Kyliga vindar i Helsingfors

På ett torg i Helsingfors centrum står Nordens just nu kanske modigaste kvinna. Hon heter Astrid Thors och är Finlands migrationsminister.

På huvudet bär hon en hatt med blommor fästa vid brättet. Anledningen är det öknamn som hon har fått hos främlingsfientliga: »kukkahattutäti« – »tant i blomsterhatt«. Ett förklenande omdöme om en kvinna med liberala åsikter.

Genom att bära hatten visar Astrid Thors att hon inte är rädd, trots alla hot som hon har utsatts för. I december 2010 dömdes en 29-årig lokalpolitiker i partiet sannfinländarna till dagsböter för olaga hot, ärekränkning och hets mot folkgrupp. Detta efter att ha startat Facebookgruppen »Jag är redo att sitta några år för mordet på Astrid Thors«.

När tidningen Hufvudstadsbladet (HBL) intervjuar Thors på torget har hon en livvakt intill sig. En man går förbi och skriker:

– Sparka ut negrerna ur Finland!

Uttalandet, liksom 29-åringens dom, är inget ovanligt för den stämning som råder i Finland inför söndagens riksdagsval. Sannfinländarna, med ledaren Timo Soini, har på kort tid gått från 4 procents stöd till senast 16,9 i opinionsmätningarna. Även om Soini själv inte kan beslås med främlingsfientliga uttalanden, finns det åtskilliga i hans led som gör det.

Partiets riksdagskandidat i Helsingfors, Jussi Halla-aho, dömdes hösten 2009 till dagsböter för »brott mot trosfriden«. Efter domen skrev han, enligt HBL, på sin blogg: »Jag anser verkligen att islam som religion helgar pedofili och att profeten Mohammed var pedofil.«

Inte bara muslimer är i skottgluggen. Landets 5,4 procent svenskspråkiga är också föremål för attacker. Häromveckan hölls en stor demonstration på riksdagens trappa i protest mot den obligatoriska svenskundervisningen i skolan. Protesten arrangerades inte av sannfinländarna, men frågan drivs av partiet i valrörelsen.

I måndags uppgav tv-bolaget Yle att »det har kommit in rapporter om att Sannfinländarnas anhängare och valarbetare gått på övervarv och muckat gräl med de andra partierna vid valstugor och på valevenemang«.

Men inget riksdagsparti, utom de gröna, utesluter regeringssamarbete med partiet. Inte ens Thors eget parti, det invandrarvänliga Svenska folkpartiet. Tvärtom är konsensus att Soini ska få komma med i regeringen och, väl där, misslyckas med att få igenom sin politik och därigenom kramas ihjäl likt sin föregångare och lärofader Veikko Vennamo på 1980-talet.

Men taktiken har samtidigt skapat en brist på synliga representanter som företräder den flyktingvänliga inställning som ändå delas av en majoritet av befolkningen. Några lugnande uttalanden från president Tarja Halonen, högröstade motkampanjer från någon av de större tidningarna eller från enskilda politiker har hittills inte synts till. Vid sidan av Astrid Thors då förstås, och hennes kollega på partilistan, författaren Jörn Donner, som också kandiderar i protest mot sannfinländarna.

Men flera etablerade politiker har samtidigt närmat sig partiets världssyn, och pratar om flyktingpolitik och integration som ett problem. Socialdemokraternas ledare Jutta Urpilainen har till exempel använt uttrycket att invandrarna »måste ta seden dit man kommer«. Ordföranden i samlingspartiets ungdomsförbund och riksdagskandidaten Wille Rydman vill att Finland ska sluta ta emot det redan lilla antal kvotflyktingar som man tar emot, och kritiserar ett »mångkulturellt Finland«.

Denna debatt blossar alltså i ett av de länder i Europa som har lägst andel invandring. Finland, med 5,4 miljoner i befolkning, gav 2009 uppehållstillstånd till 15 208 personer. Under samma år beviljade Sverige, med 9,4 miljoner invånare, 102 449 personer uppehållstillstånd.