Kommer Claudia Sheinbaum lyckas förändra Mexiko?

Claudia Sheinbaum var Mexico Citys första kvinnliga borgmästare. Allt tyder på att hon också kommer att bli Mexikos första kvinnliga president. På båda posterna är hon arvtagare till Andrés Manuel López Obrador, oftast bara kallad Amlo. De har arbetat tillsammans sen 2000 då Amlo, som nyss valts till Mexico Citys borgmästare, frågade om hon visste hur man skulle kunna minska luftföroreningarna i jättestaden. Claudia Sheinbaum, fysiker och specialist på klimat och energi, svarade ja. Och hon lyckades ganska bra. Liksom hon också lyckades ganska bra med att bekämpa brottsligheten och över huvud taget göra livet lite drägligare för Mexico Citys omkring nio miljoner innevånare under de år hon själv var borgmästare. 

Men det är inte därför som hon nu leder överlägset före oppositionens kandidat Xóchitl Gálvez inför presidentvalet den 2 juni. Det beror på att hon kan surfa på Amlos enastående populäritet. En populäritet som inte är helt lätt att förstå sig på för en utländsk betraktare. Visserligen har fattigdomen minskat under Amlos tid, men samtidigt har den extrema fattigdomen ökat. Och hans måtto att bekämpa den organiserade brottsligheten med “omfamningar, inte med kulor” har varit ett misslyckande. I stället har våldet ökat mer än under någon tidigare president. Amlos stora infrastrukturprojekt med utbyggnad och moderniseringar av järnvägarna, ny internationell flygplats i Mexico City och ett jättelikt oljeraffinaderi har heller inte varit några succéer.  

Beslutet att ge militären ett ökat inflytande inte bara vad gäller brottsbekämpning, utan som administratör av järnvägar, hamnar och tull är ett annat misslyckande som resulterat i än mer effektivitet i statsapparaten och ökad korruption. 

Men trots det är Amlos populäritetssiffror, fortfarande efter sex år vid makten, bland de högsta i världen. Det har delvis att göra med att hans centrala sociala reformer består av månatliga kontantbidrag som upplevs som en mer påtaglig hjälp, än de sociala program som fanns tidigare. Men ännu mer har det att göra med hans folklighet och anti-elitism som visserligen bidragit till att polarisera samhället i “goda” och “onda” men där “de goda” – alltså den vanlige hårt arbetande mexikanen – känner sig stärkta av hans hånfulla och arroganta attityd gentemot “de onda”, det vill säga etablissemanget. 

Amlos viktigaste verktyg är de dagliga teve-sända morgonkonferenserna, “las mañaneras”, som ibland är presskonferenser, men lika ofta föredragningar om regeringens politik. Somliga beskriver “las mañaneras” som en permanent valkampanj. Andra liknar dem mer vid narcissistiska skådespel där alla kritiska inslag sållats bort. Och även om långt ifrån alla mexikaner kan eller vill börja dagen med att följa Amlos utläggningar så har “las mañaneras” gjort att han upplevs som mer närvarande än någon mexikansk president före honom.  

Claudia Sheinbaum har inte Amlos karisma. Men heller inte hans narcissism. Hennes kritiker beskriver henne som “kylig” och “hjärtlös”. Hennes styrka ligger snarare i effektivitet och saklighet. Som forskare i fysik skrev hon en avhandling på Berkeley-universitetet i Kalifornien. Hon deltog också i den FN:s expertpanel rörande klimatet som fick Nobels fredspris 2007. Genom sitt vetenskapliga arbete har hon ett omfattande internationellt kontaktnät som Amlo – som inte talar engelska – inte bara saknar, utan verkar ointresserad av. Det dröjde 19 månader innan Amlo reste utomlands, till Washington och ett möte med Donald Trump som då fortfarande var president. Trots bitska kommentarer före besöket överöste Amlo och Trump varandra med hyllningar när de väl träffades.  

Och när Joe Biden vann presidentvalet i USA 2020 dröjde Amlo i det längsta med att alls erkänna hans seger. Han har visserligen varit i USA ytterligare ett par gånger sen dess och samarbetet mellan honom och Biden har fungerat någorlunda. Men där finns ingenting av den kemi som fanns mellan Amlo och Trump.  

Claudia Sheinbaum har sagt att för henne är relationen med USA central, men, har hon betonat, hon betraktar det som en relation mellan två likvärdiga parter. Och oavsett om det blir Donald Trump eller Joe Biden som segrar nu i höst kommer hon att sträva efter en god kontakt framför allt för att ta itu med migrationen, ett växande problem både för USA och Mexiko eftersom många av de migranter som illegalt korsar ländernas gemensamma gräns inte har sitt ursprung i Mexico utan i Central- och Sydamerika (eller länder ännu längre bort). 

Många har kritiserat Amlo för att han gick med på Bidens krav att stoppa migranter och inrätta läger i Mexiko varifrån de antingen ska kunna söka asyl i USA eller skickas tillbaka till sina ursprungsländer. Claudia Sheinbaum har en annan infallsvinkel som går ut på att Mexiko och USA ska göra ordentliga gemensamma ekonomiska satsningar för att skapa jobb i ursprungsländerna och i stället bromsa migrationen i dess linda. Det låter bra, men också utopiskt.  

Fast den stora skillnaden mellan Amlo och Claudia Sheinbaum kommer inte att märkas i relationen till USA, utan på hemmaplan i Mexiko. Medan Amlo aktivt har förhindrat utvecklingen av förnyelsebara energikällor i syfte att försvara det nerkörda statliga oljebolaget Pemex, så kommer Claudia Sheinbaum att göra tvärtom. En radikal förändring i ett land där oljan varit och är livets själva pulsåder. Förmodligen kommer Sheinbaum aldrig att uppnå Amlos populäritetssiffror, men kanske kan hon förändra Mexiko mer än vad han lyckades med. 

***

Läs även: Kan konflikten om Esequibo bli ett nytt oljekrig?

Läs även: Den förlorade kontinenten