Knivarna slipas i Tokyo

Samtidigt som temperaturen äntligen ser ut att börja sjunka i de havererade reaktorerna i Fukushima är det på väg att hetta till ordentligt på andra håll.

Det kan låta oaptitligt, men en katastrof av det här slaget öppnar möjligheter till allehanda politiskt maktspel som fram till nu verkade omöjligt.

Två frågor är centrala:
1. Hur ska uppbyggnadsarbetet skötas?
2. Vem ska leda det ?

Premiärminister Naoto Kan har hittills inte varit övertygande i sin roll. Han har svårt att tygla sitt temperament vilket inte minst visade sig när han fyra dagar efter tsunamin dundrade in på högkvarteret för Tokyo Electric Power, Tepco, och ­hotade stänga ned hela företaget.

Dessförinnan, dagen efter skalvet, flög Naoto över området i helikopter och ska då ha utryckt sig mycket pessimistiskt. Måhända förståeligt att han blev chockad över att se den enorma förödelsen med egna ögon, men knappast vad en chockad nation var i behov av.

I tisdags låg den senaste uppskattningen av kostnaden för återuppbyggnaden till motsvarande 1 500 miljarder svenska kronor. Naoto Kan och hans ministrar tvingas nu av allt att döma ta hela sitt valmanifest under omprövning för att få fram de nödvändiga medlen. Barnbidrag, fri gymnasieutbildning, slopade motorvägstullar och extra stöd till utsatta områden.

Det vill säga, i stort sett alla de frågor som gjorde det Demokratiska partiet till segrare på knockout i 2009 års val till underhuset. Och, om man vill strö ytterligare salt i såren, den egentliga anledningen till att Kan faktiskt sitter där han sitter.

Ett försök att rädda delar av vallöftena och samtidigt bakbinda oppositionen gjordes under helgen då Naoto Kan bjöd in det Liberaldemokratiska partiets ordförande Sadakazu Tanigaki att bilda en koalitionsregering. Tanigaki skulle då få posten som vice premiärminister. LDP-ledaren avböjde vänligt men bestämt efter en betänktetid som, mellan tummen och pekfingret, bör ha varat i ungefär 15 sekunder.

– Frågan är för tidigt väckt. När räddningsarbetet är i gång och kärnkraftverket under kontroll, kan vi diskutera politiska samarbeten, dundrade LDP-tungviktaren tillika förre försvarsministern Shigeru Ishiba i Washington Post.

LDP har med visst stöd från övriga oppositionspartier föreslagit en slags »katastrofskatt« som ska läggas på samtliga företag och hushåll. En på pappret vacker idé om att alla likt myror ska dra sitt stå till stacken för att det japanska samhället ska resa sig starkt igen.

Skatten skulle i så fall vara tidsbegränsad och det skulle givetvis göras undantag för företag och hushåll som är direkt drabbade av katastrofen.

Ett av Tanigakis motiv var att räddningsarbetet annars i alldeles för hög grad skulle bekostas via nya statsobligationer, vilket ska vara negativt på sikt för industrivärldens redan mest skuldsatta nation.

Naoto Kan har avfärdat alla förslag om skattehöjningar. Före katastrofen var det den känsliga och ständigt återkommande frågan om en momshöjning från nuvarande 5 procent till 10 (eller rent av 15 procent som vissa ekonomiska analytiker föreslår) som var på tapeten.

Kan har liksom sin företrädare Yukio Hatoyama skjutit ifrån sig detta. Måhända en förståelig inställning i en nation som visserligen skriker efter skatteintäkter men samtidigt brottas med fallande konsumtion.

Med en superstressad och lättirriterad Kan på defensiven så är det i stället kabinettssekreterare Yukio Edano som stigit fram som lugnet själv. Från dag ett är det han som fått japanerna att tro att något faktiskt görs och att situationen kommer att bli bättre.

Trots larm om pågående härdsmälta och nya hotande tsunamis, har Edano på presskonferens efter presskonferens, inför direktsändande TV-kameror, på ett lugnt och närmast oberört sätt förklarat alltifrån strålningsnivåer till vattenförsörjning.

Från början jämfördes han med Bagdad Bob – Irakregimens talesman som också när de amerikanska trupperna stod vid Bagdads portar hävdade att läget var »helt under kontroll«. Efter några dagar hade Edano uppgraderats till Jack Bauer – hjälten från TV-serien »24« – kall och rättrådig i krisen stund. Oförskämt pigg till och med. Man undrar när han sover.

I japanska medier spekuleras i en kometkarriär för Edano som bara är 46 år och, om han nu inte gör bort sig kapitalt på något annat sätt, borde stå i tur för en räcka av fina poster under de närmaste 20–30 åren.
Edano själv svarar så klart inte på andra frågor än de som rör den pågående krisen.

En som däremot inte går någon lysande framtid till mötes är verkställande direktören för Tepco – Masataka Shimizu. Långvägare inom företaget och verkställande sedan 2008. Dessutom högste chef för företagets riskhanteringskommitté sedan 2002.

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att ett visst risktänkande fanns i kärnkraftverket i Fukushima. Tsunamiskyddet skulle, enligt Tepco, ha klarat en flodvåg på sju meter och nu blev den i stället 14 meter hög. Tepco gjorde samma misstag som alla andra städer, byar, företag och privatpersoner längs den japanska västkusten. Alla visste att jordbävningen skulle komma, ingen kunde ens i sina vildaste mardrömmar föreställa sig att den skulle bli så kraftig eller att tsunamin skulle bli så stor.

Med detta sagt, måste man, i ett jordbävningsdrabbat land som Japan, ställa högre krav på kärnbolag än på andra. Och Tepco har helt enkelt inget bra »track record« hur man än vänder och vrider på det. Det har fuskats med inspektioner och data har förfalskats genom årens lopp på de mest hårresande sätt. Högste ansvarige är förstås Masataka Shimizu. Att han hållit sig undan media sedan katastrofen är förståeligt, men inte försvarligt.

I nuläget är Tepco delvis försatt under statlig kontroll – fyra dagar efter katastrofen beslöt premiärminister Kan att hans egen och Tepcos kristeam skulle slås ihop.

Frågan är förstås om vare sig Kan eller Shimizu kommer att klara sig igenom krisen. För Kan ser det bara marginellt ljusare ut.