Kvinnomorden som skakar Kapstaden – här är aktivisten som fick nog

Den 5 september samlades tusentals demonstranter utanför parlamentet i Sydafrika för att protestera mot det utbredda våldet mot kvinnor. Framme på scenen stod en kvinna i orange t-shirt och scarf om håret.

– Mitt namn är Lucinda Evans, jag är aktivist. Vi måste förena alla kvinnoröster i Sydafrika. I dag är början på en ny era, jag deklarerar 365 dagar åt kvinnorna.

Våldet mot kvinnor och barn i Sydafrika är utbrett och brutalt. Enligt organisationen Africa check dödas en kvinna var tredje timme. Det är 15,2 kvinnomord per 100 000 invånare, vilket är fem gånger så mycket som det globala genomsnittet. Statistiken över våldtäkter och våld i hemmet är omgärdad av stora mörkertal och uppskattningar.

Marscherna som arrangerades i början av september samlade sig under hashtaggen #AmINext (Är jag nästa på tur?).

– Jag tror att folk blev chockade när de såg hur många kvinnor som slöt upp. Presidenten lovade att vidta åtgärder. Men inget händer, säger Lucinda Evans några veckor senare när hon tar emot på sitt kontor i Lavender Hill, Kapstaden. Kontoret består av ett antal containrar i rött, lila, blått och grönt. Sanden yr och på andra sidan vägen står slitna trevåningshus från apartheidtiden. Detta är hennes hemmaplan.

Lucinda Evans föddes 1972 och växte upp i Lavender Hill under apartheid. Av dåtidens regering klassades hon som »coloured« (färgad), själv kallar hon sig khoisan som är samlingsnamnet för Sydafrikas ursprungsbefolkning. I dag är Lavender Hill ökänt för gängkriminalitet; våld, droger och dödsskjutningar. För Lucinda Evans är området något helt annat.

– Det finns bra folk här och allt jag gör, det gör jag för Lavender Hill. Ingen utifrån vågar stanna och se efter. Det tog mig ett år innan jag fick ett bud som vågade leverera pizza hem till oss. Ingen Ubertaxi kör hit och om du använder Garmin-GPS så varnar den för området. Men jag ser att det finns blommor på kullarna och det är samhället jag lever i som är min drivkraft.

Innan hon grundade Philisa Abafazi Bethu (PAB), (»Läk våra kvinnor«) på lokalspråket isiXhosa, arbetade Lucinda Evans på en organisation där hon kände att kvinnor hölls tillbaka, så hon sa upp sig.

– Samma dag bevittnade jag hur en man misshandlade sin hustru på vår gata. Ingen stoppade honom. Jag satt i bilen så jag körde mot dem och klippte till honom med min backspegel. När jag frågade kvinnan vad som hänt sa hon att det inte angick mig. Det gör det visst, svarade jag. Från och med i dag.

Det var 2008 och starten på PAB. Under många år drev hon organisationen från sitt hem men till slut blev det ohållbart.

– Min gamla skola upplät den här platsen till oss, men vi ska snart flytta. Verksamheten växer och behöver större utrymme.

PAB driver projekt för misshandlade kvinnor och våldsutsatta barn, äldre och ungdomar. Lucinda Evans tar emot övergivna bebisar och organisationen förestår ett skyddat krisboende med plats för åtta kvinnor.

Lucinda Evans har svårt att sätta fingret på orsakerna till våldet. Det är en svårdefinierad mix av en tystnadskultur, drog- och alkoholmissbruk, ett samhälle som präglats av våld under apartheidtiden och att sexförbrytare och mördare blir villkorligt frigivna och kan begå nya brott, menar hon.

– I vår tradition talar vi inte om familjeproblem öppet. Unga män som inte kan kontrollera sin ilska och frustration vet inte vart de ska vända sig, de tar ut vreden på sina närstående.

I oktober listade BBC aktivisten från Lavender Hill bland 100 inspirerande och inflytelserika kvinnor världen över.

– Världen uppmärksammar vad vi gör. Men när ska vår egen regering börja tala med oss?

Landets ledarskap, anser Lucinda Evans, brister på i princip alla punkter i frågor som rör våld mot kvinnor.

– Politikerna ger många vackra löften men inget, absolut inget, händer, säger hon.

– Jag skulle vilja att polisen fick mer resurser, att den särskilda enheten för våld i familjen och sexuella övergrepp fördubblades. Dna-resultat måste bli klara på en vecka. I dag tar det månader eller till och med år. Varje polisstation i Sydafrika ska ha ett rum för våldsoffer där de kan känna sig trygga, få stöd och hjälp. Så är det inte, säger hon.

Polisen måste bli bättre på att ta hand om kvinnor som söker hjälp.

– Förra veckan blev jag kontaktad när en kvinna som blivit våldtagen inte fått någon som helst hjälp efter 24 timmar hos polisen. Jag fick ringa runt till de höga polisbefäl jag känner. Så ska det inte gå till. Någon måste ställas till svars för att det inte fungerar, men politikerna tar inget ansvar för krisen.

Att bo och arbeta i Lavender Hill innebär också att Lucinda Evans varje dag måste konfronteras med de sex gäng som styr området. Hon erkänner att hon är rädd, men hon låter det aldrig skina igenom.

– Jag har alla gängbossarnas telefonnummer. När en av mina anställda rånades för två år sedan åkte jag hem till var och en av dem för att få tillbaka vad de tagit. De respekterar mig nu även om jag är rädd som alla andra, men jag är en troende kvinna och ber varje morgon. Jag tänker aldrig på mig själv som modig utan som bara väldigt engagerad i det jag gör.

World childhood foundation är den enda bidragsgivaren till PBA. I början av 2019 kom styrelsen tillsammans med grundaren, drottning Silvia, till Sydafrika. På skrivbordet står ett foto på den svenska drottningen som minne av besöket.

– De sa att jag skulle titulera henne med Hennes Majestät Drottningen, men jag sa till henne att i mitt land hedrar vi någon med titeln »auntie«. Så jag kallade henne auntie Silvie och hon var vår drottning för en dag.