Krutdurken i Ferganadalen

Minst tvåhundratusen flyktingar, mordbränder, våldtäkter. Situationen i södra Kirgizistan har blivit ohållbar. Att flamman till hat kunde blossa upp så snabbt hade få förväntat sig, trots att etniska oroligheter är en del av vardagen i Ferganadalen.

Kirgizistan är en typisk produkt av Sovjet­unionen. Staten skapades som en artificiell enhet på 1920-talet, i likhet med sina grannar Uzbekistan, Tadzjikistan och Turkmenistan.

En mer naturlig enhet är däremot Ferganadalen, den bördiga dalen mellan länderna där befolkningen i alla tider har varit blandad. Här bor både kirgizer, uzbeker och tadzjiker. Kirgizerna har ­traditionellt varit ett nomadfolk, medan uzbekerna sysslat med handel.

Stalin valde att dra gränserna till sovjet­republikerna så att folken, kirgizer, uzbeker och tadzjiker, blandades – en effektiv metod att få till stånd en hållhake på dem alla.

När kommunistväldet led mot sitt slut 1990 utbröt etniska oroligheter mellan kirgizer och uzbeker i Ferganadalens största stad Osj. Uzbekerna krävde bättre representation bland statligt anställda, men möttes av kalla handen. Den unga staten Kirgizistan brydde sig inte om att ge uzbekerna någon juridisk status, trots att de utgör femton procent av landets befolkning.

Efter att president Kurmanbek Bakijev störtades i april i år har oroligheterna jäst i hans hemtrakter i södra Kirgizistan. De slogs ner en gång – nu går de inte längre att stoppa. Cirka 200 000 uzbeker på den kirgiziska sidan av gränsen har flytt till Uzbekistan eller köar för att få komma över gränsen. Det talas om en våg av mordbränder och våldtäkter. Minst 179 människor har dött.

Frågan är nu i hur stor grad orolig­heterna är anstiftade. Regeringen i ­Bisjkek och Kirgizistans nya president Roza Otunbajeva anklagar Bakijev för att ligga bakom dem. Det är svårt att veta exakt hur inblandad han är, men att den störtade presidenten ensam skulle ha fått allt detta till stånd är inte sannolikt.

Den höga arbetslösheten och stora fattigdomen i Ferganadalen, ett korrupt styre i Bisjkek och dåliga relationer till grannen Uzbekistan utgör de viktigaste ingredienserna i häxbrygden.

Otunbajevaregimen har stått handfallen inför den blixtsnabbt uppblossade konflikten, på samma sätt som FN, EU och OSSE. EU:s utrikesministrar har diskuterat om att skicka in civila snabbinsatsstyrkor, men några konkreta beslut har inte fattats. Otunbajeva vädjar till Ryssland om trupper, men utan resultat.

Kirgizistan har mött samma öde som majoriteten av de forna sovjetrepublikerna. Ingen är i grund och botten intresserad av landet. Västvärlden talar gärna om demokratiseringsprocesser, men trots att Kirgizistan anses vara det mest demokratiska av de centralasiatiska länderna har varken EU eller USA satsat på aktiv närvaro i landet. De amerikanska militär­baserna byggdes uttryckligen i amerikanskt egenintresse och kommer troligen att monteras ned den dag USA väljer att kraftigt minska sin närvaro i Afghanistan.

Roza Otunbajeva sveptes till makten av en statskupp, ingen folklig revolution. Hennes företrädare Kurmanbek Bakijev anklagades för korruption och vanstyre. Att Bakijev var korrupt är det ingen som förnekar, men inget tyder på att särskilt mycket har förändrats. Om ingen ingriper kan oroligheterna sprida sig – vilket kan bli ytterst ödesdigert för det fattiga Centralasien.