Laddar för att ta över

En svart Audi glider in på Bassett Road i stadsdelen norra Kensington i London och parkerar vid ett gräddfärgat hus. Gatan är kantad av lummiga lövträd och raden av stadsvillor ser bakåtlutat välmående ut. Kanske är den välfriserade dam som stiger ur bilen på väg till eftermiddagste och scones bakom de blommiga gardiner som hänger i fönstren.

Mitt i denna engelska idyll syns också ett annat Storbritannien: Tre ungdomar i luvtröjor som sneddar över gatan mot några rödbruna tegelklossar. Trista hus som utgör kommunalt subventionerat boende för fattiga britter och invandrare. Kasten är tvära. En bit bort ligger en inbjudande grön park där barn från en privatskola övar cricket, iklädda propra skoluniformer. Mitt emot parken ett taggtrådsförsett mentalsjukhus.

I denna sociala mosaik har 42-årige David Cameron, ledare för Storbritanniens konservativa parti, valt att bosätta sig med sin familj. Här har han de viktigaste politiska frågorna runt husknuten; sociala klyftor, sjukvård, utbildning och integration. För att vinna över den sittande Labourregeringen i nästa års val är det dessa frågor – utöver den akuta ekonomiska krisen – som han måste övertyga britterna om att han kan hantera. Som det ser ut nu har det politiska underbarnet Cameron, »mannen med kerubansiktet«, goda chanser att lyckas. För trots att premiärminister Gordon Brown intagit en central roll i att reda ut den globala finanskrisen leder de konservativa alla opinionsmätningar med behagligt försprång och lovorden om partiledaren duggar tätt. Även från oväntat håll.

– Jag har träffat många politiska storheter, bland andra Nixon, Reagan, Brandt och Mitterrand. Cameron har definitivt en personlighet som placerar honom i samma liga av karismatiska statsmän. Han är avslappnad, humoristisk, han lyssnar och har auktoritet utan att vara pompös, säger Marjorie Thompson, mångårig politisk vänsteraktivist och författare.

Nyligen chockade hon sin vänkrets genom att byta sida från Labour till Tories. I en ljus matsal på The Commonwealth Club i Londons regeringskvarter Whitehall, förklarar hon varför. Hon upplever att de konservativa har förändrats i grunden.

– David Cameron har lyckats avgifta Tory-partiet. Han har föryngrat och diversifierat ledningen på ett sätt som suddar ut den gamla bilden av ett parti för trångsynta och priviligerade.
– Jag tror att det är attitydförändringen som lockar mig och andra väljare, snarare än konkreta åtgärdsprogram. Man är så less på Labours mekanistiska människosyn där staten alltid står i centrum. Cameron talar i stället om aktiva medborgare och frivilliga organisationer i samhällsbygget, men ser ändå en avgörande roll för staten. Det är en viktig skillnad mot Margaret Thatchers version av konservativism som ser all statsinblanding som ett onödigt ont.

Det är inte oväntat att Thatcher kastar sin långa skugga över diskussionen – det gör hon alltid i Storbritannien. Men särskilt Torypartiet dras med en tveeggad inställning till den gamla järnladyn som regerade partiet och landet mellan 1979 och 1990. Hon hyllas som den som fick den uppåtsträvande arbetarklassen att vända sig till de konservativa med sina ambitioner om en bättre tillvaro. På det sättet bröt hon upp tidigare klassdefinierade väljarmönster och säkrade de konservativas seger i flera val i följd. Samtidigt kämpar partiet sedan länge med att slippa Thatchers image av hjärtlös effektivitet, elitism och förakt för välfärdsstaten.

Cameron vill gärna associeras med de positiva sidorna av järnladyn och kallade sig i sitt tal till partikongressen i höstas för en »social Thatcher«. Slaget mot statligt ägande och fackföreningar vann hon en gång för alla eftersom Labour inte valt att vrida tillbaka hennes omstruktureringar, menade Cameron. Och nu är det dags för honom själv att göra lika omvälvande reformer inom sjukvård, utbildning och rättsväsende.

I skarp kontrast till Margaret Thatchers medelklassbakgrund stammar David Cameron från en typisk överklassfamilj där det var naturligt att han skickades till elitskolan Eton. Åren vid den inflytelserika institutionen betyder att Cameron är del av ett mycket exklusivt kontaktnät inom Storbritanniens affärsvärld och politik, men också att han riskerar att stämplas som hopplös snobb och att väljarna ser honom som »en av dem« i stället för »en av oss«.

Cameron motarbetar ihärdigt det intrycket, bland annat genom att bryta med familjetraditionen och låta sina barn gå i statlig skola. Dessutom togs äldste sonen Ivan, som föddes gravt handikappad och alldeles nyligen avled bara sex år gammal, omhand av statliga National Health Service, NHS – otänkbart för andra höga politiker.

– Folk får inte riktigt ihop bilden av högt och lågt, men de gillar honom. Själv ser jag honom då och då i lekparken eller när han köper fish and chips om hörnet. Han är väldigt trevlig och uppmärksam, säger Matthew Palmer som är kommunalråd för de konservativa och bor ett stenkast från familjen Cameron i norra Kensington.

Trots de sociala klyftorna i Camerons och Palmers bostadskvarter är innerstadskommunen Kensington & Chelsea ett rikt område. De konservativa sitter säkert vid makten med 51 representanter mot bara 9 för Labour. På sitt rum i »tegelbunkern« Kensington Town Hall berättar kommunalrådet Palmer om partiets arbete, och det framgår tydligt att i det här området finns en väljarskara som trots Camerons moderniseringsförsök fortfarande gärna lyssnar till traditionella Toryargument.

– Den viktigaste valfrågan är att stärka kärnfamiljen. Vi ser alla splittrade familjer som roten till det onda i samhället, från brott till dåliga skolresultat, säger han. Vad gäller lag och ordning står det klart att brottslingar i första hand måste straffas, och i andra hand att samhället måste skyddas från dem.

Palmers ogenerade viftande med ord som disciplin, underklass och terrorist-muslimer skulle med säkerhet besvära partiledare Cameron. Han vill i stället framstå som värnare om en grön ekonomi, homosexuellas rättigheter och integration av invandrare. I det moderna Torypartiet luktar en sån som Palmer för mycket unken konservativism och ger vatten på kvarn åt partiets motståndare.

En av dem är Rob Anderson, gruppledare för Labourpartiet i Slough, en ort som ligger en halvtimmes tågresa väster om London. Han lyser upp när han hör talas om Palmer.
– Exakt! Cameron försöker övertyga om att de konservativa har förändrats och är ett centerparti med socialliberala idéer, men bakom retoriken döljer sig de gamla vanliga elaka välfärdsavvecklarna, »the nasty Tories«, säger han.

Anderson berättar att Slough var den enda kommun i England där det försvagade Labourpartiet vann en ny majoritet i lokalvalen i våras. Staden är en invandrartät och livskraftig industriort, känd som den enda plats som boomade under 1930-talets depression. På senare år har den också gjort sig känd som platsen där tv-serien »The Office« utspelade sig. Vet man om det är det svårt att slå bort bilden av de fiktiva karaktärernas glåmiga tafatthet när man går igenom Sloughs många trista gångtunnlar. Efter tunnlarna hamnar alla stans besökare förr eller senare i köpcentret Queensmere, där denna dag två uniformerade militärer rekryterar unga män till brittiska armén utanför Caffe Costa.

Labourmannen Rob Anderson väljer Starbucks i stället, tvärs över gågatan. Hur ser han på Camerons chanser i nästa val?

– Gordon Brown kan vänta ända till maj 2010 med att utlysa valet och ännu befinner sig den politiska diskussionen på en väldigt högtflygande nivå, den handlar om den ekonomiska krisen, klimatförändringar och Irak-kriget. I dessa frågor har Cameron vunnit mycket på att kritisera dagens situation och genom att vara ny och fräsch. Men när det närmar sig val kommer väljarna att bry sig mer om frågor i vardagen och där tror jag fortfarande vi i vänstern har större trovärdighet, säger han.

Labour hoppas vinna slaget om väljarna ur den ekonomiskt pressade medelklassen, de som oroar sig för arbetslöshet och stigande elräkningar. Sudanfödde Abdiwahid Ahmed som sitter på Caffe Costa håller bara delvis med sin lokalpolitiker om analysen.

– Folk bryr sig ju om de globala frågorna som säkerhetspolitik och världsfattigdom. Men visst tror jag att det parti kommer att vinna som ser ut att kunna garantera ekonomisk säkerhet. Själv har jag inte bestämt mig ännu vilket det är.

I rollen som premiärminister har Brown under krisen åtnjutit en fördel gentemot Cameron genom att befinna sig i beslutsposition och framstå som handlingskraftig. Det gav honom ett uppsving i höstas, men sedan årsskiftet har det tillfälligt ökade stödet vittrat bort i flera skandaler som allvarligt skadat förtroendet för hela det politiska systemet. Först kunde wallraffande journalister bevisa att ett par av Labours parlamentsledamöter utlovat lagändringar mot mutor från lobbygrupper. Sedan visade det sig Browns kampanjfolk medvetet fabricerat osmakliga lögner om politiska motståndare. Till sist avslöjades häromveckan att flertalet parlamentsledamöter gjort stora otillbörliga skatteavdrag, vilket upprört de ekonomiskt pressade britterna enormt.

Alla dessa skandaler anses Brown ha hanterat nonchalant och slapphänt. Cameron – vars partimedlemmar också gjort tvivelaktiga avdrag – vann däremot poäng genom att omedelbart be väljarna om ursäkt, kräva pengarna tillbaka från fifflarna och avskeda dem.

Ett tyngre ok för Brown än skandalerna är dock att landet i rask takt marcherar mot hårdare tider, med stigande arbetslöshet och sämre statsfinanser. Det tvingas Labour-partiet acceptera ansvaret för eftersom de varit i regeringsposition både före och under krisen. Och i det avseendet har Cameron fördelen att kunna presentera sig som en obefläckad kraft när stormen blåst över.

Men än mer avgörande för David Camerons framtid är de underliggande känsloströmningarna i befolkningen, som entydigt pekar på en stark längtan efter nya ansikten vid makten, oavsett ekonomisk kris. Labour har kontinuerligt tappat stöd sedan hösten 2007 och i de senaste månadernas undersökningar har de konservativa stadigt legat i 12 procentenheters ledning.

– Det känns som när Tony Blair vann över de konservativa efter Thatcheråren, bara det att den här gången är det Labour som alla fått nog av, säger kommunalrådet Matthew Palmer i Kensington.

Långt ifrån politikens korridorer i London sitter lågstadielärare Beth Wright på en bänk i Basingstoke, en medelklassstad söder om Slough. Hon sammanfattar de folkliga sentimenten:

– Labour har haft sin chans. Och Cameron är ett gott nog alternativ.