Lärdomar från Svarta havet

En fartygssilhuett dyker upp i en pixlig, svartvit film. När fartyget är riktigt nära uppstår en enorm explosion. Ukrainas ytdrönare är små, snabba och fyllda med hundratals kilo sprängmedel. De anfaller i grupper om natten och har de senaste åren blivit ryktbara i kriget i Svarta havet. 

– De har lett till väldigt stora förluster för den ryska Svartahavsmarinen. Uppemot 20–25 procent av styrkan ligger på havets botten, eller är försatt ur stridbart skick, säger Niklas Granholm, forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). 

Magura är en av de drönarvarianter som Ukraina på egen hand börjat producera i stor skala de senaste åren. 

– De tar i princip vattenskotrar och förvandlar dem till fjärrstyrda, explosiva drönare, säger Bryan Clark, expert på sjökrigföring och autonoma system vid tankesmedjan Hudson Institute. 

Ukrainas framgångar i Svarta havet innebär att landet har lyckats häva Rysslands blockad av sjöhandeln, med exporten av spannmål som en ekonomisk livlina. Niklas Granholm på FOI konstaterar att ett handelsberoende land som Sverige på liknande sätt i en kris behöver kunna säkra sjöfarten för att hålla i gång den inhemska produktionen och försörjningen. Hotbilden har förändrats, menar han. 

– Vi behöver en delvis annan marin än den vi har haft de senaste 20-25 åren. Den behöver ha längre räckvidd och uthållighet, samt kraftfullare, modernare vapen. Och den behöver vara större. 

Enligt Bryan Clark är en uppenbar lärdom från Svarta havet att satsa på egna yt- och undervattensdrönare. Med dem kan Ryssland förhindras från att ta kontroll över Östersjön, anser han.  

– De kan i princip tvinga ryska styrkor tillbaka till sina hamnar. 

Men på liknande sätt kan förstås ryssarna själva bygga ytdrönare som kan anfalla fiendefartyg. 

Om flera av Rysslands mest avancerade örlogsfartyg nu har sänkts av hemmabyggda drönare – hur skulle då den svenska flottan klara sig i en konflikt? Visbykorvetterna är utrustade med en automatkanon. 

– Men frågan är om man behöver ha något mer avancerat där, säger Niklas Granholm och nämner Phalanx-systemet som ett exempel. 

Det söker upp målet med radar och beskjuter det sedan med 3 000 skott i minuten. 

Ukraina har också använt sig av flygande drönare, i sig för små för att orsaka stor skada, men tillräckligt för att förvirra eller övermanna luftförsvaret på ryska fartyg så pass att traditionella sjömålsrobotar har kunnat nå fram. 

Huthirörelsen, som kontrollerar stora delar av Jemen, har attackerat handelssjöfarten i Röda havet och Arabiska sjön sedan november förra året med flygande drönare och robotar. Det hotet var så pass allvarligt att Sverige inte kunde skicka ned sina modernaste krigsfartyg, Visbykorvetterna, som saknar luftvärnsrobotar. 

– Man har köpt in och ska montera en ny typ av luftvärnsrobot på Visbykorvetterna. Men det här tar några år. Fram till dess så är det absolut inte så att man ska skicka ner dem till Röda havet, säger Niklas Granholm. 

Men om korvetterna inte klarar sig där nere, hur ska de då kunna klara sig i Östersjön? 

– Svaret är att det gör de inte utan en modern luftvärnsrobot i en högnivåkonflikt. Man kan ju bara hoppas att installationen av dem går så snabbt som det låter sig göras. 

Men det är oklart om de nya luftvärnsrobotarna är tillräckliga, exempelvis mot en svärm av drönare. 

– De flesta luftvärnen är skapade för att stoppa stora, snabba, dyra och smarta kryssningsrobotar, säger Michael Bohnert vid den ameriknaska tankesmedjan Rand, och fortsätter: 

– Men det saknas högkapacitet för mål som är relativt enkla att skjuta ner, som en del av de obemannade farkosterna. 

Experterna är överens om att detta är en katt- och råttalek där nya avancerade system utvecklas och sedan kommer motmedel för att försvara sig mot de nya systemen. 

Toppbild: En Magura V5 på en bild från Ukrainas departement för digital omställning.

***

Läs även: Putin tänker uppfostra ryssarna

Läs även: Putin behöver inte folkets stöd för att vinna