Krig för småsmulor

Söndagen den 16 mars 2003, då jag befann mig i FN-byggnaden i New York, blev jag uppringd av en statssekreterare i det amerikanska utrikesdepartementet. Han uppmanade mig att evakuera alla FN-inspektörer från Irak. Tre dagar senare inledde USA, Storbritannien och några andra stater Irakkriget utan stöd av FN:s säkerhetsråd. Man visste att inget godkännande skulle ha getts.

Irak befriades från Saddam Hussein, en skoningslös diktator, men ännu tio år efter kriget fortsätter våldet. Trots val, ett parlament och åter flödande olja. Kriget har uppskattningsvis kostat 100 000 irakiska och amerikanska liv och mer än en biljon dollar. Detta är inte längre nyheter. Vi läser i stället om hur den amerikanska budgeten ska komma i balans. Utgifterna för krigen i Irak och Afghanistan är en viktig del av förklaringen till underskottet.

Varför önskade Bushadministrationen så hett detta krig? En central bevekelsegrund var säkert att Saddam Hussein aldrig upphörde att utmana USA. Trots att Iraks ockupation av Kuwait 1991 stoppats under ledning av president Bush den äldre, förblev Saddam vid makten. Försök av Clintonadministrationen att störta honom slutade i fiasko, de ekonomiska sanktionerna blev allt mindre verksamma och FN-inspektörerna drevs att lämna landet 1998.

I december 1999 försökte säkerhetsrådet staka ut en väg ur konflikten.  Det förklarade sig berett att suspendera sanktionerna och ersätta inspektioner med övervakning. Saddam ignorerade resolutionen och stängde dörren för den inspektionsstyrka som jag med stöd av säkerhetsrådets alla medlemmar, inklusive den nya Bushadministrationen, byggde upp.

Så kom terroranfallen den 9/11 2001. Världens enda militära supermakt reagerade med ursinne, kastade sig in i Afghanistan och ledde störtandet av talibanregeringen. Om man stannat vid denna straffexpedition hade kanske de långa, blodiga och dyrbara krigen i Afghanistan och Irak kunnat undvikas. Det fanns dock hos Bushadministrationen ett behov att låta supermaktens vrede drabba fler delar av den »ondskans axel« som George W Bush talat om. Med påståenden om al-Qaida-kopplingar till Irak och om risker för att Irak kunde förse terrorgrupper med massförstörelsevapen började man bereda marken för att gå vidare från Afghanistan till Irak, från talibanerna till Saddam.

De amerikanska intentionerna innehöll knappast någon roll för FN. Bush skriver i sina memoarer att han var övertygad att allteftersom det militära hotet blev tydligare skulle Saddam inse att enda sättet att behålla makten var att böja sig för USA. För Tony Blair, som stod inför en brittisk FN-vänlig opinion, var det dock viktigt att kraven på Saddam skulle komma från FN. Bush accepterade FN-vägen för att få Blair som allierad.

Den amerikanska tilltron till militärt tryck som stöd för diplomati besannades initialt. I september 2002 samtyckte Irak till nya inspektioner.

Liksom de flesta andra trodde jag i detta skede att Irak ännu hade biologiska och kemiska (men inte nukleära) vapen. Varför skulle de annars ha blockerat många FN-inspektioner? Men medan man från amerikanskt och brittiskt håll tvärsäkert hävdade att vapnen fanns, avstod vi som inspektörer från alla sådana påståenden. Vi konstaterade bara att Irak inte övertygande redovisat vart en hel del vapen tagit vägen och inriktade oss på att få fram antingen förklaringar eller vapen.

Eftersom inspektionerna fram till februari 2003 inte lett till några viktiga fynd, började vi tvivla på att det verkligen fanns några vapen kvar. Vi undersökte dussintals misstänkta vapengömmor och fann ingenting av betydelse. USA sa sig vara 100 procent övertygat om att det fanns förbjudna vapen men hade noll procent kunskap om var de fanns. Vi rapporterade våra resultat till säkerhetsrådet och jag berättade för Condoleezza Rice att vi blivit skeptiska till säkerhetstjänsternas uppgifter.

I ett telefonsamtal med Tony Blair sa jag att det skulle vara absurt om man invaderade Irak med 250 000 man och bara fann småsmulor. Både Rice och Blair litade dock hellre på sina egna underrättelseorgan än på professionella FN-inspektörer, trots att vi hade fritt tillträde till varje skrymsle i Irak.

Andra har hävdat att de politiskt ansvariga inte kan ha handlat i god tro. De visade åtminstone svår brist på kritiskt tänkande. Efter kriget har Blair sagt att även om Saddam inte hade några vapen kvar 2003, så skulle han ha kunnat bygga upp en arsenal på nytt. Ett sådant argument hade inte gett Blair grönt ljus i parlamentet 2003. Tanken att Saddam skulle ha blivit kvar vid makten är inte tilltalande, men det var vad säkerhetsrådet stannat för 1999, medvetet om att kostnaderna i liv, lidande och resurser skulle bli höga vid försök att med vapen eliminera honom.

Truppkoncentrationen inför invasionen blev i februari 2003 allt tätare och de »bevis« som anfördes allt tunnare. Många  i säkerhetsrådet ville vänta på fler inspektioner. USA ville dock inte vänta. Kanske hade den amerikanska planeringen satt mitten av mars som senaste tidpunkt för ett angrepp. Upptrappningen hade sitt egen rörelsekraft och skyddsdräkter mot kemiska vapen skulle bli outhärdliga i ett allt hetare Irak.

Redan någon månad efter att ockupationen inletts kom bekräftelse på att våra tvivel varit berättigade. Irakiska experter och militärer som nu var fria att tala kunde inte peka ut ett enda gömställe för förbjudna vapen.

Att en blodig tyrann störtades var ett positivt resultat av kriget. Allt annat ter sig som misslyckanden.

• Massförstörelsevapen som skulle elimineras fanns inte.

• Al-Qaida-terrorister som skulle oskadliggöras fanns inte heller i Irak, men närvaron av amerikanska trupper lockade dem så småningom dit.

• Irak var tänkt att bli en mönsterdemokrati för Mellersta Östern, men gick in i år av anarki. USA förlorade respekt i hela världen genom brott som begicks mot internationell humanitär rätt.

Kan några lärdomar dras av Irakkriget?

En insikt – framför allt för USA – är att det finns starka begränsningar i vad som kan åstadkommas med militär övermakt. Man kan utdela snabba och förödande slag, men »den som slår sönder krukan äger den«. Ett krigstrött USA har undvikit att låta sig dras in i Libyen-konflikten och (hittills) i Syrien.

En annan insikt borde bli att det är riskabelt för regeringar att vilseleda sig själva och världen. Rapporter måste granskas kritiskt innan de används som skäl för att sända soldater i strid och länder i krig.

En tredje erfarenhet är att väpnade aktioner mot andra länder har svårt att få legitimitet, om de inte utförs i direkt självförsvar eller med godkännande av FN:s säkerhetsråd. En bred internationell opinion har förblivit kritisk mot Irakkriget. Det visade att alliansen med USA och Storbritannien i ledningen inte brydde sig mycket om FN-stadgan. Att något grönt ljus inte gavs för kriget berodde på att ett stort antal andra rådsmedlemmar ansåg att angreppet inte var förenligt med FN-stadgan. Deras hållning stoppade inte kriget men den berövade kriget legitimitet.

I sin Nobelföreläsning i Oslo 2009 visade president Obama att han förstod att alla länder måste följa de regler som finns för användning av väpnat våld. Han höll dock öppet för möjligheten att ensidigt gripa till militärt våld för att försvara USA.

Obama kan snart stå inför ett första prov. Iran kommer allt närmare möjligheten att tillverka kärnvapen, men det är osannolikt att Iran skulle angripa någon annan stat och lika osannolikt att FN:s säkerhetsråd skulle ge grönt ljus för någon militär aktion mot landet. Hur mycket avskräcker erfarenheterna av Irakkriget och resonemangen i Oslo president Obama från ett amerikanskt militärt ingripande i Iran? Att Storbritannien och David Cameron skulle följa med på en sådan färd – som Blair gjorde i Irak – verkar osannolikt.