Kurdisk oro för USA-reträtt

Haji Omar är en äldre man som ser ut som tagen från bilderna på yoghurtpaketen. Han har levt i Gapilon, en liten gränsby i Kurdistan i norra Irak i hela sitt liv och rynkorna vittnar om att han sett det mesta.

– Saddams trupper jämnade hela vår by med marken och tvingade oss att fly, vi har fått bygga upp allt själva igen, säger han.

Gapilon var en av de 4 000 byar som drabbades under Anfal-offensiven 1988. Ett område lika stort som Skåne tömdes på folk, 180 000 kurder dödades, miljoner tvingades fly. Men det enda omvärlden verkar minnas är de kemiska bombningarna över Halabja där en hel by, med över 5 000 civila, dödades under en dag.

– Nu har vi fått asfalterad väg, ett sjukhus och ett kulturhus, säger Haji Omar och pekar mot vägen.

Byn är ett exempel på de stora satsningar på infrastruktur som den kurdiska regeringen har investerat i sedan Saddam Husseins fall 2003. Två av tre byar har återuppbyggts, miltals vägar har asfalterats, nya skolor, sjukhus och två flyplatser har invigts i en rasande takt. I ett annars så kaotiskt Irak, i världens mest instabila område, har Kurdistan hittat ett lufthål som gör att kurderna för första gången kan andas någorlunda fritt.

Kurdistans historia är sprängfylld av förtryck, uppror och svikna löften. De över 30 miljoner kurderna utgör världens största folkgrupp utan ett eget land, i dag uppstyckat mellan Irak, Iran, Turkiet och Syrien där gränserna ritats av brittiska och franska händer. Ett folk omgivet av fiender med bergen som sina enda vänner. Underkuvade i iraniernas persiska rike, turkarnas osmanska och utanför den panarabiska gemenskapen. Drömmen om Kurdistan som ett eget land har aldrig förverkligats och är fortfarande avlägsen – men kanske har kurderna aldrig varit så nära som nu. Första Gulfkriget ruinerade Saddams armé och skapade en historisk möjlighet att upprätta Kurdistans första parlament, som grundades 1992. Andra Gulfkriget har inneburit en långtgående autonomi för Kurdistan som en federal stat under den nya irakiska regeringen sedan 2003. Med Jalal Talabani på presidentposten och flera andra kurder på högt uppsatta positioner spelar kurderna en nyckelroll i hela Iraks framtid. Men utan USA:s uppbackning tror många att det nyvunna inflytandet blir kortlivat.

Leila Samih Nedjmadin har precis köpt ett hus i ett nybyggt kvarter i Suleymania. Hon är hemmafru med fyra barn och en make som äger ett plåtslageri.

– Kurder har många fiender. Skulle USA dra sig ur kommer alla anfalla. Då blir det precis som på Saddams tid.

Trots insikten om hur viktigt USA är för Kurdistans framtid följde inte Leila det amerikanska valet. Ingen annan jag pratat med verkar bry sig särskilt mycket.

– Det spelar ingen roll vem som är president, Amerika är alltid Amerika.

Hon är nöjd med den amerikanska närvaron i Irak även om hon själv knappt märker av den. Amerikanska soldater är väldigt sällsynta i Suleymania. Däremot syns peshmarga (kurdiska soldater) precis överallt, vilket gör att kriminaliteten är väldigt låg.

Den kurdiska regionen är delad på mitten. Den östra delen domineras av KDP (Kurdistans Demokratiska Parti) och Massoud Barzani, med Hewler (Erbil) som huvudstad. Den västra delen styrs av PUK (Patriotiska Unionen Kurdistan) och Jalal Talabani, med Suleymania som största stad. De två partierna har länge legat i fejd med varandra. När det kurdiska parlamentet grundades 1992 fungerade det som två separata regeringar som inte samarbetade. Med åren har partierna kommit närmare varandra och 7 maj 2006 slog de ihop administrationen till en gemensam.

En av de som arbetar inom den nya administrationen är ungdoms- och idrottsministern Taha Barwani. Kurdistans unga befolkning (medianåldern är 20 år) gör Taha till en nyckelperson i byggandet av det framtida Kurdistan. Han tar emot oss på sitt nybyggda flotta kontor i Hewler. På hans högra sida står en stor kurdisk flagga, på hans vänstra, en liten svensk.

Taha talar flytande svenska och har rekryterat stora delar av sin stab från Sverige. De andra departementen kallar hans ministerium skämtsamt för »svenskmaffian«. Han är en av över tusen kurdsvenskar som återvänt de senaste åren för att bidra till uppbyggnaden av Kurdistan.

– Vi har hämtat inspiration från Sverige för utformningen av exempelvis skolsystemet, det frivilliga demokratiarbetet och idrottsrörelsen.

Kurderna har alltid kämpat för att bli erkända som en särskild folkgrupp som får tala och läsa på sitt språk, utöva sin kultur och ha tillgång till makten i Bagdad.

– I åttio år har kurderna inte känt sig som medborgare i landet. Det är viktigt att karaktäristiska kurdiska egenskaper ska respekteras samtidigt som vi är en del av Irak.

Relationen till övriga Irak ser Taha som en av de stora utmaningarna, att skapa ett förtroende mellan de olika grupperna i det nya decentraliserade federala Irak. Regionens egna problem är många: arbetslöshet och fattigdom, undermåligt utbildningsväsende, illegal utvandring, bristfällig demokratisk delaktighet och bostadsbristen, är de områden Tahas ministerium identifierat som de viktigaste.

Även om problemen är många finns en optimistisk stämning i luften. Friheten har påverkat folkets självbild positivt.

– Man har fått ett större självförtroende, man behöver inte längre var rädd för att visa att man är kurd. Symboler som en kurdisk president och utrikesminister i Bagdad ger känslan att man är med i makten.

Nyligen skrev den kurdiska regeringen ett kontrakt med ett sydkoreanskt bolag om en jättesatsning på infrastrukturen. Taha hoppas på fler internationella samarbeten, och gärna att fler exilkurder återvänder.

– Portar till omvärlden har öppnats. Kurdistan har tagit steget ut på den internationella arenan i exempelvis handel och utbildning.

Kurdistan har ingen egen industri att tala om vilket gör regionen beroende av internationella samarbeten. Utöver 17 procent av den irakiska statsbudgeten är de största inkomstkällorna utvinningen av olja och gas. I Kirkuk finns fyra procent av världens hittills kända oljereserver. Frågan om Kirkuk är kurdisk eller ej är därför infekterad. Många kurder ser staden som sin historiska huvudstad men i dag räknas den inte som en del i den kurdiska regionen utan styrs från Bagdad. Under 70- och 80-talet tvångsförflyttade Saddam tusentals kurder till södra Irak och gav i stället hemmen till araber. Den kurdiska befolkningen sjönk till uppskattningsvis 25 procent och staden hade i slutet av 80-talet en rejäl arabisk majoritet.

I mars 2004 antogs en tillfällig konstitution där det stod att Kirkuk ska »normaliseras«. Innebörden är att de som fördrivits ska få återvända och de araber som inte bott i Kirkuk före arabiseringen ska få kompensation för att flytta tillbaka till sina hem i centrala och södra Irak. I dag är majoriteten återigen kurder, men staden är fortfarande uppdelad i en arabisk och en kurdisk del. De konflikter som utspelar sig i södra Irak har dragits till sin spets i Kirkuk. Alla har ett finger med i spelet. Iran tros stödja shiamuslimerna, Turkiet tros stödja den turkmenska minoriteten och USA är givetvis högst delaktigt. De motstridiga intressena gör staden till en krutdurk med otaliga självmordsbombningar och attacker. I slutet av 2007 skulle en folkomröstning ha hållits om Kirkuk ska tillhöra Kurdistan men den har gång på gång skjutits upp.

Kurdistans framtid ter sig än så länge vara beroende av USA:s agerande. Om Barack Obama mot förmodan skulle få för sig att följa Bushs skisser med angrepp på Iran och Syrien är det ytterligare två länder med betydande kurdisk minoritet som skulle vara naturliga allierade, precis som i Irak. Något Turkiet, som redan periodvis har trupper i kurdiska Irak i jakten på PKK, skulle göra allt för att förhindra. Om Obama i stället som han lovat gradvis drar sig ur Irak lämnar det spelrum för grannländerna och araberna inom landet att återigen ta kontroll över Kurdistan.