Låt den rätte komma ut

De är ganska många nu, världsledarna som guppat i ekan vid Harpsund.

Sedan Tage Erlander lite halvt motvilligt tog emot det sörmländska godset på 1950-talet från familjen Wicander har det varit tradition för Sveriges statsministrar att ge sig ut på vattnet med utländska dignitärer. Mest omtalad har turen 1964 blivit. Erlander lät sig då ros omkring av Sovjet­unionens regeringschef Nikita Chrusjtjov. Flytvästar hade de inte, vare sig svensk, ryss eller tolk, och bara fyra månader senare petades Chrusjtjov efter en intern maktstrid i Moskva.

Det är inte omöjligt att bilderna från måndagens rodd kommer att bli mer omtalade i framtiden. För även om den officiella överskriften för tvådagarsmötet andades tråkigt, desarmerat Brysselseminarium – konkurrenskraft, tillväxtpolitik och sånt – var det ingen tvekan om vad de också snackade om när ingen lyssnade: Vem ska få EU:s viktigaste jobb?

Det är i juni det ska ske. Den här månaden kommer det – i alla fall enligt den officiella tidsplanen – att bestämmas vem som blir EU-kommissionens ordförande.

Det finns egentligen bara två läger: Junckies och icke-Junckies. Vilken inställning man har till Luxemburgs förre premiärminister Jean-Claude Juncker kan bero på en mängd anledningar, men just nu är valet högst digitalt: ja eller nej till honom.

– Det är en viktig princip att de valda nationella ledarna tillsammans ska nominera en kandidat, sa David Cameron under mötet.

Det är ett uttalande som kan låta försiktigt, närmast som en formalitet. Men utgången i spelet om nästa kommissionsordförande kommer att få stor betydelse för hur den Europeiska unionen fungerar i framtiden. Och – inte minst – hur många länder som är med i den.

Problemet började när parlamentet – på eget bevåg – fick för sig att göra Europavalet lite mer spännande. Varje partigrupp bestämde sig helt enkelt för en kandidat till posten som EU-kommissionär, i förhoppningen att fler skulle gå och rösta – som om det vore ett presidentval.

Det gick sådär. Valdeltagandet på 43,09 procent är det näst lägsta som någonsin uppmätts i ett EU-parlamentsval. Och en opinionsundersökning som partigruppen AECR gjorde visade att endast 8,2 procent av européerna ens kände till Jean-Claude Juncker.

Alla svenskar som röstade på moderaterna eller kristdemokraterna kan själva testa hur mycket av ett presidentval det var: Visste de ens om att det var en röst på Jean-Claude Juncker som kommissionsordförande?

För det var just moderaternas och kristdemokraternas grupp i parlamentet – EPP – som blev störst när rösterna var räknade. Därmed var saken klar, tyckte de som var måna om att ge parlamentet mer makt. De lutade sig mot en oskyldig liten skrivelse i Lissabonfördraget: »Med hänsyn till valen till Europaparlamentet« ska Europeiska rådet föreslå en kandidat som parlamentet sedan får rösta om.

Men rådet – som består av medlemsländernas regeringar – är inte unisont positivt till att det alltmer makthungriga parlamentet roffar åt sig makt. Sverige, Storbritannien, Ungern och Nederländerna är några av de länder som brukar nämnas som motståndare till utvecklingen. Fredrik Reinfeldt sa i måndags att en sådan process skulle minska antalet kandidater, eftersom sittande regeringschefer och ministrar inte kan hålla på att kandidera till poster som kommissionsordförande.

Starkast är ändå britternas motstånd. Premiärminister David Cameron pressas av EU-skepsis och har lovat en folkomröstning om landets relation till unionen. Det sista han behöver är en Brysselinsider som kommissionsordförande. Juncker vill att EU:s makt ska utökas på medlemsländernas bekostnad, har några skandaler bakom sig och ett register av famösa uttalanden om att det ibland är okej att ljuga för att få igenom politiska reformer.

Det är inte en sådan person som britterna vill ha.

Så när Reinfeldt i måndags gjorde sitt uttalande om att det inte var självklart att den största partigruppens kandidat skulle leda kommissionen tapetserades det upp på Financial Times förstasida. Här fanns en allierad. Och om svensken och britten bara kunde övertala Tysklands Angela Merkel – som personligen inte gillar Juncker – att strunta i kritiken på hemmaplan skulle det bli en mäktig allians mot honom.

När tvådagarsmötet avslutades hade egentligen ingenting förändrats. Nederländerna, Storbritannien och Sverige ville fortfarande ha någon annan. Tysklands Angela Merkel sa sig stödja Jean-Claude Juncker. Om de tre skeptikerna vann någonting var det att alla åtminstone var överens om att EU-länderna borde vänta med att utse kommissionsordförande.

Därmed finns en öppning för en längre, utdragen process. Men kan David Cameron – i maskopi med Fredrik Reinfeldt – verkligen stoppa Juncker?

De flesta bedömare är överens om att det vore en stor eftergift till Storbritannien om Juncker förvägras posten som kommissionens ordförande. Det skulle vara nästan lika stort som när Margaret Thatcher i början av 1980-talet förhandlade fram landets stora rabatt på de avgifter som varje land betalar till EU:s budget.

Men frågan är om det inte är just en stor eftergift som landet behöver för att stanna kvar i unionen. Att EU-skeptikerna i Ukip snodde väljare från både Tories och Labour och blev största parti i EU-parlamentsvalet är en tydlig signal om britternas inställning i frågan. Och ett brittiskt utträde skulle bli ett av de största bakslagen någonsin i EU:s historia.

Risken för ett sådant scenario kan få även den starkaste ledare att vackla.

Det som också talar för Camerons sak är att huvudpersonen själv kanske inte vill bli kommissionens ordförande. Juncker uppges i stället föredra posten som ordförande för Europeiska rådet; när han ställde upp som EPP:s kandidat såg det ju ut som att socialdemokraterna skulle bli den största gruppen i parlamentet.

Därför förs nu en mängd andra namn fram – några av dem från Skandinavien. På listan finns Jyrki Katainen, Finlands avgående statsminister, som misstänkt nog inte var bjuden på mötet trots att Finland enligt de något luddiga inbjudningskriterierna borde varit med. Där finns Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt. Och där finns självaste värden för Harpsundsmötet: Fredrik Reinfeldt.

Det har förts fram otaliga anledningar till varför kandidaterna inte kan bli aktuella. I Reinfeldts fall är de tre månaderna fram till riksdagsvalet en. Han är heller inte katolik, och kommer dessutom från ett land som inte är med i eurosamarbetet.

Men allt det där är egentligen bara spekulationer kring något som liknar en praxis. Problemet med analyserna är att en kommissionsordförande väljs så sällan; det var tio år sedan nu.

Den situation som unionen befinner sig i är med andra ord helt ny. Det påminner om en konstitutionell kris; vad ska man annars kalla det när ingen med säkerhet kan säga hur det ska gå till när unionens viktigaste jobb ska tillsättas?
Och på ett eller annat sätt lär tillsättningen i förlängningen skapa ännu ett problem. Om det blir Juncker kommer stämningarna i Storbritannien bli än mer EU-fientliga, och landet hamnar ytterligare ett steg nära ett utträde. Om Europeiska rådet nominerar någon annan är det högst oklart vad Europaparlamentet tar sig till. Det är som bäddat för en maktkamp; eftersom processen ovillkorligen skapar en praxis för framtida tillsättningar lär de stora partigrupperna inte vilja släppa på sitt nyvunna privilegium.

Å andra sidan är det högst oklart hur många parlamentariker som kommer att bryta mot sin partigrupp i frågan. Så sent som i måndags gav brittiska Labour en stallorder till sina parlamentariker att inte rösta för Juncker.

Det är i detta vakuum som David Cameron vill vinna en seger som kan säkra Storbritanniens medlemskap i EU.
Han och Fredrik Reinfeldt lär ägna försommaren åt att försöka få ner fler regeringschefer i den där roddbåten.

Fakta | Tippade kandidater

Jean-Claude Juncker. Alltjämt storfavorit till att ta över posten som EU-kommissionens ordförande. Satt 20 år som Luxemburgs premiärminister och är en varm vän av mer europeisk integration. Flera menar att han skulle passa bättre som Europeiska rådets ordförande. Och vill han ens ha jobbet?

Jyrki Katainen. Kanske det mest troliga namnet om det inte blir Juncker.  Var misstänkt nog inte inbjuden till Harpsundsmötet. Tajmingen är dessutom klockren för honom: den finländske statsministern annonserade nyligen sin avgång. Färglös och kontrollerad – med andra ord som klippt och skuren.

Helle Thorning-Schmidt. Danmarks statsminister satt i Europaparlamentet innan hon blev ledare för socialdemokraterna. Det faktum att hon är en kvinna (önskvärt, enligt somliga) talar för henne, liksom att hon visat prov på EU-lojalitet genom att förespråka ett danskt euro-medlemskap.

Martin Schulz. Den tyske socialdemokraten kan för balansens skull bli aktuell om en högerpolitiker tar över rådet. Han har en gedigen EU-karriär bakom sig som parlamentariker, ledare för den socialdemokratiska gruppen och talman. Schulz stridslystnad och brist på erfarenhet som regeringschef ligger honom i fatet.

Christine Lagarde. IMF-chefen är en utåtriktad liberal som skulle kunna få mitten-höger-gruppen EPP (parlamentets största) bakom sig. Enligt Reuters har Angela Merkel frågat president Francois Hollande om Lagarde kan vara aktuell. Hollande har dock sagt nej, eftersom Europa då skulle förlora IMF-posten.

Fredrik Reinfeldt. Ett mindre troligt val, men det lilla beslut som Harpsundsmötet resulterade i – att vänta med tillsättningen – talar för honom. Reinfeldt
kan i så fall hinna med både ett riksdagsval i september och en flytt till Bryssel. Betydligt underligare saker har trots allt hänt.