Konflikt på export

Samröre med turk-islamistiska Milli Görus och Grå vargarna fick Mehmet Kaplan på fall. I Turkiet har organisationerna både tagit Erdogan till makten och räddat honom i en svår knipa.

– Vårt viktigaste mål är att ungdomar ska få en koran i handen. Bort med kassettband och cd-skivor med popmusik, säger Muhammed Turhan, dåvarande ordförande för Milli Görus i Wien, under ett koranmöte i Vällingby 2013. En halvtimme senare står Mehmet Kaplan på scenen och lovordar Milli Görus gärning för sammanhållning.

Milli Görus betyder »nationell vision« och är en islamistisk rörelse i stil med Egyptens brödraskap. Den bildades 1969 av Necmettin Erbakan, en förgrundsgestalt för politisk islam i Turkiet. Erbakans mål var att göra Turkiet till en islamisk stat. Han avskydde västerländsk kultur som pesten och menade i stort sett att allt ont som hände i Turkiet berodde på en judisk konspiration, med motiveringen att judar inte tålde att se ett framgångsrikt Turkiet. Han hetsade aggressivt också mot »otrogna« muslimer som inte delade hans dogmatiska världsbild.

Erbakan trodde inte på våld som metod och förordade maktövertagande genom dawa, det vill säga missionerande predikan och organisering med demokratiska medel. Hans partier förbjöds men lyckades gång på gång återuppstå med förnyad politisk kraft, trots hårt motstånd från Turkiets sekulära makthavare. 1996 valdes Erbakan till Turkiets första islamistiska premiärminister, men tvingades bort i en oblodig militärkupp året därpå och förbjöds att delta i politiken på livstid.

Milli Görus kom till Europa och Sverige i samband med turkisk arbetskraftsinvandring. Totalt har organisationen ungefär 90 000 medlemmar i Europa i dag. Verksamheten beskrivs som en blandning av religiös predikan, politisk aktivism och social verksamhet. För AKP är Milli Görus europeiska organisation ett effektivt instrument att nå ut till den turkiska diasporan.

Medan Milli Görus i Turkiet fått ett starkt inflytande som Erdogans religiösa fotsoldater, så har organisationerna i Europa kantats av kontroverser på flera håll. Organisationens avdelning i Tyskland, som är den största i Europa, har under många år varit bevakad av säkerhetstjänsten på grund av misstankar om delaktighet i ekonomisk förskingring, radikalisering och rekrytering till väpnade jihadistgrupper.

När Recep Tayyip Erdogan bildade AKP 2001 hade merparten av medlemmarna sina rötter i Milli Görus. Ideologiskt var AKP en urvattnad version jämfört med Erbakans förlagor. Islamismen tonades ned kraftigt och partiets budskap stöptes om till ett EU- och marknadsvänligt budskap. Det berättar Yasar Yakis, en av AKP:s grundande medlemmar.

– Vi förstod att islamismen inte var nog för att regera Turkiet. Istället anpassades partiprogrammet så att vi även tilltalade missnöjesväljare i mittfåran som inte nödvändigtvis delade det religiösa engagemanget, säger Yasar Yakis. Han var AKP:s första utrikesminister men har nu lämnat politiken bakom sig.

Under AKP:s fjorton år vid makten har partiet fäktats mot anklagelser om en dold agenda för att islamisera Turkiet. Erdogan framhärdar fortfarande att partiet vilar på en sekulär grund men vissa drag från Milli Görus gör sig ändå påminda.

President Erdogan säger öppet att han vill fostra en generation av fromma muslimer och har långsamt släppt in sunnimuslimskt inflytande i utbildningssystemet. Ett annat gemensamt drag med Milli Görus är Erdogans återkommande konspirationsteorier om krafter som vill sabotera för Turkiet.

Ännu tydligare blir retoriken i de islamistiska tidningar som står Erdogan nära. När Mehmet Kaplan avgick anklagades »den judiska och armeniska lobbyn« för att ligga bakom mediedrevet i dagstidningen Yeni Akit.

Ännu grövre och desto mer väldokumenterade är anklagelserna mot Grå vargarna, den högerextrema organisationen, vars företrädare Mehmet Kaplan åt middag med. Grå vargarna har dödat hundratals meningsmotståndare i 70-talets blodiga gatustrider mellan höger- och vänster-grupper, avrättat kurdiska aktivister och varit delaktiga i mordförsöket på påven 1981.

I Europa har medlemmar från Grå vargarna knivhuggit en vänsteraktivist till döds i Holland, bränt ned ett café i Belgien som ägdes av en armenier och slagits i gatustrider mot kurder i Tyskland. I Sverige anklagas Grå vargarna bland annat för en attack mot Sveriges Kommunistiska parti, i samband med en flygbladsutdelning som uppmanade till bojkott mot Turkiet i Malmö 1999.

Grå vargarnas politiska gren Nationella aktionspartiet (MHP) är ett litet parti som står och stampar med trötta floskler om turkisk blodsnationalism, men de har hängt sig kvar i den parlamentariska politiken under de senaste fem decennierna.

För MHP är kompromisslöshet i kurdfrågan den mest avgörande politiska sakfrågan. Under åren av fredsförhandlingar mellan Turkiet och den kurdiska gerillan PKK anklagade ultranationalisterna Erdogan för att svika nationen genom »kohandel med terrorister«.

Sedan turkiska säkerhetsstyrkor inledde brutala militäroperationer i kurdiska städer samtidigt som Erdogan pratar om att operationer kommer att pågå tills de utrotat PKK, så har många MHP-väljare övergett partiet för att rösta på Erdogans parti AKP.

Från våldsdrabbade kurdiska städer sprids bilder på turkiska elitsoldater med hyllningar till presidenten. »Vi älskar dig, långe man« stod klottrat på en sönderskjuten vägg på ett foto som spreds flitigt i turkiska medier och som Erdogan sa rörde honom djupt.

Den nyvunna kärleken från hårdföra nationalister räddade president Erdogan ur den knipa som uppstod då AKP inte kunde bilda regering på egen hand i förra årets parlamentsval.

Våldet med PKK har utlöst en en turk-nationalistisk ryggradsreflex som svetsar samman religiösa och nationalistiska grupper i Turkiet, som annars har svårt att dra jämnt. Men för kurder väcker nyheterna om hundratals dödade i kurdiska städer, många av dem civila, fruktansvärda minnen till liv. Många av kurderna i Sverige kom hit på flykt från politiska förföljelser under de blodiga 80- och 90-talen.

Många med rötter i Turkiet beskriver att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte hamna på någon sida av skyttegravarna. Intressant nog ägnar Mehmet Kaplan en stor del av sin debattartikel i samband med avgången åt att beskriva sin syn på vad som händer i Turkiet.

Får man tro honom själv vill Kaplan se en fredlig lösning på konflikten och menar att han har en distans till Milli Görus. Men frågan om hans förhållande till AKP och Erdogan lyser med sin frånvaro.