Kulturkriget rör inte USA:s ekonomi i ryggen

Det känns som länge sen nu. Mitten av nollnoll-talet, före 2008 då bankjättarna Lehman Brothers och Bear Stearns kom på obestånd och utlöste en global finanskris. Euron sågs fortfarande som en ung, pigg uppstickare som på allvar skulle kunna utmana dollarn som global världsvaluta. Den hade lanserats vid millennieskiftet, strax innan George W. Bush valdes till president första gången och nu, under Bushs andra mandatperiod uppfattades USA som krigshetsande, upptaget som man var med att invadera Irak och jaga massförstörelsevapen och islamistiska terrorister. Och av att skapa kontroversiella fångläger som Abu Ghraib och Guantanamo som skapade internationella kontroverser och debatt om mänskliga rättigheter, behandling av fångar och folkrättslig status.  

I det här läget kändes Europa starkare och piggare. Modernare. Mer konstruktivt. Inriktat på fred och frihandel i samförstånd med framväxande ekonomier som Brasilien, Ryssland, Indien och Kina. På framtiden, kort och gott. Europas självförtroende ökade av att EMU nu knöt samman tolv nationer i en smått imponerande valutaunion. Volatila strykvalutor som drachmer, escudos, lire och pesetas var nu ett minne blott. År 2002 hade italienska Turin stått som värd för ett klassiskt europeiskt vinter-OS av och två år senare var det Aten som arrangerade sommar-OS, i skuggan av Akropolis stolta paroll ”Democracy starts here”. Europa sommaren 2004 kan enklast beskrivas som euroforiskt.  

Den populärkulturellt bevandrade läsaren minns kanske också den amerikanske hip-hop-artisten Jay Z. I en musikvideo från 2007 manifesterar han sin framgång genom att sprätta 500-eurosedlar i luften i dans med vackra kvinnor framför en bil av det europeiska lyxmärket Bentley. Den politiskt belastade dollarn var på väg ut och den nya valutan hade till och med blivit en del av USA:s hippa ghettokultur.  

Många såg nog euron inte bara som en blivande världsvaluta, utan rent av som en fredsvaluta. Under ett NATO-möte i Rom 2002 hade Ryssland och dess relativt nye president Vladimir Putin inbjudits till samtal om en rysk NATO-ansökan, och två år senare fick Turkiet under ett Europarådsmöte i Bryssel en inbjudan att diskutera ett medlemskap i EU. Med en blomstrande ekonomi och gränslös handel föreställde sig Europa en ljus framtid av välstånd och fred. Allt var möjligt. Europa var stekhett, USA på dekis. Det senare illustrerat bland annat av tidningen Affärsvärlden (och därefter brittiska The Economist) vars omslag pryddes av en snigel med skalet målat som den amerikanska flaggan, som en metafor för tillståndet i landets ekonomi. 

Men det var då. I dag, drygt femton år senare, är rollerna ombytta. För trots polarisering, politiskt kaos, kulturkrig, ökande brottslighet och en pågående flyktingkris så kan USA se tillbaka på en stark ekonomisk tillväxt, endast med ett kortare avbrott för pandemin. Inte minst i jämförelse med ett EU som brottas med ihållande arbetslöshet och inflation, energibrist, terrorhot och ett fullskaligt krig vid sin östra gräns.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. År 2021 var BNP per capita i USA lite över 63 000 dollar, motsvarande siffra för Eurozonen var drygt 43 000 dollar. Går man tillbaka till året för finanskrisen 2008, så var siffrorna drygt 48 000 dollar för USA jämfört med 36 000 dollar i Euroland. Det beror delvis på växelkursens utveckling, men den säger också något om hur det har gått för de båda ekonomierna. Sommaren 2008 fick man betala 1,60 dollar för en euro. I dag behöver amerikanen inte betala mer än 1,05 dollar för samma slant.

Skillnaden syns även i börskursernas utveckling. Eurozonens 50 största aktier – som tillsammans bildar indexet Eurostoxx50 – har ökat i värde med 113 procent sedan den djupaste svackan under finanskrisen. Under samma period har New York-börsens viktigaste storbolagsindex nästan femfaldigats, upp 466 procent. 

På alla relevanta mätpunkter har USA ökat försprånget under de femton år som har gått. Vad utspelade sig egentligen i efterdyningarna av finanskrisen 2008? Och vad var det som fick USA att rycka ifrån Europa?

President Barack Obama tillträdde i januari 2009, mitt under den globala finanskrisen. Hans administration vidtog omedelbart åtgärder för att stabilisera ekonomin med federala initiativ som syftade till att stimulera ekonomisk tillväxt. Under den här tiden lanserades även ny lagstiftning för att förhindra framtida finanskriser genom att införa strängare regler för finansbranschen. Obama ökade också tillgången till kapital för företag med JOBS Act, och satsade stora resurser på att förbättra och bygga ut utbildningen inom naturvetenskapliga ämnen (Science, Technology, Engineering, and Mathematics, STEM).  

Även Europa drabbades hårt av finanskrisen men här blev återhämtningen långsammare, mycket på grund av initiala åtstramningsåtgärder som sedan avlöstes av eurozonens och Greklands skuldkris 2010. Det var en smitta som snabbt spred sig inom euroområdet och som ledde till att grekerna fick ta emot räddningspaket från EU och IMF. Bristen på en centraliserad finanspolitik gjorde också att eurozonen drabbades av större problem och fick en långsammare återhämtning.     
 
– När det gäller tillväxt var den europeiska makropolitiken stramare än USA:s. Fed var betydligt snabbare och smidigare än Europeiska Centralbanken. EU:s finanspolitiska regler visade sig också vara för stränga, säger Stan Veuger, ekonom på American Enterprise Institute i Washington DC. 

En annan viktig beståndsdel i USA:s återhämtning efter finanskrisen var arbetet med att minska energiberoendet gentemot utlandet genom att satsa på så kallad fracking och utnyttjandet av oljeskiffer. Det var ett projekt som inleddes i början av 2000-talet på initiativ av George W. Bush för att sedan fullföljas av presidenterna Obama och Trump, något som ledde till att USA under 2010-talet blev världens största oljeproducent. Detta snabbade ytterligare på USA:s återhämtning efter finanskrisen.

Samtidigt följdes skuldkrisen i Eurozonen av politiska kriser som flyktingkrisen 2015 och Brexit-omröstningen 2016. Båda visade tydligt på EU:s politiska splittring och oförmåga att lösa sina problem, vilket bidrog till att den ekonomiska återhämtningen blev svårare för Europa som hamnade på efterkälken gentemot USA.  

I november 2016 vann Donald Trump presidentvalet i USA. Med honom vid makten ökade den politiska polariseringen i USA. Den hade pågått länge, men nådde nu helt nya nivåer och ledde även till låsningar i statsapparatens förmåga att fatta beslut. Avsändaren till ett förslag blev ofta viktigare än innehållet och ingen fråga var för liten eller för stor för att blockeras eller stoppas, oavsett nivå. I ett sådant läge är det lätt att föreställa sig att företag och investerare drar sig undan och att den ekonomiska tillväxten drabbas. Men inte i USA.  

Tvärtom lyckades landet även under Trumps första tre år fram till pandemin, upprätthålla en stark ekonomisk tillväxt och en fortsatt hög nivå av innovation. Arbetslösheten nådde den lägsta nivån på ett halvt sekel. Detta alltså trots ett historisk högt tonläge, stora motsättningar och låsningar i politiken. 

– Den politiska polariseringen här i USA har till största del handlat om kulturella frågor, inte ekonomiska. Jag uppfattar det inte som att företag och investerare här i USA är oroliga. Det privata näringslivet sköter sig själv, och lever ett eget liv utanför politiken, säger den franska ekonomen Joseph Gagnon, i dag är senior fellow på Peterson Institute for International Economics i Washington DC. 

Han har en bakgrund på avdelningen för penningpolitik inom den amerikanska centralbanken Federal Reserve under finanskrisåren 2008 till 2009 och han håller med om att det kan te sig paradoxalt med USA:s starka ekonomiska tillväxt, under politiskt inhemskt kaos och i en orolig omvärld. Men, påpekar Gagnon, USA:s ekonomi har faktiskt vuxit stadigt under nästan hela 2000-talet oavsett vem som har suttit i Vita huset. Trots internetbubblan, trots det kostsamma kriget mot terrorn, finanskrisen, spänningarna med Kina, pandemin, kriget i Ukraina och de ständiga låsningarna i kongressen.  

När pandemin bröt i början av 2020 visade USA än en gång att man från statens sida kan vara oerhört snabb med att implementera stödåtgärder – nu i form av massiva finanspolitiska stimulanspaket, samtidigt som Fed öste på med penningpolitiska stimulanser i form av lågräntepolitik och likviditetsinjektioner i ekonomin. Dessutom initierades en enorm satsning på att utveckla ett coronavaccin vilket nådde framgång redan innan året var slut. På det hela taget var den federala samordningen mycket lyckad.

I Europa såg det annorlunda ut. Det tog längre tid att få fram och distribuera vaccin på grund av byråkrati, därtill hade medlemsländerna olika angreppssätt vad gällde nedstängningar och restriktioner. Bristen på samordning gällde inte bara vaccinet, här gick även de finanspolitiska skillnaderna mellan medlemsländerna igen, vilket gjorde att Europa fick en långsammare återhämtning. Eurozonens GDP minskade med drygt 6,6 procent under 2020, en dramatisk nedgång. USA:s ekonomi backade också, men fallet stannade på 3,5 procent.  

Att amerikanska företag är motståndskraftiga och fritt kan verka och växa även under oroliga tider beror också på den speciella dynamiken som präglar USA:s näringsliv, inte minst runt tech-företagen i Silicon Valley. Kalifornien och The Bay Area, som området runt San Francisco kallas, har under de senaste åren visserligen fått se ett ökat antal människor lämna västkusten på grund av en kombination av höga skatter och levnadskostnader blandat med stigande social oro och mycket hög brottslighet (bara under 2021 flyttade nästan 300 000 människor från Kalifornien till stater som Arizona, Nevada och inte minst Texas, den snabbaste växande delstaten i USA som tog emot mer än 100 000 kalifornier det året), men trots utflödet har The Bay Area fortfarande en särställning som USA:s tekniknav med stor global påverkan.  

Mats Andersson är chef på Svensk-Amerikanska handelskammaren i San Francisco säger att regionens teknologiska försprång fortfarande på ett unikt sätt lockar såväl talanger som kapital från hela världen. Här finns mellan 25 och 40 procent av USA:s riskkapital. Ett drivhus som också innehåller starka kopplingar de världsledande universitet som finns i området, inte minst Berkeley och Stanford. Det i sig bidrar till att skapa en dynamik som ständigt driver ekonomisk tillväxt och positionerar USA som ledande inom snabbt framväxande industrier.  

– De senaste nio månaderna har vi sett rapporter om massuppsägningar bland de stora tech-bolagen här i Bay Area, men faktum är att jättar som Amazon, Facebook och Google har fler anställda i dag än de hade 2019. Pandemin gav en otrolig skjuts till dessa företag som snabbt kunde se ökade intäkter i en värld som gick online. Då anställde de fler än de behövde, för framtida behov, och det är väl det som nu korrigerats, säger Andersson.   

– Omställningen i Silicon Valley är ofta som ett fiskstim, alla svänger åt samma håll samtidigt. Och det går fort. För något år sedan var det mycket prat om blockchain och metaverse. Men i början av 2023 svängde allt och då blev generativ AI plötsligt hett. Just nu graviterar mycket av riskkapitalet åt de hållet.  
 
Henrik Bergfeldt, vice konsul på det svenska generalkonsulatet i San Francisco, säger att i dag finns det över hundra svenska företag på plats i området och att de tillsammans skapar över 40 000 arbetstillfällen.   
 
– Kalifornien är med drygt 40 miljoner invånare världens femte största ekonomi. Bay Area har länge utgjort ett nav för teknologisk innovation, forskning och industriutveckling.  

Styrkan och närvaron av den unika innovations- och forskningsmiljön här är helt enkelt slående, säger han. 

Den amerikanska tech-sektorns överlägsenhet är också den viktigaste förklaringen till att börserna i USA och Europa har utvecklats så olika. Europa saknar helt enkelt motsvarigheter till de amerikanska jättarna Microsoft, Apple, Amazon, Google och Facebook. 

En annan viktig för den amerikanska ekonomin är förstås New York, med dess position som världens finanscentrum. För tio, femton år sedan talades det om att London höll på att överta den positionen, men efter Brexit hörs det påståendet rätt sällan. 

Martin Blåvarg, chef för Handelsbanken i New York, menar att stadens position är alltjämt stark och att en händelse som Brexit inte påverkar så mycket eftersom det sällan är så att investeringar och etableringar i Storbritannien eller Europa är ett alternativ till aktivitet i USA. Efter pandemin ser han ett klart uppsving i aktiviteterna på plats i New York, inte minst från svenska bolag.

– Vår bild är att många företag fokuserar sin verksamhet västerut till väletablerade, stabila exportmarknader som den amerikanska, dels mot bakgrund av den globala osäkerheten efter kriget i Ukraina, dels efter den mer tveksamma inställning till handel med Kina som uppstått på senare år. Inom vissa branscher har Bidens subventioner till företag som lokaliserar tillverkning till USA samt klimatsatsningarna bidragit till den ökade aktiviteten, säger han. 

Blåvarg – och många med honom – har överraskats av arbetsmarknadens styrka i USA och att menar att allt fler tro att sättningen i konjunkturen kan utebli. Härom veckan kom statistik som visade att 336 000 nya jobb skapades i landet under september månad, dubbelt så mycket som förväntade 170 000 nya jobb. I Europa däremot, är hushållen mer sårbara för energipriser, därför finns risken för en djupare lågkonjunktur i flera europeiska länder.

Karin Hammar, chef på svensk-amerikanska handelskammaren i USA, nämner ett antal framgångsfaktorer för USA under de senaste tio åren när hon ska beskriva USA:s återhämtning sedan finanskrisen.

– För det första att man från de styrandes håll bedrivit en tydlig och stark och stimulerande finans- och penningpolitik, men också att staten sett till att man har god tillgång på energi. Det andra handlar också om att landet har en oerhört stark innovations- och tekniksektor som lockar talanger från hela världen, många blir både forskare och entreprenörer, säger Hammar.  

– Arbetstagarna är också beredda att flytta inom landet. Sist men inte minst tänker jag att den stora skillnaden mellan USA och Europa beror på saker som kanske inte handlar om trender eller politiska beslut. Mer att det är en attityd som är inbyggd i samhället här på något vis. 

USA:s tilltagande ekonomiska styrka sedan finanskrisen. Men stark statlig intervention vid behov, tryggad energiförsörjning, innovationer, stark tillväxt, låg arbetslöshet och en stabil världsvaluta gör att landet placerar sig i en ledande position globalt.  

Parallellt tampas Europa med tröghet i såväl ekonomi som beslutsfattande, lägre innovationskraft, problem med energiförsörjningen, men också med högre arbetslöshet. Det här gäller inte minst de med invandrarbakgrund som många hoppades skulle kunna lösa Europas demografiska utmaningar. Här finns ett stort behov av omfattande strukturella reformer för att få fart på tillväxten. Joe Bidens IRA-paket har också seglat upp som ett moln på den europeiska himlen eftersom man inom EU är rädd för att det kan locka över företag och investeringar till USA. För USA:s del räknar man redan paketet som en ekonomisk framgång mätt i hundratals miljarder dollar och hundratusentals arbetstillfällen.  

Fast USA saknar inte heller utmaningar, utöver den politiska polariseringen. De stora och växande inkomstskillnaderna är en sådan. En annan är krisen inom hälsovården med tilltagande fetma, sjunkande medellivslängd, och drogen fentanyl som har skördat 100 000 människoliv det senaste året. Därtill ökar hemlösheten snabbt i spåren av den stora illegala invandringen söderifrån vilket framkallar social oro och snabbt stigande brottslighet. Detta hindrar företagande och skrämmer iväg såväl investerare som skattebetalare.  

Dessutom har landet den stadigt stigande statsskulden att ta hänsyn till. Den uppgår nu till över 120 procent av BNP och i våras beslöt politikerna i Washington att än en gång höja lånetaket, en ritual som går tillbaka till sextiotalet. Härom veckan avvärjdes också en nedstängning av statsapparaten  – något som också sker emellanåt – i sista sekund, men bara till priset av att representanthusets republikanske talman Kevin McCarthy fick sparken  av sina partikollegor, med tilltagande politiskt kaos som följd (se sidan 30). 

USA måste slå vakt om såväl sin konkurrenskraftiga företagarmiljö som sin tekniska innovationsförmåga och sin framåtanda. Internationellt måste landet också vara flexibelt när det gäller den förändrade globala dynamiken som innefattar förändringar i leveranskedjorna, handelsrelationer och geopolitiska spänningar. Men om amerikanerna avstår från att lyssna på isolationistiska tongångar finns goda möjligheter för att göra belackarna och olyckskorparna besvikna även framöver. För det stämmer nog som finansnillet Warren Buffet brukar säga: Never bet against the American economy.

***

Läs även: Amerikas oförenta stater

Läs även: Infekterade strider gör det omöjligt att styra USA