kickade in. Hur tog man sig från Milano, där jag befann mig, fortast möjligt till Giglio?

Till att börja med fruktade jag alla fasansfulla dödstal med tanke på antalet passagerare ombord på Concordia.

Jag kommer aldrig att glömma när jag första gången såg fartyget, på väg över till Giglio med färjan från Orbetello. Där låg hon, överdelen ännu högt över vattnet, som något ur en Hollywood-film, en fullständigt surrealistisk syn.

Jag blev kvar på ön länge den vårvintern och kom tillbaka flera gånger. Passagerarna fick snabbt lämna ön men vi i media och alla räddningsarbetare stannade. Vi bodde på de utkylda sommarhotellen och åt på restaurangerna vid vattnet, som fått öppna i all hast och nu skar guld med täljkniv. Jag minns vinden, vågorna, vemodet.

Kropparna som bärgades, de modiga dykarna som riskerade sina liv långt inne i fartygets djup, för att föra hem de döda.

En kväll var räddningsarbetarna tystare än vanligt, de stora männen rörde knappt sin pasta och fisk, satt sammanbitna. Tidigare på dagen hade flera kroppar hittats, på ett av de ställen på båten som förvandlats till dödsfällor när vattnet nådde dit. Där hittades Dayana Arlotti, ännu i sin pappas famn. Hennes lilla kropp fördes försiktigt till ytan. Där hemma väntade hennes mamma Susy Albertini på att få begrava dottern.

»Jag vill tacka räddningsarbetarna. Nu ber jag för att orka leva mitt liv utan henne«, sa mamman, som varje dag går till kyrkogården där dottern, som i år skulle fyllt 15 år, vilar.

Vi som var kvar på ön väntade och vakade, såg fartyget lysas upp kvällstid av tv-bolagens stora ljus, sedan försvinna tillbaka in i mörkret. Till sist stod det klart att 32 personer mist livet. Alla hade återfunnits, alla utom kyparen Russel Rebello, han som setts hjälpa andra att komma i livbåtarna innan han försvann. Hans bror Kevin Rebello kom med jämna mellanrum till Giglio, lärde känna räddningspersonalen, pratade med alla, väntade, hoppades, förtvivlade, men gav aldrig upp hoppet om att brodern till sist skulle hittas.

***

»Nej, jag har aldrig tyckt synd om honom«.

Domare Giovanni Puliatti tvekar inte när han kommenterar domen han fastställde, mot kapten Schettino. Rättsprocessen blev utdragen med överklaganden i alla instanser men fastslogs slutgiltigt den 12 maj 2017.

Schettino dömdes till 16 års fängelse för bland annat vållande till annans död samt för att han övergav skeppet.

»Äntligen kan de anhöriga gå vidare«, kommenterade familjernas advokat Alessandra Guarini domen i kassationsdomstolen i Rom.

Åklagaren hade yrkat på 26 års fängelse. Men med tiden har allt fler kritiska röster höjts mot att rederiet Costa Crociere kom alldeles för billigt undan sitt ansvar. ­Rederiet påstås ha betalat andra i besättningen för att ge »rätt version« och många vittnar om att fler kaptener än Schettino ibland avvek från rutten för hälsningsmanövrar. Men kaptenens beslut att överge ­far­tyget kom att kosta honom allt. Han blev den perfekta syndabocken. Ett misstag kan förlåtas, men inte feghet och egoism i ögonblick som handlar om liv och död.

I rätten bröt Schettino ihop i tårar och upprepade gråtande:

»Det är inte sant att jag inte bett om förlåtelse.«

Den vanärade 61-årige kaptenen sitter nu i fängelset Rebibbia i Rom där han studerar juridik och journalistik och uppges vara en mönsterfånge. Trots otaliga förfrågningar har han hittills valt att inte ge sin version av det som hänt. Hans advokater säger att om han får rätt, i Europa-domstolen i Strasbourg, kommer han att berätta allt.

***

Nära 900 miljoner kronor. Så mycket betalade rederiet Costa Crociere i slutändan ut i skadestånd och ersättningar till passagerare, besättning och anhöriga. Från fartyget bärgades en del värdesaker men det mesta gick förlorat för alltid, försvann. Concordia var ett flytande lyxhotell, en värld i sig och allt gick till botten: konstverk för miljoner, sextusen flaskor champagne, fina viner, kristallglas, parfymer och smycken i butikerna, för att inte tala om passagerarnas klockor och juveler i kassaskåpen i hytterna, samt enorma värden i kontanter, inte minst i casinot.

»Vi koncentrerade oss på att bärga sådant som kunde vara till nytta i brottsutredningen kring olyckan, inte på värdesakerna«, berättade senare Luca Falcone, som ledde dykningarna på Concordia.

Vraket plundrades på flera av sina skatter och i vissa fall lär det ha varit manskapet som jobbade vid fartyget som plockat med sig minnen från båten. Som skeppsklockan, liten och smäcker, med Concordias namn inristat. Ungefär en månad efter att båten sjönk upptäckte man att klockan saknades. Troligen har den sålts till samlare på makabra souvenirer.

Aldrig mer ska den ringa när Costa Concordia anlöper en hamn. Fartygets allra sista färd kom att ske under gravlik tystnad.

***

Många bedömde det som en omöjlig operation, att resa den enorma lyxkryssaren igen och transportera bort henne, utan att hon gick i bitar. Så stor, så tung och hårt angripen av havet och rosten, nernött, efter två och ett halvt år i vågornas obarmhärtiga famn.

Men öborna ville ha bort det sorgliga spöket från sitt hamninlopp. Concordia hade tömts på en del av sin olja men sågs ändå som en fara för den marina miljön och hon skrämde bort turisterna, dem som ön är så beroende av.

Ett holländskt företag ledde arbetet med att få loss Concordia från klippbotten, resa upp henne igen och sen få henne flytduglig, inpaketerad, så att hon inte skulle gå i bitar. Arbetet pågick i över två år och var ett av de största i sitt slag genom historien, ett maraton av utmaningar att lösa och många tvivlade på att det skulle lyckas.

Den 23 juli 2014 lämnade så Costa Concordia till sist äntligen Giglio för gott, bogserad av ett dussin båtar, sakta, sakta, allt för att vraket skulle förbli intakt. Medier från hela världen följde avfärden; vi såg det rostiga trasiga fartyget, en skuggbild av forna tiders storhet, ge sig av på dess sista färd.

Den långsamma resan till Genua tog fyra dagar och där började ett enormt arbete med att första tömma och sedan montera ner båten och stycka upp den.

När en massa bråte togs bort hittades i november 2014 i en hytt den siste saknade, mer än 1 000 dagar, nästan tre år, efter att båten sjönk. Kyparen Russel Rebello bar fortfarande sin en gång så eleganta uniform. I en ficka återfanns hans plånbok och id-kort och så skingrades alla tvivel, det var hans kvarlevor. Brodern Kevins tåligt burna väntan fick så sin belöning, äntligen kunde han ta hem Russel och begrava honom, så som han lovat föräldrarna. Russel dog när han räddade andra och Kevin tvekade inte när han mötte medierna innan han for hem till Indien: »Jag är så stolt över min bror.«

***

Det har tyckts vara ett arbete utan slut, att ta hand om Costa Concordias nedmontering. År efter år, bit efter bit, har hennes stål tagits till vara, på det varv som blev hennes krematorium. 50 000 ton stål har smälts ner för att återanvändas. Bit efter bit smälte hon bort, drömmen om en lyxkryssare vackrare än alla andra.

Och på Giglio är vardagen tillbaka, efter minnesceremonin den 13 januari. Kyrkklockorna har tystnat, blommorna vissnat, journalisterna har tagit färjan bort igen. Folk strävar på med sitt, öborna väntar på högsäsongens fulla stränder och fulltecknade arbetsdagar.

Tio år har gått, jo, det är sant. Men fortfarande tycker sig folk se henne ibland, där i vattenbrynet bortom klipporna, liggande på sidan. Costa Concordia. En drömsyn som kommer och går, man gnuggar sig i ögonen och slinker snabbt in på hamnbaren för ett glas och en pratstund, lämnar spökena där ute. Om kvällen får vågorna viska sina berättelser för döva öron. Och i gryningen, när allt är duvblått – havet, himlen, allt – då tycks sommaren ligga runt hörnet och minnena av Concordia skingras som morgondimma i den snabbt stigande solen.

***

Läs även: Stärkta krav på ny utredning - bogvisiret sprängdes bort

Klicka här för att teckna en prenumeration på Fokus – digitalt eller i brevlådan.