Lärarmordet i Frankrike ställde värderingsfrågan på sin spets

En musiklärare på högstadiet lät eleverna sjunga sånger om halloween. En flicka vägrade. I efterhand förklarade hennes föräldrar att hon inte kunde sjunga den typen av sånger, eftersom familjen tillhör Jehovas Vittnen. De sa att de över huvud taget inte accepterade att dottern var med på lektioner där döden, myter och övernaturliga fenomen kom på tal.  

– Det här är ett fall som jag fick vetskap om nyligen, säger en man som står längst fram i en aula på ett gymnasium i Villers-les-Nancy i nordöstra Frankrike. Åhörarna är ett femtiotal lärare, skolledare och skolinspektörer. De ska strax diskutera affären som berör flickan.  

Mannen som talar heter Jean-Baptiste Ribon och är ansvarig för frågor som berör konflikter kring religioner i skolorna i distriktet.  

Deltagarna i salen är först ut i ett gigantiskt utbildningsprojekt.  

Under de kommande åren ska alla anställda på de offentliga skolorna, över 1,1 miljoner personer, gå kurs om de grundläggande värderingar som styr den franska republiken: Frihet, jämlikhet och broderskap. Kursen ska också behandla en av dess viktigaste principer, La laïcité. Begreppet står för Frankrikes syn på hur den sekulariserade staten ska förhålla sig till invånarnas eventuella trosuppfattningar, för att alla ska behandlas jämlikt. Det är i alla fall så det är tänkt. Principen är resultatet av en kedja av händelser som går långt tillbaka i historien.  

I varenda offentlig skolbyggnad i landet hänger i dag en affisch. På den ena sidan finns Deklarationen om de mänskliga rättigheterna, och på den andra en förklaring till vad la laïcité innebär i skolan. Lärarna ska vara religionsneutrala. Så har det varit ända sedan 1880-talet. Eleverna behöver däremot inte vara hemliga med vad de tror på. Men deras religiositet ska uttryckas diskret, de får inte ägna sig åt religiös propaganda, inte kritisera sina kamrater för att de tror på något annat, och de får inte heller bära några uppseendeväckande religiösa symboler. 

La Laïcité är något som de flesta i det här landet tycker är »bra«. Men det är uppenbart att många inte har förstått innebörden i principen, som betyder att staten inte ska lägga sig i vad folk tror på, eller inte tror på. En del uppfattar till exempel la laïcité som att staten är anti-religiös. Eller att invånarna ska dölja vad de tror på i det offentliga rummet. Andra hukar sig bakom principen när de tycker att vissa religiösa, det gäller oftast muslimer, ska behandlas med hårdare nypor än de som är kristna.  

Ibland, hur ofta det sker råder det delade meningar om, blir det bråk på skolor när elever sätter sig på tvären med hänvisning till religiös övertygelse.  

En elev vill inte höra talas om evolutionsteorin under en biologilektion. En flicka är alltid »sjuk« när det är simundervisning. En annan elev tycker att »Det var rätt åt dem!« och vill inte delta i en tyst minut för terrorismens offer.  

Lejonparten av de här konflikterna reds ut med hjälp av medling. Men inte alltid. Det händer att elever stängs av, eller att det blir rättsliga tvister.  

I oktober förra året ställdes saken på sin spets. 

Samuel Paty, högstadielärare i historia och geografi hade visat Muhammedkarikatyrer på en lektion om yttrandefrihet. En förälder började sprida rykten om händelsen på sociala medier. Hatkampanjen triggade en ung man, som letade reda på läraren och skar halsen av honom.  

Det skapade en chockvåg. Utredningar tillsattes. Rapporter och enkäter publicerades. En visade att skolans personal ibland har luddiga uppfattningar om reglerna. En annan att en hel del yngre medborgare inte har begripit finessen med la laïcité.

Därav det aktuella och ambitiösa utbildningsprojektet.  

– Det är viktigt att förstå skillnaden mellan att kritisera en religion, och att kritisera dem som utövar en religion, säger Jean-Baptiste Ribon.  

Det förstnämnda är tillåtet. Hädelse är inget brott. Religion likställs med åsikt. Det sistnämnda kan däremot betraktas som hets mot folkgrupp.  Detta är kärnan i det som Samuel Patys kollegor för­söker förklara när de fortsätter att använda ­Muhammedkarikatyrer i undervisningen.  

– Men yttrandefriheten och la laïcité är ju inte samma sak, säger Jean-Baptiste Ribon.  

Det är alltså en hel del begrepp som ska benas ut. Och frågetecknen är många om hur det egentligen ska gå att utbilda alla dessa miljoner anställda, inklusive icke-pedagoger som vaktmästare och sekreterare. Personerna som befinner sig i aulan den här dagen tillhör en utvald grupp på 1 000. Det är de som i sin tur ska hålla i kurserna ute på skolorna. De flesta här tycks förvänta sig att de kommer att mötas av en del problematiska diskussioner när de ska undervisa sina kollegor. 

I verkligheten kan det dessutom vara svårt att tillämpa regelboken.  

Enligt den kan inte en elev slippa sjunga på en musiklektion på grund av religiös övertygelse. Döden, myter och övernaturliga fenomen förekommer i litterära texter som eleverna ska studera i andra ämnen. Så vad gör vi med flickan och hennes föräldrar? 

Diskuterar förstås. Förklarar. Allt för att undvika att hon lämnar skolan eller att hennes fall skapar ringar på vattnet och drar in andra elever i konflikten.  

Nej, det finns inga universallösningar, säger Jean-Baptiste Ribon.  

– Kurserna i »la laïcité och Republikens värderingar« kommer utan tvivel att skapa livliga diskussioner på de franska skolorna under de kommande åren.