Kina: Imperiet slår tillbaka

Det här kan explodera när som helst, tänkte jag vid mitt senaste besök i Tibet. Hatet och spänningarna mellan tibetanerna och kineserna låg just under ytan. Det tog nio år. Jag är förvånad att det dröjde så länge.

Redan 1999 fanns en ny retlighet hos tibetanerna jämfört med tidigare. Det var en spänning som ibland fick irrationella utlopp och som visade att de kände sig trängda, både av kineserna och av turismen. Öppenheten och gästvänligheten blandades många gånger med ilskna utfall.

De senaste veckornas desperata protester mot centralmakten är bekräftelsen på att Kina misslyckats med sin politik i Tibet.

Varken piskan eller moroten fungerar. Ändå vill Beijing låta den olympiska elden passera både Lhasa och Mount Everest för att markera Kinas överhöghet över Tibet.

Kinas härskare, antingen vi talar om kejsarna eller kommunistpartiets ledare, har alltid handlat utifrån övertygelsen att de företräder en historiskt överlägsen civilisation. I paternalistisk anda sprider de den kinesiska kulturen till »barbariska folkslag« i Tibet och andra ytterområden.

I dag handlar detta civilisatoriska uppdrag, som kineserna uppfattar det, om att sprida materialistiska värden och ekonomisk tillväxt för att på så sätt förmå de hängivet buddistiska tibetanerna att överge sin »religiösa vidskepelse«. Samma tanke styr kontakterna med de muslimska uighurerna i Xinjiang.

»Vår uppgift är helt enkelt att se till att ekonomin utvecklas och att levnadsstandarden ökar. De senaste hundra årens gudadyrkan har inte gjort ett dugg för levnadsstandarden«, sade Tibets viceguvernör Nematseren.

Med nationalistiska förtecken har dagens kinesiska regim inkluderat och koloniserat enorma ytterområden som någon gång hört till det kejserliga Kina. Det handlar om landets tre största provinser: Tibet, Xinjiang och Inre Mongoliet.

Ekonomiska och strategiska motiv är minst lika viktiga som att sprida den kinesiska kulturen. Tibet har stora tillgångar av timmer, vattenkraft, uran, koppar och guld. Xinjiang har olja och många mineraler.

Från 1949, då kommunisterna stod som segrare i det kinesiska inbördeskriget, har Beijing systematiskt koloniserat Xinjiang och Inre Mongoliet genom att skicka trupper och nybyggare. I dag är de ursrpungliga folkslagen i klar minoritet i förhållande till hanfolket, alltså dem vi i dagligt tal kallar kineser.

I Tibet kom koloniseringen genom inflyttning mycket senare. Den började på 1990-talet om omfattar byggnadsarbetare och småföretagare i servicenäringarna som myndigheterna låter ta för sig. Den nya järnvägen till den tibetanska huvudstaden Lhasa har ökat den spontana invandringen från det egentliga Kina.

En hög tjänsteman på järnvägsministeriet, Wang Derong, medgav i en intervju med den amerikanska tidskriften Fortune i juni 2006 att »politisk stabilitet är ett av de främsta skälen (till att det blev en järnväg), det är ingenting vi försöker dölja«.

1950 fanns bara enstaka kineser i Lhasa. I dag tyder allt på att kineserna är i majoritet, även om den officiella statistiken inte säger så.

Lhasa ser nu ut som vilken neonglittrande kinesisk stad som helst frånsett en liten kärna av äldre tibetansk bebyggelse kring Jokhangtemplet.

Tibetanerna har riktat sin ilska mot de kinesiska köpmännen, och de kinesiska massmedierna speglar framför allt kineser som råkat illa ut under oroligheterna.

Medan det sovjetiska imperiet föll samman som ett korthus är situationen en annan i Kina. Den kinesiska regimen har skaffat sig ett starkare grepp om sina ytterområden än vad Moskva gjorde. I de sovjetiska delrepubikerna, som snabbt avsöndrades, var de respektive lokala folkslagen i kraftig majoritet. Inte många i Kina tror på en motsvarande söndring.

Men efter de senaste händelserna är det inte heller så många som tror på en stabilitet genom samförstånd i till exempel Tibet eller Xinjiang.

Göran Leijonhufvud är journalist och forskare stationerad i Beijing. I sommar utkommer han med boken »Kina – den haltande kolossen« (tillsammans med Agneta Engqvist). Den behandlar bland annat Tibetkrisen.