Läkare utan uppbackning

Varje morgon börjar med ett personalmöte för att ta reda på om det finns några lediga platser på kliniken. Det brukar vara några som skrivs ut och 10–20 personer som dör varje dag. Finns det rum för fler, öppnas grindarna och nya patienter släpps in. De som inte får plats får åka hem igen. Om de inte är så sjuka att de är döende. Då får de sitta kvar i bilarna, så försöker personalen ta hand om dem där.

– Detta är en helt ny situation. Vi har aldrig förr behövt neka människor vård på det sätt som vi gjort nu.

Så beskriver Stefan Liljegren sitt arbete för Läkare utan gränser. För några veckor sedan kom han hem från Liberias huvudstad Monrovia, där han arbetat som projektansvarig på en av organisationens så kallade vårdcenter.

I dagsläget driver Läkare utan gränser sex sådana vårdcenter i de eboladrabbade länderna i västra Afrika med kapacitet för 550 patienter. De arbetar i treskift – dag som natt. Sammanlagt jobbar drygt 250 internationella och 2 800 lokalt anställda för organisationen på plats. Men varken sängar eller personal räcker till och bristningsgränsen för vad Läkare utan gränser klarar av är nådd.

För några veckor sedan började det visserligen hända något. I mitten av september meddelade flera nationer att de ville hjälpa till. USA lovade att bygga upp 17 nya kliniker, Kuba åtog sig att skicka nästan 200 läkare och sjuksköterskor. Och Kina deklarerade att man skulle bidra med mobila laboratorier med tillhörande personalstyrka. Men långt ifrån alla utlovade resurser har kommit på plats. Världen har vaknat sent. Det gäller inte minst FN, som i tisdags uppmanade omvärlden att öka sina insatser markant. 7 000 sängplatser behövs till 1 december och de planerade vårdenheterna räcker bara till 4300.

– Antingen stoppar vi ebola nu, eller så hamnar världen i en situation vi aldrig tidigare upplevt, och för vilken det saknas en plan, sa FN: s nytillträdde ebolasamordnare Anthony Banbury.

Just det som Läkare utan gränser har varnat för i snart sju månader.

Stefan Liljegren, Läkare utan gränser. (Foto: Claudio Bresciani/TT)

Vem som bär ansvaret när en epidemi bryter ut är inte helt enkelt att fastställa. Först och främst har de egna nationerna ett ansvar att agera. Men när epidemin drabbar länder som Sierra Leone, Liberia och Guinea – tre av de fattigaste i världen – krävs att omvärlden agerar. På plats i Västafrika finns därför flera hjälporganisationer, bland annat International Medical Corps och Röda Korset. Den överlägset största insatsen görs emellertid av Läkare utan gränser, en medicinsk humanitär organisation som bildades 1971 av en grupp franska läkare och journalister. Organisationen finansierar sitt arbete främst med hjälp av privata donationer. Av de nästan tio miljarder kronor organisationen samlade in 2013, kom endast nio procent från statliga myndigheter. Förra året skickade man 6 000 frivilliga till 67 länder och anställde därtill 30 000 lokala medarbetare.

Det yttersta ansvaret ligger dock på FN-organet WHO, vars uppdrag är att koordinera internationell, medicinsk hjälp till de platser som är drabbade av infektionssjukdomar. När den smittsamma lunginflammationen sars bröt ut 2003, till exempel, spelade WHO:s arbete en avgörande roll i att stoppa utbrottet.

Men de senaste sju månaderna har WHO, enligt både experter och överbelastade hjälporganisationer, misslyckats totalt med att ta på sig ledarrollen.

Den 22 mars kunde Guineas myndigheter, med hjälp av franska forskare, bekräfta att det var det fruktade ebolaviruset som låg bakom de mystiska dödsfallen som inträffat i landet. Då hade det gått ungefär tre månader sedan en bybo fått smittan, troligen av en fladdermus. Fördröjningen ledde till att viruset hade hunnit spridas till både andra byar och till huvudstaden Conakry med mer än 1,5 miljoner invånare. Nyheten om ebolasmittan ledde ändå inte till mycket mer än små notiser i världens tidningar.

Men hos Läkare utan gränser ringde varningsklockorna direkt. Även om det inte handlade om särskilt många fall, var man väl medvetna om riskerna med blödarfebern.

När smittan fastställdes, befann sig redan ett 24-mannalag från Läkare utan gränser i landet som arbetade på andra uppdrag. Läkare och sjuksköterskor men också logistiker och experter på sanitet och hygien. Hjälporganisationen, som bekämpat ebolautbrott förr, visste vad som behövde göras. Med hjälp av landets myndigheter byggde man snabbt upp en isoleringsenhet med tio bäddar i staden Guéckédou i södra Guinea, där misstänka fall kunde vårdas. Och med hjälp av lokalbefolkningen började teamet söka upp anhöriga som varit i kontakt med smittade personer för att på så vis stoppa spridningen. Samma helg landade dessutom två fullastade flygplan med sammanlagt 33 ton mediciner och skyddsutrustning. 

En vecka senare skickade Läkare utan gränser ut ett pressmeddelande. Ebolaviruset, skrev man, hade nu orsakat 78 dödsfall i landet. Men det var inte antalet döda som oroade hjälporganisationen. Smittan, som hittills hade brutit ut på isolerade, avlägsna platser, hade började sprida sig över hela landet. Och inte bara det. Från grannländerna Liberia och Sierra Leone kom rapporter om misstänkta ebolafall.

– Vi står inför en epidemi med en spridning vi aldrig tidigare skådat, varnade Läkare utan gränsers samordnare på plats, Mariano Lugli.

Det var den 31 mars.

Dagen därpå gick WHO ut och tonade ner läget. Man hade ju sett större ebolautbrott förr, i både Kongo och Uganda. Dessutom var det inte första gången då smittfall rapporterats från huvudstäder.

– Ebola har orsakat nog med oro och vi bör vara väldigt försiktiga med hur vi karaktäriserar något som hittills handlar om ett utbrott med enstaka fall, sa FN-organets kommunikationschef Gregory Hartl på en presskonferens i Genève.

Till en början verkade det som om WHO var den aktör som tolkat situationen rätt. Takten av antalet inrapporterade dödsfall minskade dramatiskt. Och i juni deklarerade Guineas regering att man i princip hade läget under kontroll. Problemet var bara att smittspridningen inte alls hade avstannat. Det visade sig att WHO – som ytterst ansvarade för rapporteringen av antalet smittade och döda – inte haft nog med resurser för att klara av att hålla räkningen.

Snart kunde man konstatera att dödstalen började stiga igen. Under juni rapporterades 330 dödsfall från Sierra Leone, Liberia och Guinea. Läkare utan gränser byggde fler vårdcenter för att kunna ta hand om sjuka. Men man reparerade också vägar, ordnade säkra begravningar och delade ut information – sådant som andra aktörer borde ha kunnat göra i stället.

– Vi har gjort i princip allt själva. Det fanns ju inga andra där för att hjälpa till, säger Läkare utan gränsers Stefan Liljegren.

Samtidigt hårdnade organisationens retorik mot omvärlden. Man förklarade att kapaciteten för vad man ensamma kunde åstadkomma närmade sig bristningsgränsen.

– Smittan är nu inne i en andra våg. Och epidemin är nu utom kontroll, sa Läkare utan gränsers Brysselstationerade chef Bart Janssen.

Fredagen den 8 augusti, mer än fyra månader efter Läkare utan gränsers första varningar, skärpte WHO till slut tonen genom att utlysa ett internationellt nödläge. En deklaration som innebär att utbrottet är en hälsorisk för andra stater genom internationell spridning och att det därmed krävs en samordnad internationell insats.

– Läget kommer sannolikt bli värre innan det blir bättre, konstaterade WHO:s Keiji Fukuda.

Då hade sjukdomen tagit nästan 1 000 liv och smittat mer än 1 700 människor.

Hjälporganisationerna imponerades emellertid inte av uttalandet.

– I det dagliga arbetet ändrar WHO:s deklaration egentligen ingenting för oss. Situationen håller på att urarta. De senaste dagarna har vi haft mellan 30 och 40 nya fall om dagen, sa Peter Schleicher, Röda Korsets operationella chef för ebolainsatsen.

»Ord kommer inte att rädda liv«, skrev Läkare utan gränser på sin hemsida.

Efter WHO:s uppmaning började pengar strömma in, både till hjälporganisationerna och FN-organet självt. Men mer ekonomiska resurser var inte det Läkare utan gränser och de drabbade länderna efterfrågade. Problemet var bristen på personal, något som man envist upprepat sedan sommaren. Så när den australienska regeringen erbjöd Läkare utan gränser 2,5 miljoner dollar tackade man nej.

– Låt oss vara mycket tydliga. Det är inte, och bör heller inte vara, vår roll att kompensera för Australiens ansvar som nation, sa Paul McPhun, chef för organisationen i landet.

Först i september, då ebolaepidemin härjat i ett halvår, började land efter land utlova det som hjälporganisationerna efterfrågat – mer vårdpersonal och fler sängplatser. Men i dagsläget har långt ifrån alla utlovade resurser nått fram. Och kritiker menar att hjälpen kommit alldeles för sent.

Framför allt riktas kritiken mot WHO, som hjälporganisationerna menar har agerat för lamt. FN-organet, säger kritikerna, har varken tagit epidemin på allvar eller tagit den ledande roll som det borde.

Det finns förklaringar till varför. När finanskrisen slog till tvingades WHO skära ner sin årsbudget till 4 miljarder dollar – 2 miljarder mindre än vad USA:s smittskyddsinstitut fick 2013. I samma veva valde man att prioritera om resurserna. Fokus lades på att bekämpa hjärtsjukdomar och diabetes medan 35 procent av de anställda vid departementet för epidemier och pandemier försvann. En avdelning, den som arbetade med att reagera på smittutbrott, upplöstes. Och när ebolaepidemin bröt ut fanns bara en expert på blödarfeber kvar.

– Det råder inget tvivel om att vi inte har agerat så snabbt och kraftfullt som vi borde, sa Marie-Paule Kieny, vice generaldirektör för WHO, till New York Times härom veckan.

Läkare utan gränsers Stefan Liljegren, som om några veckor ska ge sig av på ett nytt uppdrag, vill inte gå så långt som att säga att organisationen tar det ansvar som WHO borde göra. Men eftersom Läkare utan gränser är den enda aktör som har erfarenhet av ebolautbrott, tvingades man ta på sig rollen som samordnare.

– Så fort någon annan aktör, WHO eller en hjälporganisation, skulle göra något är det oss de har frågat om hjälp. Det är vi som har varit operativa på fält. Och vi har känt oss väldigt ensamma.

Fakta | Över 4 000 döda

Enligt de senaste siffrorna har 8 376 personer smittats och 4 024 personer dött i ebolan i de tre hårdast drabbade länderna – Guinea, Liberia och Sierra Leone.

Dödligheten har varierat från 25 till 90 procent vid tidigare utbrott. Vid det nuvarande utbrottet, som startade i Västafrika, har viruset hittills visat en dödlighet på drygt 50 procent. Den siffran skrevs nyligen upp till 70 procent.

Källa: WHO