Kärnkraft – frågan som klyver Japan

Höghusen i Tokyo gungade och skakade. Så småningom blev det mörkt. Ken-ichi Neriukawa försökte desperat ringa sina släktingar i Fukushima-regionen, men tele­fonerna var utslagna och det dröjde en vecka innan han fick veta att de levde.

På ett kontor i centrala Tokyo arbetade Mamiko Yamazaki. För henne blev kärnkraftskatastrofen i Fukushima den 11 mars 2011 en upplevelse som fick henne att ompröva sitt liv.
– Det var strömavbrott i flera dagar, kan­ske­ någon vecka, men vi åkte till jobbet­.

Lokal­erna blev utkylda och vi satt med ytter­kläderna på, jag skrev med handskar.

Myndigheterna kom hela tiden med lugnande besked, men samtidigt florerade rykten. Ingen visste säkert om de redan drabbats av radioaktiva utsläpp, eller om vattnet var kontaminerat.

– På gatorna såg man alltid folk med packade resväskor. De som hade råd gav sig av från Tokyo. För mig blev det en tanke­ställare. Jag bättrade på min engelska och så fort jag sparat ihop pengar reste jag till London och började studera konst.

Mamiko Yamazaki hade inte brytt sig särskilt mycket om samhället tidigare, men i dag litar varken hon eller hennes kompisar på politiker och myndigheter. Misstron efter Fukushima är kompakt. Och tilltron till kärnkraft är borta.

Läs mer: Fem frågor till Gunnar Lindstedt efter valet

Efterhand klarnade dimensionerna av katastrofen. Tokyo Electric Power, Tepco, som ansvarade för anläggningarna i Fuku­shima, försökte i flera månader mörklägga vad som hade hänt. Först efter ett par måna­der, i maj 2011, erkände bolaget att en härdsmälta hade inträffat i tre reaktorer. De radioaktiva utsläppen blev omfattande och över 150 000 människor evakuerades från området närmast kärnkraftverken. De fick lämna sina hem och hänvisades till små nödbostäder där många fortfarande bor kvar, mer än sex år senare. Liv slogs i spillror, och ersättningen har varit liten.

Opinionsundersökningar i Japan visar­ också gång på gång att en majoritet av folket vill stänga de japanska kärnkraft­verken för gott.

Japan var länge ett av världens främsta kärnkraftsländer. Toppåret 1998 producerade 50 reaktorer 36 procent av Japans elproduktion – 313 terawattimmar. Fuku­shimakatastrofen slog dock ut nästan hela den japanska kärnkraftsindustrin. För­utom fyra reaktorer som förstördes stängdes även alla övriga verk för översyn. Under 2014 var elproduktionen från kärnkraft noll. På några få år svängde Japan om sin energiförsörjning till importerade fossil­bränslen, främst naturgas och kol. Sex år efter olyckan har bara fem reaktorer återstartats, de bidrar nu med cirka 2 procent av landets el.

Striden om kärnkraftens framtid i Japan pågår för fullt. I nyvalet nu i helgen utmanas den sittande premiärministern Shinzo Abe av Tokyos borgmästare Yuriko Koike som lovar att kärnkraften ska stängas. Abe har däremot tillmötesgått kärnkraftsindustrins krav att få återstarta fler reaktorer. Målet är att kärnkraften ska nå upp till 22 procent av elproduktionen igen, men många tvivlar på att det kommer att ske. Tepco blev i praktiken konkurs­mässigt av skadeståndskrav och saneringskostnader och har tagits över av staten. Kostnaden för Fukushimakatastrofen har gång på gång räknats upp och oberoende Japan Center for Economic Research uppskattar att kostnaden kommer att bli motsvarande 5 000 miljarder kronor, mer än Sveriges BNP. Dessa kostnader kommer elkonsumenterna att få bära i generationer framåt, i huvudsak som en extraskatt på elpriset.

Tepco vill nu starta två reaktorer och bolagets främsta argument är att få inkom­ster för att täcka skadestånden från Fuku­shima, men motståndet är stort och det kan ta många år innan någon nystart verkligen sker.

Japans elmarknad domineras av tio regio­nala monopolliknande elbolag som nu sitter med overksamma dyra kärnkraftverk. Många av bolagen är dessutom hårt skuldsatta, och om de tvingas stänga kärnkraften permanent leder det till betung­ande nedskrivningar, något som skulle kunna påverka landets banksystem.

Efter Fukushima svängde opinionen snabbt till förmån för förnybar energi och en formlig boom av nya solenergi­bolag växte fram, påhejade av subventioner. Japans­ svar på Bill Gates, Masayoshi Son, övertygade 36 borgmästare att satsa på sol­energi. Han startade också Renewable Energy Institute där Energimyndighetens tidigare general­direktör Tomas Kåberger är chef. Kåberger, som också sitter i Vatten­falls styrelse, är övertygad om att förnybar energi kommer att konkurrera ut såväl kärnkraft som kol och naturgas det kommande decenniet.

– Utvecklingen av förnybar energi har gått mycket snabbare än experterna förut­såg.

– I Saudiarabien, Dubai och Chile kan man få solel för 15–30 öre per kWh. Såväl solel som vindkraft konkurrerar redan ut ny kärnkraft överallt, och även existerande reaktorer där sol- och vindresurserna är tillräckligt bra, säger Tomas Kåberger och konstaterar:

– För några år sedan var förnybar energi bra för världen, men inte lönsamt. I  dag har vi den fantastiska möjligheten satsa på energi som både är bra för världen och dessutom lönsamt. Att då satsa på energi som skadar miljön och som är olönsam är pinsamt. I Japan har solenergin ökat kraftigt sedan 2012.

– Japan har nu drygt 40 gigawatt solel, vilket är mer el än från de reaktorer kraftbolagen hoppas återstarta, säger Tomas Kåberger.

Ändå är framtidsutsikterna dystra, menar­ den japanske energiexperten Tetsu­nari Iida:

– Vår prognos är att soleenergisatsningarna kommer att gå ner drastiskt under kommande år.

Orsaken är motståndet från kärnkraftsindustrin. De tio elbolagen som äger både elnäten och de gamla kraftverken, har gått till motattack mot den förnybara energin och lyckats få reger­ingens tillstånd att stoppa leveranser från solelsproducenter om det innebär att produktionen av kol- och kärnkraft stryps. Därmed har det blivit­ närmast omöjligt att finansiera nya sol­energiparker. Om Shinzo Abe vinner valet tror Tetsunari Iida att nyinvesteringarna i solenergi de närmaste åren går ner till samma låga nivåer som före subventionsprogrammet.

I Sverige har den japanska striden om kärnkraften fått liten uppmärksamhet. Energi­överenskommelsen mellan regeringen och allianspartierna innebär klartecken för svensk kärnkraft fram till 2040. I relativ tysthet har dock den svenska reaktor­parken bantats rejält på grund av brist-ande lönsamhet. Av ursprungliga tolv reaktorer kommer bara sex köras vidare efter 2020.

Magnus Hall, vd för statliga Vattenfall och tidigare Sveriges främste kärnkraftslobbyist när han var i pappersindustrin, säger till Fokus att han visserligen inte har varit i Japan och studerat kärnkraftskatastrofen på plats, men att Fukushima inte förändrat hans positiva syn på kärnkraft.

– Men någon ny kärnkraft i Sverige tror jag inte längre på. Ny kärnkraft är för dyrt helt enkelt­, säger Hall.

I en tidigare roll som ordförande för Industrikraft AB ville han 2009 bygga nya kärnkraftverk för att tillgodose basindustrins behov av »el till konkurrenskraftiga priser«. Nio år senare har Industrikraft AB i tysthet lagts ner, och kärnkraften är nu enligt Vattenfall själva på gränsen till olönsam. Orsak: kraftigt sjunkande elpriser.

Sedan 2010 har elpriset halverats från cirka 50 öre till 25 öre per kilowattimme, kWh. Prisraset beror dels på minskad efter­frågan, dels på prispress från för­nybar energi och sedan 2014 kraftigt sjunkande oljepriser. Eftersom kärnkrafts­el kostar 30–40 öre per kWh att producera är den i dag olönsam. Vatten­fall hotade inför Energi­överenskommelsen med »snabbstopp« på sina reak­torer om inte den så kallade effektskatten om 7 öre per kWh avskaffades­ – vilket nu sker.

Ändå har Vatten­fall i dag väldigt svårt att räkna hem sin kalkyl för resterande kärnkraftverk. En stor investering på 2 miljarder kronor i Ringhals 3 och 4 ska klubbas under­ hösten. För att köra vidare efter 2020 måste reaktorerna ha så kallad »oberoende­ härdkylning«, ett ökat säkerhetskrav efter Fukushima­katastrofen.

Enligt Magnus Hall måste styrelsens beslut måste grundas i en kalkyl som visar lönsamhet.
– Vi ska ha ekonomi i det, vi är ett vinstdrivande bolag och självfallet måste våra investeringar vara lönsamma.

Frågan är dock om Vattenfall gör en glädje­kalkyl för kärnkraften. I stället för 40–45 år som är genomsnittsåldern för såväl den stängda japanska kärnkraften som för de stängda svenska reaktorerna, grundas Vatten­falls kalkyl på 60 års drift, det vill säga fram till 2040. Tillgänglig­heten, antalet­ timmar kärnkraften är i drift – den viktigaste faktorn för att få ner produktionskostnaden – ska också förbättras. Men ju äldre reaktorerna blir desto mer stillestånd på grund av rost och materialfel. Ökad produktion från förnybar energi kan också begränsa den tid kärnkraften blir lönsam att köra. Magnus Hall tror dock att elpriserna kommer att stiga under 2020-talet.

– Utfasningen av kolkraft och den förestående elektrifieringen av samhället med fler elbilar tror vi kommer att få elpriset att stiga.

– Vår kärnkraft är i dag billigare än förnybart eftersom kapitalkostnaden till stor del är betald. Därför är det bra att köra kärnkraften så länge det går och sedan växla över till förnybart längre fram, när sol och vind blivit billigare, säger Magnus Hall.

När den förnybara energin får en allt större roll i det svenska energisystemet är risken uppenbar att kärnkraftens drifttimmar blir allt färre, och att produktio-nen därmed blir allt dyrare och mer olönsam.

Återstår att se om Vattenfalls styrelse tar med detta i sina kalkyler inför beslutet om Ringhals 3 och 4.

Läs mer: Fem frågor till Gunnar Lindstedt efter valet