Krig enligt CIA

Den 30 september i år dödades Anwar al-Awlaki, 40 år gammal, av en drönare i Jemen. Han var en radikal predikant med kopplingar till al-Qaida, född och uppvuxen i USA. Han länkades till flera terroristattentat mot USA, och stämplades som ett av de allvarligaste säkerhetshoten. För 20 år sedan hade CIA avrättat honom i det tysta, många hade anat vilka som stod bakom, men det hade aldrig blivit offentligt. I dag skickade underrättelseorganisationen CIA sina drönare på honom helt öppet.

USA:s bruk av obemannade flygplan, så kallade drönare, i kampen mot al-Qaida, talibaner och andra militanta grupper, har tilltagit efter attackerna den 11 september 2001. Under hösten har debatten kring det snabbt expanderande drönarprogrammet hettat till. Speciellt beträffande den hemliga del som drivs av CIA och som står för en radikal omvandling av underrättelsetjänsten.

– Det kan vara svårt att se på grund av myterna kring CIA, men det har blivit en andra stridsstyrka till försvaret, säger Tim Weiner, Pulitzerbelönad journalist och författare till »Legacy of Ashes – The History of the CIA«, i en intervju med Fokus.

Att CIA:s nya chef är den fyrstjärniga generalen David Petraeus, »den mäktigaste generalen sedan Eisenhower«, är ytterligare tecken på militariseringen sedan den 11 september, menar han.

Sedan CIA bildades 1947 har dess huvuduppdrag varit att samla underrättelser och förse amerikanska politiker med analyser inom en mängd olika områden. Men under de senaste tio åren har fokus gradvis förflyttats. Alltmer resurser har satsats på kontraterrorism; identifiering och lokalisering av fiender, »måltavlor«, för att antingen fånga eller döda dem.

CIA:s enhet för kontraterrorism har vuxit från 300 till runt 2 000 personer och motsvarar nu 10 procent av CIA:s personal, enligt Washington Post. Runt 20 procent av CIA:s analytiker jobbar som »targeters«, personer som analyserar data för att rekrytera, arrestera eller döda en målperson.

I hjärtat av kontraterrorenhetens operationer ligger USA:s drönarprogram. Det leds av CIA och sker i nära samarbete med militärens JSOC-elitstyrkor (Joint Special Operations Command) och kontrakterade personer.

Anhängare av drönarprogrammet ser det som en stor succé som hjälpt till att återupprätta CIA:s fläckade anseende. Myndigheten hade misslyckats med att förhindra elfte september-attackerna, påstod felaktigt att Irak hade massförstörelsevapen, och systematiserade tortyr i hemliga fängelser runt om i världen.

Om organisationen förut »lunkade på« har den nu transformerats till »en sjuhelvetes dödsmaskin«, konstaterade nyligen en före detta CIA-tjänsteman stolt i amerikansk media.

Enligt en rapport i augusti från den Londonbaserade Bureau for Investigative Journalism har amerikanska drönarattacker dödat minst 2 292 militanta och civila personer i enbart Pakistan sedan 2004. Amerikanska tjänstemän säger däremot att siffran ligger runt 2 000 militanta och 50 civila dödade sedan 2001 globalt.

Enheten för kontraterrorism har också utökats med en ny avdelning som har i uppdrag att spåra al-Qaida och andra militanta grupper i Jemen. Nu byggs även en drönarbas på hemlig plats på Arabiska halvön för att bättre kunna övervaka Jemen och Somalia, där den islamistiska militanta gruppen al-Shabab verkar.

Kritiker – både utanför och inom USA:s underrättelsetjänst – ser skiftet som ett problem. De oroar sig bland annat för att CIA:s traditionella spionuppdrag blir lidande och att förmågan att analysera och förutse politiska företeelser, som den arabiska våren, försämrats. En annan fråga är om täckningen av Europa blivit lidande på bekostnad av »hetare« platser som Irak, Afghanistan och Pakistan.

CIA har dock försvarat sig och menar att skiftet inte påverkat underrättelsetjänstens arbete negativt utan tvärtom förbättrat det inom områden som vapenspridning och energifrågor. »Kontraterrorism är en betydande, växande och levande del av vårt uppdrag«, förklarade Fran Moore, chef för CIA:s analytiska bransch, i en intervju med Washington Post tidigare i höst.

Tim Weiner är inte heller så oroad och menar att CIA ändå aldrig varit speciellt bra på spionage:

– Vi har aldrig åstadkommit den språknivå eller förståelse för andra länder och deras kulturer som krävs.

Men frågan om CIA:s befogenheter och legala status kvarstår. Gnistan till höstens debatt kring drönarprogrammet tändes efter att CIA-ledda drönarattacker dödat Anwar al-Awlaki, hans son och ytterligare en amerikan i Jemen som hade kopplingar till al-Qaida. De befann sig inte i närheten av någon stridszon och de fick aldrig sina fall prövade i domstol, vilket amerikanska medborgare har rätt till.

CIA fortsätter att operera i en juridisk gråzon, trots att de fått delvis militära befogenheter. Det är exempelvis oklart vilka kriterier som gäller för att någon ska hamna på deras dödslista.

– En av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är att få veta hur lagen lyder, vem det än gäller. Jag förstår behovet av sekretess, men det borde aldrig få existera någonting som en hemlig lag, säger Gabor Rona, chef för avdelningen för internationell rätt vid Human Rights First i New York.

Obama-administrationen intygar att drönarprogrammet följer internationella bestämmelser, men människorättsjurister menar att det strider mot folkrätten och internationella krigslagar. Det är exempelvis förbjudet att döda andra länders ledare, men detta förklaras med att al-Qaida inte är en nation.

Philip Alston, FN:s särskilda rapportör när det gäller utomrättsliga avrättningar, noterade i en uppmärksammad rapport 2010 att CIA:s interna kontrollmekanismer inte haft någon märkbar effekt på myndighetens aktioner.

Den externa, kända, granskningen har reducerats till media, som ofta är beroende av läckt information inifrån CIA. »Resultatet är att det inte finns ett meningsfullt redovisningsansvar för ett spirande internationellt dödsprogram«, skriver Philip Ashton.

CIA har en historia av att utföra avrättningar. Det nya är att en icke-militär organisation nu dödar i en större omfattning och att det accepteras av en majoritet av den amerikanska befolkningen.

– Det är en psykologisk barriär som har brutits efter elfte september och krigen i Irak och Afghanistan. I Latinamerika tävlade CIA med den argentinska juntan om att störta regimer. Det var aktiviteter som CIA var involverat i men förnekade. Vad som är annorlunda nu är att även om CIA inte kommenterar drönarprogrammet, gör regeringen inget för att hindra att det blir känt, säger Gabor Rona.

Ali Soufan, före detta FBI-agent och känd CIA-kritiker under Irakkriget, stödjer drönarprogrammet, som av många betraktas som ett kostnadseffektivt alternativ när även försvaret genomgår tuffa budgetåtstramningar:

– Om du frågar vilken amerikan som helst på gatan vad de skulle välja, att skicka trupper till främmande land där de riskerar att dö eller skicka ett obemannat flygplan, tror jag de flesta skulle välja flygplanet, säger han.

När Barack Obama tog över som president 2009 hade CIA, efter flera år av kritik och skandaler, stagnerat till vad Tim Weiner kallar »en paralyserad byråkrati«. Obama gjorde då något som ingen amerikansk president tidigare gjort. Han samlade ledarna för underrättelseväsendet, försvaret och utrikesdepartementet för att koordinera och effektivisera krigen i Irak, Afghanistan och mot al-Qaida.

Slutsatsen av analysen var att CIA:s unika tillgång var dess hemliga drönarprogram, eftersom det gjorde det möjligt att döda fienden på hans/hennes eget territorium.

– Vi kunde döda dem och slapp föra dem till Guantánamo, säger Tim Weiner och noterar att tio gånger fler drönarattacker har utförts under Obama än under företrädaren Bushs två presidentperioder.

Dessa »riktade dödliga attacker« förklarades med hänvisning till artikel 51 i FN-stadgan som säger att en nation har rätt att begå krigshandlingar i självförsvar.

Jim Woolsey, som i rollen som CIA-chef mellan 1993–95 stöttade utvecklingen av drönarna för övervakningsändamål, prisar Obamas hantering av programmet.

– Vi är i krig. Tusentals människor dog den elfte september. Vi startade inte detta. Budskapet är att attackerar du oss då kan du vänta dig att vi attackerar dig, säger han.

USA:s drönarprogram

Drönare utvecklades redan på 1970-talet av främst CIA, men även försvaret.

Tysta plan. 1994 lanserades en »Predator«-modell med tyst motor som först användes för spionage i Bosnien och Kosovo. Sedan dess har drönare flugit i krigszoner vid sidan av beväpnade krigsplan för att stödja marktrupper och förse amerikansk militär i Bosnien, Kosovo, Jemen, Somalia, Afghanistan, Pakistan, Irak och Libyen med information.

Två program. Det ena av USA:s drönaråprogram är officiellt och drivs av militärens specialkommando. Det används i erkända krigszoner i Afghanistan och Irak och fokuserar på fiender till amerikanska trupper där, en förlängning av konventionell krigföring. Det andra bildades under George W Bush, drivs av CIA, är hemligt och riktar in sig på terrormisstänkta – även i länder som USA inte är i krig med.

Drönarnas baser. Drönarna flygs från flera platser i USA: nära CIA:s huvudkvarter i Langley, Virginia, samt från försvarets baser i Texas och Nevada. I september medgav flygvapnet att det också har baser i Etiopien, Seyschellerna och Djibouti. Enligt medie­uppgifter bygger CIA en drönarbas på hemlig plats på Arabiska halvön.

Fallet Anwar al-Awlaki

Amerikanen Anwar al-Awlaki, 40 år, dödades av en CIA-drönare i Jemen den 30 september. Han var en radikal predikant med kopplingar till al-Qaida i Jemen. I en attack den 14 oktober dödades även al-Awlakis 16-årige son, Abdulrahman.

Anwar al-Awlakis död är kontroversiell eftersom han var den första amerikanen på USA:s »dödslista«. I attacken dödades även amerikanen Samir Khan, som drev ett propagandistiskt magasin som uppmanade till terrordåd.

Internationell krigslag säger att fienden kan dödas på stridsfältet under det att han/hon är engagerad i fientlig handling. Människorättsaktivister uppger att dödandet av de tre amerikanerna är ett brott mot lagen eftersom de inte befann sig i en krigszon.

Källor: Reuters, AP, Washington Post, New York Times, Wall Street Journal, The New Yorker och Der Spiegel.