Kaukasus mot anarki

Den sjuttonde augusti körde två män i paketbil in på gården till polisstationen i Nazran, Ingusjien, och sprängde sig själva i luften. Ryska myndigheter uppskattar att de använde upp till ett ton trotyl i sprängattentatet, det värsta hittills i en tilltagande våldsspiral i norra Kaukasus. Den här gången avled tjugo människor och ett sextiotal skadades.

Norra Kaukasus är en krutdurk på väg att explodera. Åratal av våld, fattigdom och misär håller på att störta Tjetjenien, Ingusjien och Dagestan in i total anarki – men Kreml förhåller sig passivt, och västvärlden är tämligen ointresserad.

Att situationen har utvecklats i den här riktningen är ingen tillfällighet, utan ett direkt resultat av den politik som Kreml har drivit i området. Norra Kaukasus har visserligen varit kroniskt instabilt ända sedan Sovjetunionen föll samman, men situationen förvärrades i början av 2000-talet då Kreml avskaffade direkta presidentval i republikerna.

Det började 2001–2002, då Kreml beslöt att avskaffa presidentvalen i de kaukasiska republikerna. I stället skulle presidenterna utses av regeringen i Moskva. Det ledde till att Putins så kallade vertikala maktstruktur tillämpades i ett samhälle där den inte kan fungera. Kreml tror att man kan göra i Kaukasus som i det övriga Ryssland och bara meddela folket att »här har ni er ledare som vi har utsett åt er«. Men det har inte fungerat.

– Varje ledare måste förtjäna respekt, bevisa att han är värd förtroendet. I Kaukasus är varje människa en individ, det går inte att tvinga människor till underkastelse. Inte ens Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov kan göra vad han vill – han måste lyssna till de äldre, säger Enver Kisrijev.

Han forskar om Kaukasus vid Ryska vetenskapsakademin i Moskva och tillhör själv lezginerna, en av Dagestans över trettio officiella etniciteter.

Han anser att det har gått så illa i Kaukasus eftersom beslutsfattarna i Kreml helt enkelt inte förstår vilket slags samhälle det är frågan om.

– I Kaukasus har man inga enhetliga nationer. Det handlar om pluralistiska samhällen. Här finns en mängd olika etniciteter, klaner, familjeband. Det innebär att om man utser en person till enväldig president och förväntar sig att han ska skapa ordning, så leder det i praktiken till att enbart hans familje- och klanmedlemmar, hans etnicitet, sitter vid makten. Alla andra hålls utanför. Och det leder i sin tur till våld, för de som är utestängda försöker påverka genom kriminella strukturer.

Kaukasus är inte Ryssland. Men trots att stora delar av området har varit en del av Ryssland under de senaste 300 åren, så har beslutsfattarna i Moskva lärt sig mycket litet.

– Ryssland har ingen strategi i Kaukasus. Kreml förstår sig inte alls på de kaukasiska samhällena och deras klansystem. Ryska regeringen har två metoder: att dränka republikerna i pengar eller att bruka våld, och ingendera fungerar. Det behövs en intelligent, lyssnande och flexibel politik, och det är något som Kreml över huvud taget inte förmår leverera, säger Aleksandr Chramtjichin, en säkerhetspolitisk forskare i Moskva.

De lokala kaukasiska ledarna stämmer in i Kremls politik. Något annat är inte att vänta – de är direkt utsedda av Rysslands president.

– Vi tänker inte ändra på vår politik. Bara bli ännu hårdare mot dem som gör motstånd mot myndigheterna. Och vi vet vilka som ligger bakom detta: USA, Storbritannien och Israel, sade Ingusjiens president Junus-Bek Jevkurov samma dag som attentatet hade ägt rum.

Han höll en improviserad presskonferens sittande i rullstol, nyutskriven från ett sjukhus i Moskva där han har behandlats i över en månad efter att nästan ha mist livet i ett bombattentat i juni.

Jevkurovs svar är symptomatiskt. Nummer ett: vi ändrar inte på vår politik. Nummer två: fienden kommer utifrån.
Men vi tar ett steg tillbaka. Vad är norra Kaukasus?

Med norra Kaukasus avser man i allmänhet bergsrepublikerna som är en del av Ryska federationen: Dagestan, Tjetjenien, Ingusjien, Nordossetien, Kabardino-Balkarien, Karatjajien-Tjerkessien och Adygien.

Definitionsmässigt är Georgien inte en del av norra Kaukasus, men landet kan inte undgå att påverkas av destabiliseringen som pågår här. Den som vill förstå Georgienkriget måste också ha en uppfattning om norra Kaukasus, eftersom utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien är tätt knutna till den här regionen, bland annat till dess florerande vapenhandel.

De oroligaste republikerna just nu är Ingusjien, Dagestan och Tjetjenien. Ingusjien, som är ett etniskt mer eller mindre homogent samhälle till över 90 procent bestående av ingusjier, har befunnit sig mer eller mindre i anarki ända sedan Kreml sparkade den starka, folkvalda presidenten Ruslan Ausjev 2001. Ausjev lyckades med konststycket hålla Ingusjien utanför Tjetjenienkriget och spelade också en viktig roll under gisslandramat i Beslan 2004. Han gick obeväpnad in i skolan och lyckades befria ett trettiotal gisslan, bland dem mycket små barn.

Ausjev var dock för stark och självständig för Kremls smak. Han ersattes av den genomkorrumperade säkerhetsagenten Murat Ziazikov, som saknar den personliga auktoritet som är nödvändig för att en ledare ska kunna fungera i Kaukasus. Under Ziazikov fick säkerhetspolisen och underrättelsetjänsten fritt spelrum. I kampen mot den så kallade wahhabismen, det vill säga islamsk extremism, har inrikesministeriets specialstyrkor tagit till direkt laglösa metoder för att skrämma befolkningen till underkastelse.

Det innebär framför allt att man godtyckligt kidnappar, torterar och mördar unga män, i synnerhet män som ofta går i moskén. Sedan år 2006 har minst 150 personer i Ingusjien försvunnit spårlöst.

Situationen i Dagestan är snarlik. Också här är kidnappningar, tortyr och mord en del av vardagen. Under mitt senaste besök i Dagestan i februari träffade jag flera familjemedlemmar till unga män som hade arresterats, torterats och mördats utan att ens bli ställda inför rätta.

– De tog min son, torterade honom och mördade honom som en hund. När vi fick tillbaka liket var bägge armarna avbrutna. Den vänstra vid handleden, den högra vid axeln, sade Said Gadzjijev, far till den mördade Saidgadzji Saidgadzjijev.

Samma kväll rapporterade tv-nyheterna om att specialtrupper hade »likviderat« några islamister. Men Saidgadzji Saidgadzjijev blev aldrig anklagad för någonting.

Jag träffade Said Gadzjijev i byn Gubden, en darginsk by i bergen, på några timmars avstånd från huvudstaden Machatj-Kala. Dagestan är den mest multietniska republiken i Ryssland. Här finns ett trettiotal folkgrupper med officiell status, och dessutom flera mycket små folk som kan bestå av några hundra personer.

I det etniskt mångskiftande Dagestan har det varit tradition att varje folk bevakar sina intressen genom att upprätthålla egna bastioner, till exempel på universitetet, i statliga företag eller på offentliga institutioner.

Våldet i Dagestan har dock inte så mycket med etniskt hat att göra, utan med andra faktorer. I första hand ekonomisk misär och endemisk korruption, som innebär att man inte ens kan få ett jobb som gårdskarl utan att betala mutor, och som utestänger alla personer som saknar nödvändiga relationer eller släktband för att kunna bevaka sina intressen i samhället. Ett samhälle som utesluter alla utan pengar eller kontakter kan inte var stabilt.

Slutligen har vi Tjetjenien, området där ett av de absolut värsta inbördeskrigen i modern tid rasade 1994–1996 och från 1999 ungefär fyra år framåt. Republikens enväldige president Ramzan Kadyrov har snabbt återuppbyggt den krigshärjade republiken, som bland annat har den nyaste flygplatsen i Kaukasus. Groznyj är rena glansbilden, med splitternya hus, restauranger, fontäner och rosenrabatter.

Fram till i somras var Tjetjenien i själva verket den lugnaste republiken av de tre. Kreml hävde Tjetjeniens status som zon för antiterroristoperationer i maj, vilket innebär att den tjetjenska presidenten Ramzan Kadyrovs grepp om republiken hårdnar ytterligare. Kadyrov har byggt upp ett totalt envälde och en personkult som inte kan fungera på lång sikt i det egalitära, pluralistiska tjetjenska samhället som visserligen är etniskt homogent, men som är uppbyggt på det så kallade teip- eller klansystemet.

En teip är ett bredare begrepp än klan, den kan bestå av många klaner som ursprungligen grundade sin teip utgående från geografisk hemvist. De flesta klaner som tillhör en teip har någon gång bebott samma bergsdal. Det är tradition att ledarskapet för de olika teipen kommer överens sinsemellan, inte att man har en suverän ledare som Kadyrov. Att det på nytt har blivit oroligt i Tjetjenien är sannolikt ett tecken på missnöje med Kadyrovs maktfullkomlighet. Det står helt klart att detta missnöje kommer att öka med tiden, vilket Kadyrov är medveten om. Morden på hans ärkefiender Ruslan och Sulim Jamadajev är ett säkert tecken på det.

I alla tre republikerna bekämpar myndigheter wahhabisterna. Det är en grov och inte speciellt lyckad benämning för den form av så kallad ren islam som den nya mullah-generationen i Kaukasus predikar. Efter att Sovjetunionen rasade samman kunde muslimska ledare i Kaukasus för första gången utbilda sig i länder som Saudiarabien, Turkiet, Egypten och Syrien. De återvände med en form av arabisk islam som aldrig tidigare har tillämpats i Kaukasus.

Den kaukausiska formen av islam är eklektisk och tillåtande. Den innehåller många hedniska element, bland annat traditionen att be till bemärkta män vid deras gravar. Ett annat kaukasiskt element är zikr, det vill säga att dansa sig i trans eller sakta för sig själv upprepa »Det finns ingen Gud utom Allah och Muhammad är hans profet«. Och även om de inte dricker alkohol själva har många muslimer något hemma för att kunna bjuda gäster.

Allt detta förbjuder denna nya form av islam, som också har en betydligt mer konservativ kvinnosyn än den traditionellt kaukasiska. Ingusjiska och tjetjenska kvinnor har aldrig gått i hijab, den arabiska huvudduk som täcker hela huvudet och axlarna, men nu börjar det bli populärt. Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov har infört huvuddukstvång på offentliga platser i Tjetjenien (det handlar dock uttryckligen om enkla huvuddukar som täcker en del av håret, inte hijab).

Islam är både ett verktyg och en fiende för myndigheterna, som gärna vill använda religionen som en enande faktor men samtidigt fruktar islam. Det är nämligen med islams hjälp som många mobiliserar motstånd mot det korrupta styret.

Anna-Lena Laurén är Moskvakorrespondent för finländska YLE. Hon kommer i höst ut med boken »I bergen finns inga herrar – om Kaukasus och dess folk«.