Krisen hotar EU:s drottning

Ett mejl från amerikanska justitiedepartementet till den tyska jätten Deutsche Bank räckte för att hela den europeiska finansindustrin skulle komma i gungning igen. USA:s regering krävde 14 miljarder dollar i böter för att Tysklands största bank varit med och förorsakat den stora finanskrisen 2008–09.

Bankledningen uppe i tvillingtornen i Frankfurt och tyska storbolagsdirektörer räknade nu med att regeringen skulle agera. Ett halvdussin koncernchefer med Daimler och Basf i spetsen klev fram på Frankfurter Allgemeine Zeitungs förstasida och talade om Deutsche Banks avgörande betydelse för landets näringsliv. Men när förbundskansler Angela Merkel höll sitt reguljära telefonsamtal med president Barack Obama nämnde hon inte de amerikanska böterna med ett ord. Och vice förbundskansler Sigmar Gabriel gick till attack mot »ansvarslösa direktörer på Deutsche« som skyllde krisen på spekulanter efter att ha gjort spekulation till bankens affärsmodell.

Tyskland går mot val och väljarstödet för regeringspartierna har rasat under det gångna årets flyktingkris. Angela Merkels politiska auktoritet är skadad. Då får det tyska näringslivet inse att det är nya regler som gäller. Efter att ha pressat igenom nya tuffare regler för att hindra andra EU-regeringar från att hålla sina banker under armarna skulle Merkel med en statlig räddningsaktion för Deutsche Bank hamna i ännu en trovärdighetskris.

Och en försvagning av förbundskanslerns ställning skulle få konsekvenser långt utanför Tysklands gränser. Efter Storbritanniens brexitbeslut och östländernas vägran att ta ansvar för flyktingkrisen befinner sig hela EU-samarbetet i en »existentiell kris«. Utan Europas okrönta drottning Angela Merkel skulle EU hamna i ett långvarigt maktvakuum.

Kravbrevet från Washington kom inte som någon överraskning. Deutsche Bank var en av flera europeiska banker som pekats ut som delansvarig för finanskrisen med vilseledande affärer i bostadsobligationer. Men bötessumman var mycket större än väntat, och framför allt påminde den finansvärlden om europeiska bankers fortsatt osäkra ställning trots flera år av försök att stärka deras kriskassor.

Deutsche Bank pekades i somras ut av Internationella valutafonden som den »största bidragaren till systemrisk« på den globala finansmarknaden. Den tyska bankjätten är så starkt sammanknuten med finansinstitut över hela världen att en konkurs skulle riskera hela finanssystemet.

Tyska medier rapporterade om hemliga planer på statlig räddning av Deutsche Bank. Men det dementerades snabbt av regeringen, och rykten om att de amerikanska böterna kan minskas till 5,4 miljarder euro lugnade tillfälligt börserna.

Trots att den tyska regeringen drev på för stenhårda EU-regler för att få stopp på de massiva statsstöd för banker som sattes in under finanskrisen finns det ändå möjligheter till statliga insatser.

Moderaternas EU-parlamentariker Gunnar Hökmark var huvudansvarig för parlamentets förhandlingar om EU:s krishanteringsdirektiv (Bank Recovery and Resolution Directive) 2013 där det lagfästs hur en bankkris ska hanteras, med målet att aktieägarna ska stå för riskerna. Utifrån erfarenheterna av den svenska finanskrisen i början på 1990-talet ville Hökmark att regeringar skulle ha möjlighet att ta över krisbanker om en konkurs kan hota hela samhällsekonomin. Han lyckades ändra EU-lagförslaget.

– Jag var rätt ensam i början, men fick så småningom en majoritet bakom mig i parlamentet. Sedan blev det en hård konflikt med Eurogruppens ordförande, Hollands finansminister Jeroen Dijsselbloem. Men jag lyckades till slut få igenom tre fjärdedelar av mina förslag, säger Gunnar Hökmark till Fokus.

Därför är det fortfarande tillåtet att i extrema lägen rädda en krisande storbank med statliga pengar. Hökmark anser att tyska staten nu skulle kunna stödja Deutsche Bank med ett kapitaltillskott, eftersom Europeiska centralbanken, ECB, ännu inte slagit larm om att banken är i krisläge.

Men Angela Merkel och finansminister Wolfgang Schäuble skulle få betala ett högt politiskt pris för att rädda Deutsche Bank. Skattemiljarder för att skydda ägarna efter bankens internationella spekulationer kan leda till ännu fler proteströster på högerpopulistiska AFD.

Angela Merkel har tillräckligt med andra bekymmer för att vägra bli inblandad i bankernas lönsamhetsproblem. Väljarstödet för de tyska kristdemokraterna har sjunkit kraftigt efter det senaste årets flyktingkris, närmare en fjärdedel av väljarna har vänt CDU/CSU ryggen sedan valet 2013. Tyska medier har börjat spekulera om ”Mutti” Merkels politiska död.

Merkel har länge officiellt stått fast vid sin liberala flyktinglinje, »Wir schaffen das«. Samtidigt har hon agerat intensivt för att stoppa flyktingströmmen, med långtgående löften till Turkiet och tyst acceptans för östländernas taggtrådsbyggen.

Men efter bakslag i två regionalval och skärpt kritik från broderpartiet CSU i Bayern tog Angela Merkel för ett par veckor sedan det ovanliga steget att be om ursäkt till väljarna för »misstag« under flyktingkrisen, även om hon samtidigt sa att det var rätt att ta emot de hundratusentals människor som flydde.

I dag finns ingen alternativ politisk ledare i Tyskland och därför talar det mesta för att Merkel kan fortsätta som förbundskansler för en fjärde mandatperiod efter valet nästa år, även om det blir som en försvagad regeringschef.

Och bristen på alternativa ledare till Angela Merkel är än mer skriande på EU-nivå. Med en starkt försvagad fransk president är den historiska tysk-franska axeln bara en chimär. Italien och Spanien är placerade i EU:s olika ekonomiska krisbehandlingar och deras politiker i olika stadier av regeringskris.

Samtidigt befinner sig EU i en »existentiell kris« som kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker formulerade det i sitt linjetal inför parlamentet nyligen. Det är ett understatement.

l Storbritanniens premiärminister Theresa May vill inleda utträdesförhandlingar i vår och kravet på stopp för fri arbetskraftsinvandring visar att hon siktar på en »hård brexit«, där de övriga 27 medlemsländerna ska försöka hålla samman och samtidigt nå en uppgörelse som inte skadar Europas ekonomi långsiktigt.

l EU:s interna spänningar har troligen aldrig varit större. Ungerns och Polens nationalistiska regeringar hotar unionens möjlighet att fungera sedan de öppet vägrat acceptera gemensamt fattade beslut, om kvotfördelning av flyktingarna eller att leva upp till grundläggande värderingar för EU-medlemskap. Viktor Orbáns bakslag i folkomröstningen om flyktingstopp, där valdeltagandet blev under 50 procent, kommer inte att stoppa hans försök att blockera EU:s flyktingpolitik.

Orbáns och Jarosaw Kaczyn ´skis maning till »kontrarevolution« innebär ett urholkat EU-samarbete. Vid en ny flyktingvåg eller någon annan akut kris riskerar EU att stå handfallet.

EU har en starkare kommission än de senaste tio åren under ledning av Jean-Claude Juncker och Frans Timmermans. Och EU-parlamentet har visat sig oväntat beslutsmässigt trots populistpartiernas röstframgångar.

Men utan EU-regeringar som vet vad de vill, är beredda att kompromissa och sedan följa fattade beslut kan samarbetet inte fungera.