Lejonet ryter för döva öron

Text:

Bild: Oli Scarf/AFP

Winston Churchill sa aldrig »framgång består i att gå från misslyckande till misslyckande utan att förlora sin entusiasm«. Men bland alla de sentenser som felaktigt tillskrivs honom, passar den särskilt bra om man ska beskriva torypartiet efter partikonferensen i Manchester.

Boris Johnson talade i tisdags, häcklade dysterkvistarna i Financial Times och målad upp en skinande framtid utanför EU. Det »brittiska lejonet« ska ryta, om än på det »traditionella icke-hotfulla, gemytliga och självdistanserade sättet som britter har«. Det var en tydlig referens till Churchill, som sade sig blivit kallad att ryta på det lejonhjärtade brittiska folkets vägnar.

Theresa May höll sitt tal i onsdags. Större delen av talet läcktes strategiskt redan under tisdagen, formulering för formulering. May känner sig tvingad att slå sig fram i offentligheten, inte minst i kamp med just Boris Johnson.

Även May åberopade Churchill. Hennes lånade budskap var »Let us go forward together«, den slogan som prydde krigsårens affischer. Då återfanns fienden på kontinenten. Det gör den fortfarande, enligt många konservativa, men för May handlade det mindre om EU och mer om de egna trupperna. Det var en vädjan till regeringen att hålla sams.

När britter ägnar sig åt ett slags helgonprocession med Churchill höjd över sina huvuden, kan man vara säker på att problemen är allvarliga. Partikonferensen i Manchester bekräftade intrycket av ett regeringsparti i sönderfall med en ledare utan auktoritet.

Läs mer: Analys – Brexitstriden fäller May

Det är lätt att sympatisera med människan Theresa May. Hon är hårt ansatt i en politisk kultur utan nåd. Under talet gav en komiker henne en blankett som används för att avskeda anställda. Inför partikonferensen publicerade Sunday Times uppgifter om att May tvingats att »sminka sig på nytt« för att dölja spåren av tårar, då drottningen tog emot henne efter det katastrofala valresultatet i juni. Samtidigt anklagas hon för att vara en »Maybot« – okänsligt robotlik. Angreppen är rätt sexistiska.

Men egentligen handlar allt förstås om att hon inte tog hem valet. Hade hon gjort det skulle läget varit ett annat, inte bara för henne, utan för partiet och antagligen för Storbritannien i förhållande till EU.

Samtidigt har ställningen för hennes huvudsakliga rival, Boris Johnson, försvagats. Hans popularitet, som delvis var partiöverskridande när han var borgmästare i London, är i dalande sedan brexitomröstningen. Bland vänsteranstrukna skrivs det sånger om att spetsa hans huvud på en påle. Inom det egna partiet möter han allt kraftigare protester. Veckan före partikonferensen krävde konservativa parlamentsledamöter öppet att May skulle sparka honom.

Samtidigt rullar förhandlingarna med EU på. Eller snarare inte, på grund av den brittiska svagheten. Och i veckan kom de första rapporterna om att brittisk ekonomi är på väg att stagnera, samtidigt som fler företag flaggar för att flytta verksamhet från Storbritannien till EU, på grund av de politiska osäkerheterna.

Det är precis den sortens negativa beskrivning som Boris Johnson entusiastiskt vänder sig mot. Problemet är att ju längre den regering han sitter i misslyckas, desto sannare blir gnället.

Läs mer:

Analys: Brexitstriden fäller May

Niall Ferguson: Förvirrat kring brittiskt utträde

Brexitallvar för britterna