Laga efter läge

Guinnesskogen blev deras räddning. När tsunamivågen svepte in över byn Naluvedapathy den 26 december 2004 förblev de omkring 600 husen nästan oskadda. De 20 hektaren mangroveskog hade planterats för att placera den fattiga indiska byn på världskartan. Men den gjorde inte bara det. Den splittrade vattenmassorna och räddade liv.

När träd nämns som ett svar på klimathotet, handlar det oftast om hur Brasiliens regnskogar binder koldioxid. Avskogning är ett av de största utsläppshoten. Men att bevara mangroveskog är också ett effektivt sätt att skydda sig mot det extremväder som följer i klimatförändringarnas spår.

Enligt World Resources Institute gick ungefär 35 procent av mangroveskogen förlorad under 1900-talets sista decennier. En fjärdedel uppskattas bero på att man anlagt dammar för räkodling.

Men på samma sätt som det är kostsamt att stoppa utsläppen, är det dyrt att skydda sig mot flodvågor.

– Anpassning handlar inte bara om att lägga ut sandsäckar mot översvämningar. Det är komplicerade processer, där fattiga länder tvingas väga hotet mot andra viktiga prioriteringar, säger Richard Klein, klimatforskare vid Stockholm Environment Institute, och som är specialiserad på internationell policy om klimatförändringar.

När världen nu samlas i Lima för att förhandla inför att klimatmålen ska spikas i Paris nästa år är optimismen större än tidigare. De nya målen för koldioxidutsläpp från USA och Kina, världens två största utsläppsländer, har rönt stor uppmärksamhet.

Men kraven växer på att förhandlingarna också ska omfatta just omställningar till ett nytt klimat i de sårbara fattiga länderna. Det handlar om att bygga mer motståndskraftig infrastruktur och få varningssystem på plats – men också om att ha råd att investera i skydd som mangroveskog.

Det är krav som har vuxit fram gradvis.

– Fram till för fem–tio år sedan betraktades det som politiskt inkorrekt att tala om klimatomställning. Det tolkades som att man gett upp målet om att stoppa klimatförändringarna, säger Richard Klein.

Först i Köpenhamn 2009 kom världen överens om att inrätta Gröna klimatfonden, för att möjliggöra fattiga länders anpassning. Medan förhandlingarna bröt samman när det gällde utsläppsmålen, har frågan om anpassning rört sig framåt. Nationella planer har utvecklats och FN:s klimatpanel IPCC har presenterat information om vilka åtgärder som fungerar bäst.

– När det kommer till anpassning finns det inte några stora oenigheter mellan länderna. Det är delvis därför som det inte väckt så stor uppmärksamhet, säger Richard Klein.

Men det finns en fråga som splittrar, och det är finansieringen. Sedan 2003 är det bara 17 procent av pengarna från de statligt kopplade klimatfonderna för utvecklingsländer som gått till omställning. De rika länderna lovade 2009 att samla ihop 100 miljarder dollar om året till 2020 för att hjälpa sårbara nationer att anpassa sig till klimatförändringarna och utvecklas hållbart. Hur det målet ska nås är oklart.

I klimatavtalet i Paris ska länderna binda sig vid utsläppsmål. Från utvecklingsländerna drivs kravet att de också ska binda sig vid finansiella bidrag till omställning.

Enligt Richard Klein är det också en taktik för att sätta press vid slutförhandlingarna i Paris.

– Avtalet i Paris kräver konsensus. Sårbara nationer kan då använda kravet på ersättning för den skada de lider av klimatförändringarna för att pressa rika länder med höga utsläpp att sätta tuffare utsläppsmål.

Fakta | FN:s klimatförhandlingar

30 november–11 december 2015 möts världens länder i Paris för att för första gången på över 20 år enas om ett nytt globalt klimatavtal. Mötet sker inom ramen för FN:s klimatkonvention.

På vägen dit möts länderna nu, 1–12 december, i Lima i Peru för att komma så långt som möjligt i förhandlingarna. Det nya avtalet, om det blir verklighet, ska vara bindande för alla länder.

Källa: TT