Lånen som hotar världsekonomin
Bild: MARK SCHIEFELBEIN/AP/TT
Kinas växande skuldnivåer utgör ett stort hot mot den globala finansiella stabiliteten och kan bli en utlösande faktor till nästa ekonomiska kris. Det uppgav Internationella valutafonden (IMF) i december, med oro för den kinesiska ekonomins allt större beroende av statlig utlåning för att bibehålla tillväxten.
Detta följer på en skarp varning från IMF i augusti, då organisationen i sin årliga rapport om Kinas ekonomi noterade hur internationella erfarenheter visar att skulder på samma nivå internationellt sett alltid har fått svåra konsekvenser.
Enligt IMF uppgår skuldnivån i Kina till 240 procent av landets BNP, och kommer att öka till 300 procent år 2022. Det vore i så fall en fördubbling av nivån sedan den globala finanskrisen 2008. I rena summor har skulden sedan dess redan fyrdubblats, vilket IMF menar »kraftigt begränsar« myndigheternas handlingsutrymme vid ekonomisk turbulens.
Kinas hetsjakt på rena ekonomiska tillväxttal sägs vara den bakomliggande anledningen. President Xi Jinping har bland annat lovat att dubbla storleken på landets ekonomi till 2020 jämfört med 2010 års nivå. För att garantera hög tillväxt och samtidigt förhindra storskaliga avsked i ineffektiva bolag, har många statliga företag länge fått billiga krediter från landets statliga banker, ofta via ljusskygga finansieringsmekanismer på lokal nivå.
»Den uppenbara prioriteringen att skydda ett stort antal jobb samt att uppnå regionala tillväxtmål står i konflikt med andra målsättningar som finansiell stabilitet«, påpekade IMF i december, och ifrågasatte den kortsiktiga lösningen att värna stabiliteten genom att hålla dåligt presterande företag vid liv.
Till skillnad från Sverige, där hushållens skulder uppgick till 87 procent av BNP vid början av 2017, så är denna belåning i Kina bara hälften så stor. Och till skillnad från Grekland så har Kina en statsskuld på drygt 40 snarare än 180 procent.
I Kina är det företag som står för två tredjedelar av skulden. Det är en konsekvens av att tillväxten under det senaste årtiondet hållits uppe genom massiva utbyggnader av infrastruktur och fastigheter. De kinesiska företagens belåning överstiger enligt OECD nu 170 procent av BNP, vilket är mer än dubbelt så högt som i USA och över tre gånger högre än tyska nivåer.
Vidare står Kinas statliga företag för över 70 procent av näringslivets skuld. Eftersom både långivare och låntagare är statliga, så påstås det ofta att myndigheterna i Kina har större kontroll över det finansiella systemet än i exempelvis Europa och USA. Må så vara: men detta innebär ingalunda en immunitet som gör att skulderna kan fortsätta växa i all oändlighet.
Tvärtom har skuldnivåer uppemot 300 procent alltid fått allvarliga konsekvenser. Antingen i form av en plötslig krasch likt den amerikanska bolånekrisen, eller genom en längre tids avmattning likt Japans »förlorade årtionden« av negativ tillväxt efter bankkrisen i början av 1990-talet. Eftersom Kina är världens största handelsnation och beräknas stå för över en tredjedel av den globala tillväxten under de kommande åren skulle en kinesisk kris få förödande konsekvenser för världsekonomin.
IMF visar mycket riktigt hur den konstanta utlåningen resulterat i en minskad effektivitet. 2008 kunde bankerna skapa en kinesisk yuans tillväxt genom att låna ut en yuan. Nu krävs fyra yuans utlåning för att generera samma tillväxt. Enligt IMF skulle Kinas årliga tillväxt under perioden 2012–2016 legat på 5,5 snarare än 7,5 procent om utlåningen skett på en »hållbar« nivå.
Kinas centralbank är vanligtvis försiktig med att belysa riskerna inom landets ekonomi. IMF:s varning avfärdades i augusti, och likaledes menade banken att organisationens rapport från december inte återger hela sanningen, samt att Kinas finansiella system klarar av att hantera de risker som den stigande skuldnivån innebär.
Och då är IMF ändå relativt nådigt. Institute of International Finance uppskattar att Kinas skuldnivå passerade 300 procent av BNP redan i våras, medan Bloomberg Economics spår att nivån kommer uppgå till 327 procent år 2022.
Vidare sänkte kreditvärderingsinstitutet Moody’s den kinesiska kreditvärdigheten i maj i fjol för första gången sedan 1989, med de ökade skulderna som främsta motivering. I september degraderades Kina även av Standard & Poor’s av precis samma anledning.
Även om varningarna officiellt har fallit inför döva öron, så har bland andra centralbankschefen Zhou Xiaochuan under hösten uttryckt oro inför situationen på eget bevåg. I oktober, mitt under den viktiga 19:e partikongressen, sade han att Kina står inför ett »Minsky moment«, alltså en plötslig kollaps av värdet på tillgångar på grund av de bubblor som utlåningen orsakat.
I november varnade Zhou i en lång artikel på centralbankens webbplats för »plötsliga och smittosamma« risker inom Kinas finanssystem. Han framhöll hög belåning som den främsta orsaken till makroekonomisk oro och menade att marknaden måste få spela en större roll. Zhou var särskilt kritisk mot de »zombie-företag« som hålls vid liv med lån och subventioner.
Då Zhou är 69 år och snart kommer att dra sig tillbaka, tolkade många hans uttalanden som uppriktiga varningssignaler till landets politbyrå där den egentliga makten över penningpolitiken ligger. Förvisso har flera åtgärder från högsta ort redan vidtagits. I november lanserades en ny finansiell »superregulator«, som leds av Kinas vice premiärminister och rapporterar direkt till Kinas kabinett.
Större krav har också ställts på privata företag som vill låna för att investera i utlandet och därmed även bidrar till kapitalflykt. Sammantaget har detta fått skuldnivån att öka långsammare i förhållande till BNP under 2017.
I mitten av december hölls en årlig arbetskonferens för ekonomiska frågor. Där upphöjdes »Xi Jinpings tankar om en socialistisk ekonomi med kinesiska särdrag för en ny tidsera« som rättesnöre för Kinas finanspolitik. Det är dock oklart vad denna teori, som även kallas »Xiconomics«, i själva verket innebär.
Efter konferensen skrevs tillväxtmålet för perioden 2016–2020 ner från 6,5 till 6,3 procent. Detta sågs av South China Morning Post som ett tecken på att skulderna inte skulle få fortsätta växa bara för att tillgodose rena tillväxttal. Det ligger även i linje med IMF:s rekommendation att Kina bör dra nytta av ekonomins nuvarande momentum för att genomföra reformer samt fokusera på kvalitet och hållbarhet i tillväxten.
Men samtidigt noterade New York Times att skuldproblemen »knappt nämndes« under konferensen. I stället framfördes välbekanta löften som att minska industriell överkapacitet, tämja fastighetsmarknaden och öppna upp fler områden för utländska investeringar.
Vidare ska penningpolitiken »kontrolleras« genom att nya krediter ska ges i syfte att tillgodose en »rimlig tillväxt«. Ingenting sades dock om problemet med överbelånade statliga företag. Detta sågs av flera analytiker som ett grönt ljus för utlåningen.
I mellandagarna uppgav även statliga China Daily att utlåningen till lokala myndigheter förväntas öka under 2018. Samtidigt har hushållens belåningsgrad tillåtits stiga med en fjärdedel sedan 2012, och förväntas fortsätta öka för att med hjälp av konsumtion kompensera för de statliga företagens ineffektivitet.
Under 2016 gav statliga företag en avkastning på 2,9 procent av sina tillgångar, jämfört med 10,2 procent i privata företag. Ändå fortsätter de statliga jättarnas fördelaktiga tillgång av lån. Det beror på Xis uttalade övertygelse om att kommunistpartiet för att behålla sitt maktmonopol inte bara måste kontrollera Kinas militär, utan även flera nyckelsektorer inom landets ekonomi.
Hyllningen av Xiconomics under december månads arbetskonferens är det senaste exemplet på hur Xi tagit kontrollen över ekonomin från sin mer reformvänlige premiärminister Li Keqiang. Att låta marknaden spela en större roll inom de otaliga »nyckelsektorerna« står inte på Xis agenda. Han vill snarare stärka de statliga jättarnas position genom att slå samman och effektivisera dem. Således är det svårt att se hur belåningen i Kina skulle kunna minska inom överskådlig framtid.
Läs mer:
