Lång väg hem

En gammal krökt man reser sig sakta upp, skinnet hänger löst på hans bara överkropp. Han stapplar fram med utsträckt hand, blottar sin tandlöshet när han ber om hjälp. »Gör vad du måste göra, låt gud vara med dig«, översätter tolken hans avskedsfras när vi går in mellan tältlägrets snörräta rader. Vi är i Lologo, några mil utanför Juba, den nyblivna huvudstaden i södra Sudan. Hettan får luften att dallra på slätten bortanför tälten.

Här har 1 032 människor bott sen i juni, i väntan på att få åka hem. De allra flesta högresta, ebenholzsvarta, med fyra stycken v-formade ärr som smyckar pannan. Ärren visar att de är dinka, från staden Bor längre norrut längs Nilens västra strand. Dinka är södra Sudans största stam och män på runt två meter ingen ovanlighet.

– Jag tackar gud att han gett oss fred. Nu väntar jag bara på att få åka hem till Bor så att jag kan börja leva igen, säger Josef Pareng som valts till lägrets talesman trots att han bara är trettio år.
Vi sitter i ett tält med öppna sidor, så att den lilla bris som finns kan bringa lite svalka. Josef Pareng berättar att hans klanmed­lemmar lidit svårt under det krig som härskat i regionen i nästan femtio år. De flesta har förlorat allt, sin familj, sina släktingar, alla sina ägodelar. Själv har Josef inte varit hemma sen 1988.

– Jag har gömt mig i bushen, slagit mig ner i någon stad, bara för att bli bortjagad därifrån och gömma mig i bushen igen, innan jag sökt mig till en ny stad, berättar Josef Pareng på nästan felfri engelska. Han säger att han är mest stolt över att han lyckats gå ut grundskolan trots alla år som flykting.

Stridigheterna i Sudan började redan innan landet blev självständigt på mitten av 50-talet. När britterna lämnade Sudan försvann också det sista hindret för ett fullskaligt inbördeskrig. Det var muslimska araber i norr, mot kristna svarta i söder. Under ett tiotal år på 70- och början av 80-talet blev det fred, och den södra delen av landet fick ett visst mått av självstyre, men när den arabiska regeringen i Khartoum införde sharialagar 1983 bröt kriget ut igen. De kristna i söder var rädda att de skulle tvångsislamiseras och John Garang, som också var kristen dinka, bildade det sudanesiska folkets frihetsrörelse, SPLM, och dess beväpnade gren SPLA.

Bor var ett av de områden som drabbades värst. Staden blev centrum för en proteströrelse mot kriget, och 1991 inleddes en massaker mot lokalbefolkningen som närmast kan beskrivas som en etnisk rensning. Den blev en vändpunkt i kriget, och stammarna i söder började nu inte bara slåss mot araberna, utan också mot varandra. I dag finns ingenting i Bor, ingen infrastruktur, knappt några skolor och troligtvis inga av de hus de familjer som bor i Lologo en gång tvingades lämna.

– Jag skulle kunna åka hem i morgon, om de bara lät mig, säger Margaret Asolla och stryker ömt sin tre dagar gamla son över kinden. Han är född i lägret, själv vet Margaret inte hur gammal hon var när hon flydde från Bor. Jag var bara ett barn, säger hon och börjar prata om den hydda hon drömmer om att bygga, om den trädgård hon vill odla grönsaker i när hon väl får komma hem. För just nu går det inte. Det är regnsäsong i Bor, och staden som i princip varit isolerad i femton år, är översvämmad. I slutet av november hoppas FN:s flyktingkommissariat UNHCR att kunna börja skeppa hem folk i pråmar upp längs Nilen.

Runt fyra miljoner människor beräknas vara på flykt på grund av kriget. En miljon befinner sig i grannländer som Kenya och Uganda, medan resten fortfarande är flyktingar i sitt eget land.

– När vi började se över situationen i Bor för ett år sedan var den katastrofal. Folk drack vatten direkt från Nilen och sjukhusen ska vi inte tala om. I dag har vi åtminstone sett till att de har rent vatten, och hjälporganisationer har skänkt mediciner. Problemet är att det är de platser som är värst drabbade som flest människor ska återvända till, säger Mario Samaja som är näst högste chef på RRR (Returns, Reintegration, Recovery), FN:s enhet för samordning av återvändandet.

Vi sitter på en terrass i huvudstaden Juba. Mario Samaja slår ut med handen, pekar mot de prefabricerade bostadscontainrarna som står utställda i sluttningen ner mot flygplatsen, och säger att här fanns heller ingenting för ett år sedan. I hela Juba fanns kanske 30 bäddar, och all personal tvingades sova på kontoret den första tiden. Nu sjuder staden av alla hjälparbetare som åker längs de gropiga vägarna i sina fyrhjulsdrivna landcruisers, och den nya regeringen har firat sin första årsdag med att bygga ett parlament och flera departement, omgivna av jubabornas traditionella lerhyddor.

Under 90-talet räknades Sudan som en av världens brutalaste diktaturer. Såväl regeringen som SPLA anklagades för övergrepp på civila, och för att använda svält som ett vapen i kriget. Men under slutet av förra decenniet utbryter en intern maktkamp i Khartoum, som blir början till en kursändring för den styrande militärregimen och efter påtryckningar från USA inleds fredssamtal mellan Khartoum och SPLM i Kenya. I januari 2005 träder fredsfördraget i kraft som ger södern begränsat självstyre i sex år, innan frågan om självständighet ska avgöras i en folkomröstning 2011.

– Det går framåt, men det tar tid. Det är så otroligt mycket som måste göras, suckar Mario Samaja. Jag vill inte låta för pessimistisk, men ibland känns det som om vi håller på att bygga en kanot, när vi redan är på väg ner för den forsande floden.

Han säger att regeringen verkar fungera ganska bra, men att det tar tid för en gerillarörelse att bygga upp en fungerande samhällsapparat. Inte minst är det svårt att hitta kompetent folk som ska besätta alla dessa poster.

Förra säsongen lyckades FN återföra runt 33 000 flyktingar. Så fort regnsäsongen är över kommer arbetet att ta fart igen. Förutom mat är det största problemet utbildning. Mario Samaja säger att de flyktingar som befinner sig i utlandet är de som haft tur. De har ofta fått gå i skolan, och ses av många som de som ska bygga upp landet igen. Problemet är samtidigt att just det dåliga skolsystemet i Södra Sudan är något som får många att tveka inför att flytta hem.

– Många barnfamiljer ser inte vitsen att åka hem när utbildningsnivån är så mycket lägre. De kanske vill låta barnen gå ur skolan först.

Därför kommer det att ta extra lång tid innan alla kan återvända.

FN satsar därför stort på utbildning, och i lägret i Lologo går drygt hundra barn i skolan sen några veckor tillbaka. De samlas snabbt runt mig på bollplanen utanför skoltältet. Ropar »Hello« och »What’s your name?«, och snart kan jag inte röra mig för alla glada, leende barn. Det är rast, och en journalist från Europa är mer spännande än ännu en fotbollsmatch.

Josef Pareng, lägrets talesman, söker upp mig igen.

– Jag glömde säga en sak. Jag vill tacka dig för att du kom hit, och så vill jag tacka FN och världssamfundet för att de hjälpt oss så mycket. Nu är det dags för oss att börja hjälpa oss själva.