Kuba: Efter Castro

Bortom horisonten ligger Florida och USA. Miguel, som försörjer sig på ströjobb, hör till de kubaner som började drömma om ett annat liv när nyheten om president Fidel Castros sjukdom kablades ut över världen förra sommaren. Miguel är inte med i kommunistpartiet och han är kritisk till Castroregimen.

– Jag är arbetslös, men ibland finns det turister som behöver hjälp med guide eller chaufför. Tänk om vi levde i ett land med en fri ekonomi, vilka möjligheter jag skulle ha, säger han.

Men trots att Castro ligger på sin dödsbädd, i det Sierra Maestra där han 1956 inledde den kubanska revolutionen, har den politiska situationen inte förändrats nämnvärt. Att USA inte har agerat i det politiska vakuum som råder beror på att George W. Bush har sitt främsta fokus i Mellanöstern. Men det finns en plan.

Redan när han tillträdde som president, i januari 2001, gjorde Bush klart att några eftergifter gentemot Kuba skulle det inte bli tal om. Hans företrädare, Bill Clinton, skapade i oktober 2000 ett undantag i handelsembargot. Genom lagändringen kan USA exportera livsmedel och mediciner till Kuba, men kubanerna får inte handla med USA och tvingas därför att betala i kontanter.

Clinton ville egentligen gå längre, men Bush ansåg att »välmenande idéer om handel kommer bara att förstärka denna diktator, berika hans närstående och förlänga den totalitära regimen. Det kommer inte att hjälpa Kubas folk.«

I oktober 2003 tillsatte Bush en ny kommission för ett fritt Kuba (Commission for Assistance to a Free Cuba). Kommissionen har sedan dess presenterat två offentliga rapporter om hur USA »på fredlig väg ska göra slut på diktaturen på Kuba.«

Rapporterna grundar sig på Helms-Burton-lagen från 1996, som bland annat förbjuder amerikanska regeringar att samarbeta med alla post-Fidel Castro-regeringar som inte utlyser fria val inom 18 månader. Rapporterna framställer Kuba som en av de värsta platserna på jorden, där människor lever i djup fattigdom och fruktansvärt förtryck. Bland annat ägnas ett kapitel åt hur USA ska ge utbildning och hälsovård åt alla kubaner, detta i ett land som av FN anses kunna konkurrera med vissa västeuropeiska länder på dessa områden.

Förutom att i detalj redogöra för hur USA ska kunna bistå en demokratisk kubansk regering med att bygga ett nytt icke-kommunistiskt samhälle ägnas mycket utrymme åt hur Fidel ska störtas. Grundtesen är att det kubanska folket är så trött på över 45 år av förtryck att det med lite stöd ska resa sig i uppror.

Under perioden 2004–2006 satsade Bushadministrationen 30 miljoner dollar per år på att förstärka trycket på Castroregimen. I höstas höjdes anslaget till 80 miljoner dollar. Totalt handlar det om över 1,2 miljarder kronor 2004–2007. Stödet går bland annat till kubanska dissidenter och demokratirörelser i och utanför Kuba. Man gör det även svårare för amerikanska medborgare att resa till Kuba och att skicka pengar till invånarna på Kuba.

Kommissionens andra rapport har en något hårdare ton. Den nära relationen mellan Fidel och Venezuelas president Hugo Chávez nämns med oro. Det står dessutom att om Fidel av någon anledning skulle avgå, så måste en övergångsregering med fokus på fria och rättvisa val tillsättas inom 150 dagar, annars riskerar man att Fidels närstående lyckas behålla kontrollen över makten.

Bara ett par dagar efter att den andra rapporten publicerades lämnade Castro över makten till sin yngre bror Raul på grund av sjukdom. Det är nu över 180 dagar sedan och några tecken på en folklig resning eller instabilitet kan inte skönjas.

– Bushadministrationen har bara förberett sig på en situation där Fidel dör och en ny regering inleder en demokratisk process, säger doktor Marifeli Pérez-Stable, Kubaansvarig på den amerikanska tankesmedjan Inter-American Dialogue i Miami.

– Regeringen har ingen annan plan. Raul har under hösten vid två tillfällen närmat sig USA:s regering för en dialog, men USA vägrar föra en dialog så länge den kubanska regeringen inte talar om fria val.

Men det finns politiska krafter i USA som har verkat för en mjukare linje. Sedan 2001 har ett tjugotal kongressledamöter och delstatsguvernörer besökt Kuba för att träffa representanter för regimen, dissidenter och utveckla handelsrelationer. Samtidigt har USA:s export till Kuba ökat från fyra till 350 miljoner dollar per år. I dag exporterar inget annat land i världen lika mycket jordbruksprodukter till Kuba som USA.

Och mycket tyder på att Kubas ekonomiska politik är på väg att luckras upp. Enligt amerikanska pressuppgifter kommer kommunistpartiet i slutet av året sannolikt att kalla till partiets första kongress på tio år.

– På partikongressen kommer man att diskutera öppningar i ekonomin. När det händer, och om USA samtidigt gör det möjligt att resa oftare till Kuba och skicka mer pengar, kommer de kubaner som lever i USA att kunna bidra med stora mängder kapital till sina anhöriga på ön så att de kan starta egna företag. Då kommer situationen att förändras dramatiskt, säger Marifeli Pérez-Stable.

Med ökat finansiellt stöd från anhöriga i USA och större ekonomisk frihet skulle många kubaner med familjemedlemmar i USA kunna satsa pengar i framför allt service- och turistsektorerna. Men några större politiska förändringar är inte att vänta inom de närmaste tre-fyra åren.

– De senaste fria valen på Kuba hölls 1948, det tar tid att radera 60 år av diktatur, säger Marifeli Pérez-Stable.