Krisen som räddade Castro

Historien spelar gärna spratt med dem som försöker forma den efter sin egen vilja. Begrunda fallet Fidel Castro, som marscherade in i Havanna för 50 år sedan, som ledare för ett luggslitet band med skäggiga revolutionärer, övertygade om att de höll på att förändra inte bara Kuba, utan världen. »La historia me absolvera«, hade Filel lovat sina ungdomliga följeslagare. »Historien kommer att  ge mig syndernas förlåtelse.«

Castro kom att bli en tagg i sidan på tio amerikanska presidenter, från Dwight Eisenhower till George W Bush. Han bidrog till att knuffa världen mot gränsen till ett kärnvapenkrig i oktober 1962, när han accepterade erbjudandet från sin politiska överrock, Sovjetunionens dåvarande president Nikita Chrusjtjov, att förvandla den karibiska ön till en sovjetisk missilbas. Han försökte exportera sin revolution till Latinamerika och skickade sin armé att kämpa för socialism i fjärran afrikanska länder som Angola och Etiopien. I dag har hans revolution blivit en geopolitisk kuriositet som fastnat i 50-talet.

I USA har de känslor som Castro initialt väckte börjat svalna. Det kontraproduktiva handelsembargot mot Kuba skulle antagligen ha tagits bort för länge sedan om det inte vore för de rika kubanerna i Miami, som är fast beslutna att ge igen mot den man som tvingade dem på flykt från sitt hemland. I höstens presidentval röstade dock 35 procent av de Kuba-ättade amerikanerna på Obama, som förespråkar en dialog med den kubanska regimen. Det är framför allt de yngre som har distanserat sig från sina föräldrars kamp och vill gå vidare.

Men hur lyckades kommunismen överleva på denna tropiska ö, så nära det amerikanska fastlandet, när den besegrades överallt annars? En stor del av svaret ligger i den märkliga relationen med USA – och det politiska spelet under Kubakrisen.

Jag har undersökt vad som hände timme för timme, ibland minut för minut, under Kubakrisen. Det är berättelsen om det närmaste världen någonsin kommit ett kärnvapenkrig, och jag har lyckats utmana en del av myterna kring denna kris, inklusive den om »det briljanta ledarskapet« av Kennedy-laget. Den verkliga risken för krig i oktober 1962 kom inte från »öga mot öga-konfrontation« mellan Kennedy och Chrusjtjov, utan från två militära maskiner som höll på att spinna utom kontroll i en situation av oförutsedda händelser.

En av de mer överraskande slutsatserna är att den verkliga vinnaren i misslikrisen, åtminstone på kort och medellång sikt, varken var Kennedy eller Chrusjtjov, utan Fidel Castro. Ett drygt år efter sin största utrikespolitiska triumf var Kennedy död, mördad av en vänstersympatisör knuten till en grupp som kallade sig »rent spel för Kuba«. Ytterligare ett år senare var även Chrusjtjov borta, anklagad av sina politbyråkolleger för »storhetsvansinne« och »äventyrlighet«. Fidel var den stora överlevaren, som satt kvar vid makten i ytterligare 45 år, för att sedan efterträdas av sin bror Raul i oktober 2008.

Den här kedjan av händelser var omöjlig att förutse, minst av allt av Fidel Castro. Han var så rasande den 28 oktober 1962, när han fick veta att Chrusjtjov höll på att dra tillbaka sina missiler, att han krossade en spegel, uttalade en ström av svordomar, och vägrade att möta Sovjets ambassadör på flera veckor. Han insåg då att Kuba bara var en bricka i det större politiska spelet mellan Washington och USA.

Men missilkrisen kom att säkra bröderna Castros grepp om Kuba under ett halvt decennium. Både Eisenhower och Kennedy, hade försökt göra sig av med Castro. Grisbuktsinvasionen 1961 följdes av »Operation mungo«, ett fumligt försök att underminera Castros regim genom sabotage och mord. Missilkrisen avslutade effektivt den här typen av aktioner genom att demonstrera att USA lekte med elden och riskerade militär konfrontation med sin rivaliserande supermakt.

Om Fidel Castro hade fått som han ville i oktober 1962 skulle resultatet ha blivit en massiv  amerikansk flygattack mot de sovjetiska missilbaserna, följd av en fullskalig invasion av Kuba. Vi vet nu att Sovjetunionen hade dussintals taktiska kärnvapen på Kuba, riktade mot amerikanska stränder och den amerikanska militärbasen i Guantanamo Bay. Det fanns inga koder eller lås på vapnen, vilket innebär att de kontrollerades av enskilda sovjetiska befälhavare. En amerikansk invasion skulle snabbt ha eskalerat till ett kärnvapenkrig, begränsat till ön Kuba, men som i sin tur hade satt i gång ett storkrig.

Tidigare hemligstämplade dokument visar att Fidel Castro och hans rådgivare var redo att utkämpa ett kärnvapenkrig på Kuba, även om det betydde att miljoner kubaner skulle dö. Raúl Castro var, tillsammans med en rysk befälhavare, överste Dmitri Yasow, intimt involverad i planeringen av en kärnvapenattack mot Guantanamobasen. Yasov blev senare känd som försvarsministern som iscensatte ett kuppförsök mot Michail Gorbatjov.

Den tredje medlemmen i det kubanska triumviratet, Che Guevara, förespråkade »en stig mot frigörelse även till priset av miljoner offer«. Alla tre männen använde slagordet från den kubanska revolutionen, »Moderlandet eller döden«, väldigt bokstavligt.

Men den energi och det hopp som den kubanska revolutionen hade väckt vittrade med tiden bort i det futila försöket att försvara sig mot amerikansk imperialism. Castros egen bild var nog att han vunnit en stor seger bara genom att hålla sig kvar vid makten så länge. Samtidigt har han gjort Karibiska havets tidigare mest blomstrande ö till ett fattigt, besegrat land, som tvingas importera socker vilket tidigare var dess viktigaste gröda. Den ideologiska kollapsen för Castros revolution illustreras inte minst av det faktum att det finns två parallella valutor, en dollarbaserad för utländska turister, och en inhemsk, i praktiken värdelös, för vanliga kubaner.

Kubakrisen blev en vattendelare i det kalla kriget. Före oktober 1962 hade en inflytelserik grupp inom flygvapnet, ledd av flygvapenchefen Curtis LeMay, förordat en kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Efter missilkrisen började även de generalerna att tänka om när det gällde möjligheterna att segra i kalla kriget. Att döda alla kommunister var uppenbarligen omöjligt utan att också döda miljontals amerikaner. USA och Sovjet såg till att aldrig mer hamna i en sådan direkt konfrontation. Det kom många andra ställföreträdande krig, i Vietnam, Mellanöstern, Afrika, och på andra platser, men aldrig någonstans stod amerikanska och sovjetiska trupper direkt mot varandra.

Olyckligtvis skapade den framgångsrika lösningen på Kubakrisen hybris bland Kennedys rådgivare, annars kända som »de bästa och de smartaste«. Presidentens män började tro på pressklippen från tidningarna. Den oförtröttligt optimistiska historikern Arthur M Schlesinger Jr, som skapade Camelot-myten kring Kennedy,  skrev att presidenten hade »bländat« världen, genom en kombination av »tuffhet och återhållsamhet, av vilja, mod, klokhet, så briljant kontrollerad, och ojämförligt kalibrerad«.

Den mest ödesdigra konsekvensen av John F Kennedys utrikespolitiska synsätt utspelades i Vietnam. Enligt den tidigare försvarsministern Clark Clifford var arkitekterna bakom Vietnamkriget »djupt influerade av lärdomen från Kubakrisen«. »De hade en felaktig tro att USA:s makt inte kunde utmanas, oavsett omständigheterna, var än i världen man befann sig«, skrev han i sina memoarer.

Tre decennier senare såg vi samma tänkesätt när kriget i Irak förbereddes. I ett tal i Cincinnatti i oktober 2002, strax före Irakkriget, prisade president Bush Kennedy för att han varit villig att ta till vapen för att förhindra en ny epok. Bush berömde alltså Kennedy för att vara den som kastade ut den tidigare defensiva kalla kriget-strategin, som hade gällt i ett halvt sekel, och ersätta den med doktrinen som byggde på att förebygga konflikter.

Den verkliga lärdomen av Kubakrisen är att den defensiva strategin fungerar mycket bättre än den förebyggande i kärnvapenåldern. Kennedy hade kunnat ge order om en invasion av Kuba, liknande konceptet för landstigningen i Normandie på dagen D under andra världskriget. Det hade naturligtvis betytt slutet för Castro, men det hade också riskerat att sluta i ett kärnvapenkrig. I stället valde Kennedy en mer tålmodig strategi. Kommunismen besegrades inte militärt, utan ekonomiskt, kulturellt och ideologiskt. Till slut beseg­rade kommunismen sig själv.

Chrusjtjovs efterträdare förlorade kalla kriget därför att de inte klarade att förse sitt eget folk med en grundläggande nivå av materiell och andlig tillfredsställelse. De förlorade kriget om idéerna. Beroende på hur väl USA utövar sitt ledarskap, kan samma öde på sikt även drabba Fidel Castro. Eller åtminstone hans spöken.

Översättning & bearbetning Lotta Engzell-Larsson