Kinas ekonomi är en tickande bomb

När tyfonen Dokuri drabbade norra Kina nyligen hotades Peking av översvämning. Landets ledare Xi Jinping var just på väg till hemliga överläggningar med kommunistpartiet på semesterorten Beidaihe när ovädret drog in och han höll sig borta i två veckor. För att skydda Xi Jinpings nybyggda mönsterstad Xiongan öppnades dammluckor så att vattenmassor från översvämmade floder leddes av söderut.  

Grannprovinsen Hebei skulle fungera som ”vallgrav” för att skydda huvudstaden, deklarerade Hebeis partiboss. Utan förvarning steg då vattennivån i städer och byar. Medan Xiongan räddades, dränktes Zhuozhou med 660 000 invånare. Vattenmassorna steg tio meter upp till gatlyktornas topp och tiotusentals människor blev hemlösa. Katastrofen förtegs av kinesiska medier och varken Kinas räddningspersonal eller militär kom till undsättning. Förtvivlade människor undrade varför deras liv var mindre värt än huvudstadens invånare. Och varför besökte Xi Jinping inte den värsta översvämningskatastrofen i landet på årtionden? Xia Ming, professor vid New York City University, gav en trolig förklaring. Bitterheten hos invånarna gjorde det omöjligt att träffa dem ansikte mot ansikte. ”De skulle behöva arrangera skådespelare från massorna, och det skulle avslöjas och slå tillbaka snarare än att ge en positiv effekt.” 

Vid ett besök 2019 var Zhuozhou en av de många nybyggda spökstäder som hoppades ta emot nya invånare som skulle pendla till Peking. Ett av de nybyggda bostadskomplexen rymde 20 000 lägenheter, men en kvinna berättade att bara 10 procent var bebodda. Orsaken? Många kineser köper lägenheter i spekulationssyfte, en ”obegagnad” lägenhet anses stiga mer i pris än en använd. 

Fastighetsboomen utgjorde länge själva fundamentet för Kinas rekordartade tillväxt. Med 130 miljoner tomma lägenheter i landet är överproduktionen uppenbar, men så länge krediterna fortsatte att flöda fortsatte världens i särklass största fastighetsbubbla att blåsas upp. Fastighetsinvesteringar tillsammans med nya vägar, broar och järnvägar utgör en tredjedel av den höga BNP-tillväxt som de kinesiska ledarna i Peking så envist eftersträvat. 

I Zhuozhou tog eleganta mäklare med oss ut på visningar av ännu obebyggda markområden där nya lägenheter planerades. ”Om man gör ett antal affärer, köper några lägenheter, säljer dem innan de är färdigbyggda, köper några till…ja då har man snart skaffat sig en förmögenhet”, förklarade mäklaren Yang. Och många kineser lånade pengar och köpte trots att husen ännu var obyggda. Att investera i bostäder sågs länge som närmast riskfritt, vilket medförde att 70 procent av kinesernas tillgångar är placerade i fastigheter, som nu rasar i värde. 

Men för två år sedan sprack bubblan. Efter många krumsprång satte Xi Jinping till sist upp ”tre röda linjer” för att begränsa fastighetsbolagens krediter. Några månader senare kastade bjässen Evergrande in handduken. Bolaget kunde inte längre betala räntan på skulderna på 300 miljarder dollar, över 3000 miljarder kronor. Evergrands fallissemang följdes snart av en strid ström av överbelånade fastighetsbolag, i dag är 40 procent av bolagen i default och har skulder de inte kan betala.  

Kinas största bostadsbolag Country Garden som har projekt i hundratals kinesiska städer beräknas ha förlorat 7,6 miljarder dollar under det första halvåret. I förra veckan meddelade bolaget att en obligation på blygsamma 22,5 miljoner dollar inte kunde betalas. Bolaget har helt enkelt slut på pengar och kan knappast bygga de uppemot en miljon lägenheter som köpare redan har betalat för (Evergrande har 720 000 ofullbordade lägenheter). 

Protesterna är högljudda från kinesiska familjer som inte har fått sin lägenhet trots att de har betalat insatsen och lånat pengar som bankerna fortsätter kräva in.  

Överproduktionen av bostäder i den kinesiska ekonomin är ohållbar och det kommer att ta årtionden för sektorn att krympa så att den motsvarar efterfrågan. Samma obalans gäller också inom många andra sektorer – vägar, flygplatser och konferenscenter står oanvända och på Youtube kan man se oändliga fält där tusentals helt nya bilar står och rostar, övervuxna av grönska. Bilföretagen gör sig av med osålda bilar som på detta sätt blir ”sålda” för att ge bättre statistik och mer statsbidrag. 

När coronapandemin startade 2020 avslöjades baksidan av världens beroende av Kina som sin verkstad. Många i väst hoppades ändå på en återgång till ”business as usual” när Xi Jinping till slut vände 180 grader och slopade noll-covid-politiken. Men optimismen kom på skam när Kina i juli publicerade nedslående siffror. Exporten var ner totalt 14,5 procent jämfört med föregående år, och ännu mer till Europa och USA (20,6 respektive 23,1 procent). Enda undantaget är det krigförande Ryssland dit Kina ökade sin export med 73 procent.  

Nedgången för exportindustrin som har utgjort det andra fundamentet i den kinesiska ekonomin (också cirka en tredjedel av BNP), har fått förödande effekter för levnadsstandarden i landet. I Shenzhen har arbetslösa migrantarbetare under våren sovit utanför tågstationen sedan de fått sparken och inte hittat nya jobb. Rader av exportindustrier har slagit igen eller går på sparlåga. Lönerna har ofta halverats, även statligt anställda har tvingats acceptera sänkningar. Ungdomsarbetslösheten är nu uppemot 50 procent, skrev Zhang Dang på Peking University vilket fick myndigheterna att sluta upprepa den officiella siffran 21,3 procent, som ändå ingen längre tror på. 

Xi Jinping har då och då lanserat slagordet ”gemensamt välstånd” för att få privata företag att bidra till ”fattigdomsbekämpningen”. Slagordet är dock omtvistat inom det kinesiska etablissemanget där många har blivit oerhört rika. Lättare att sälja in är en satsning på ”konsumtionsdriven tillväxt”, där ökad inhemsk konsumtion ska ersätta den export- och investeringsdrivna tillväxt som partiet hittills har prioriterat. Men denna plan för ekonomisk återhämtning är dömd att misslyckas, skriver Benn Steil och Zongyan Zoe Liu i Foreign Affairs. "En konsumentledd ekonomi kräver en hög grad av individuell autonomi och kommersiell frihet som kan svara på medborgarnas ständigt föränderliga behov – krav som kommunistpartiet under Xi Jinping har varit alltmer ovilliga att tillgodose." 

Julisiffrorna avslöjade också att i stället för att konsumera mer, så spenderar de kinesiska hushållen allt mindre pengar. Den minskade efterfrågan fick konsumentpriserna att falla med 0,3 procent. Kina har alltså deflation vilket är särskilt förödande för ett land med hög skuldsättning eftersom låntagarna får svårare att återbetala lånen när lönerna sjunker. President Joe Biden kallade nyligen den kinesiska ekonomin för ”en tickande bomb”. Han bekymrade sig för Kinas växande arbetslöshet, "det är inte bra för när människor har problem gör de dåliga saker.” 

Manöverutrymmet för kommunistpartiet blir allt snävare. Att skriva av lånen inom fastighetssektorn och i skuldsatta kommuner riskerar att utlösa en bankkris. Att ge allmänna bidrag – så kallade helikopterpengar – för att få i gång konsumtionen har staten inte råd med. Xi Jinpings råd till arbetslösa ungdomar är i stället att bita i det sura äpplet och ta enkla manuella jobb eller flytta ut på landsbygden (där arbetslösheten inte registreras). Krigsretoriken är nu också påtaglig i alla Xi Jinpings offentliga framträdanden. Orsaken till de sämre tiderna är fientliga krafter i USA och väst. Folket manas till uppoffringar med nationalistiska brösttoner. Gordon Chang konstaterar: "Xi Jinpings politik försämrar landets ekonomi och skapar andra problem, och han tror förmodligen att ett krig är det bästa sättet att samla folket, ett krig utkämpat av legioner av de arbetslösa”. 

***

Läs även: Det farliga partnerskapet mellan Ryssland och Kina

Läs även: Så lyckades Kina lura en hel värld med sin covidpropaganda