Kuppen i Myanmar lär slå hårt mot landets muslimer

Solnedgången dröjde sig över Inyasjön i Rangoon. På en bänk längs strandpromenaden viskade ett kärlekspar ömheter till varandra. Slängde en blick mot det väldiga hotellet Sedona på sjöns östra strand, och mot det förfallna huset i kolonialstil på andra sidan vattnet. Där Aung San Suu Kyi suttit fängslad i 15 år.

Året var 2013 och det tidigare stängda landet hade precis öppnat upp mot omvärlden. Fortfarande var det många saker som inte funkade: internet var begränsat till hotellobbys och svindyra mobiltelefoner som vanliga medborgare inte hade råd till. Bankomaterna tog visserligen emot kort men lämnade inga pengar ifrån sig. Folket var fattigt. Isolerat.

Att besöka Myanmar var lika gåtfullt som en resa bakåt i tiden. Ändå fanns det något hoppfullt i den monsuntyngda luften.

Den vintern anordnade Myanmar Sydostasiens variant på Olympiska spelen. Det var lika mycket en sportslig som en politisk sak; via spelen och den nya öppenheten skulle Myanmars militärledda regering tvätta sin byk, visa att man vänt sig från det allt mer inflytelserika Kina och mer mot USA och väst. Militären höll sig i skinnet, kramade sin farsartade konstitution som gav dem evigt inflytande över politiken, och lovade demokratiska val.

Två år senare badade de solkiga gatorna i den tidigare huvudstaden i rött. Aung San Suu Kyi och hennes parti NLD vann valet med förkrossande majoritet – nu skulle vägen mot en ljus framtid anläggas.

Men det dröjde inte länge innan mörkret återigen lade sig över Myanmar. Omvärlden lärde känna namnet Rohingya, en förtryckt muslimsk minoritet i Myanmar. Det rapporterades om våldtäkter, mord och tortyr från militären. Sökljuset vändes mot Aung San Suu Kyi. Men hon höll tyst. Det retade omvärlden, men ansågs av många bedömare helt logiskt. Realpolitikern Suu Kyi hade kanske inget personligt emot rohingyerna men att sätta sig upp mot militären riskerade målet med en riktig demokrati, NLD kunde förlora makten och hon hamna i husarrest igen.

Ironiskt nog är det precis vad som skedde i Myanmar på måndagen. Det var i dag som parlamentet skulle öppna för första gången sedan valet i november, ett val som enligt militären präglats av fusk. Så de bröt mot sin egen konstitution och grep makten.

Återigen slutade bankomatbesök i besvikelse och så väl mobiltelefoni och internet låg på måndagen nere (nätet ska ha öppnats till viss del igen). Och som förväntat: Aung San Suu Kyi, med flera andra ur demokratirörelsen, frihetsberövades.

Hur kuppen utvecklas beror mycket på vad som händer de kommande dygnen. Suu Kyi har uppmanat folket att protestera och det skulle förvåna om folket inte hörsammar henne. Frågan är hur omfattande protesterna blir och hur kuppmakarna svarar på upproret. Lång tid har gått sedan Aung San Suu Kyi för första gången talade till sitt folk vid Swedagonpagodens fot i Rangoon 1988, men inget säger att liknande blodiga sammandrabbningar med militären som skedde då inte kan inträffa igen.

– Det kan i värsta fall bli som att vi spolar tillbaka till 1990 och börjar därifrån, säger Joakim Kreutz, docent i statsvetenskap i Uppsala, som forskar på Myanmar.

Han ser flera skäl till varför kuppen sker. Dels har NLD faktiskt lyckats med en viktig sak under förra mandatperioden, nämligen att slipa ner militärens möjligheter att styra bakom kulisserna genom att föra över ansvaret för utbildningen av statstjänstemän från inrikesministeriet (militärens domän) till en mer neutral plats. Dessutom har militären tappat en stor del av det inflytande man haft över landets ekonomiska elit till NLD. Sedan kan det även vara så, menar han, att överbefälhavaren Min Aung Hlaings ser sin sista chans att få en politisk roll.

– Han tog examen i slutet på 70-talet när militären byggde upp sitt administrativa politiska maskineri och gjorde det till en etablerad del av deras uppdrag som det inte var tidigare. Men de som är tio år yngre, och utbildade i samband med 88-protesterna, är de lika lojala som den gamla militärjuntans lojalister?

Det som talar för att kuppmakarna fortsätter hålla trycket uppe är att västvärldens inflytande inte längre är lika starkt över Myanmar. Sanktionerna kopplade till folkmordet på rohingyerna har fört såväl militären som Suu Kyis regering allt närmare Kina igen.

Det som talar emot är att landets redan ansträngda ekonomi i spåren av corona ändå lär förvärras, vilket varken gillas av medelklassen eller samma ekonomiska elit som vänt sig till Aung San Suu Kyi och NLD.

Dessutom, och detta kan låta fånigt i sammanhanget, riskerar angreppet på internet få konsekvenser internt i de militära leden. Landet har tillåtit fria medier och sociala medier, i huvudsak Facebook, växa sedan 2013. Kommer denna internetslukande generation acceptera gamlingarnas älgkliv bakåt i tiden? Klart är att många myanmarier de närmsta dygnen kommer att sitta  klistrade vid det lilla internet (läs Facebook) de får tag i, och det är en faktor som inte funnits med vid tidigare militärkupper.

En möjligen väl optimistisk utgång är att kuppen rent av slutar i att yngre militära högdjur vänder sig mot kuppmakarna och ställer sig bakom en demokratiseringsprocess, vilket i sin tur kan leda till en riktig omförhandling av den ifrågasatta konstitutionen, resonerar Joakim Kreutz.

Det vore i så fall ett stort steg mot Aung San Suu Kyis vision om ett verkligt demokratiskt Myanmar.

Oavsett lär historien oss en sak om maktkamper i Myanmar, nämligen att rohingyer och andra muslimer lär utsättas för nya attacker. Så var det på 70-talet och så var det efter att Aung San Suu Kyi vann valet 2015.

Militärkupp i Myanmar – USA hotar med åtgärder mot kuppmakarna