Libanons ekonomiska kris har samlat folket – under samma flagga: »Styrka!«

22 november 2019: på Martyrtorget i centrala Beirut sjöng tusentals människor en folkvisa. Vissa hade målat den rödvita flaggan med det gröna cederträdet på kinden. Andra hade knutit bandanas i samma färger runt pannan. Över torget vajade flaggor i alla storlekar. På Mohammad al-Amin-moskéns trappa trängdes demonstranterna. Firandet av självständighetsdagen från tidig morgon.

Folk har vaknat ur sina kokonger, sa en ung man som jag stötte på i folksamlingen. Förr var det mest en parad av armén som visades upp och de flesta stannade hemma den 22 november.

Den politiska splittringen i Libanon har alltid varit stor. Regeringsmakten bygger på en balans mellan landets största religiösa grupper: sunnimuslimer, shiamuslimer, kristna och druser. Presidenten är kristen, premiärministern sunnimuslim och talmannen shiamuslim. Tidigare har religionen splittrat befolkningen, men i den senaste tidens protester har demonstranter från alla religiösa grupper deltagit. På självständighetsdagen i gick folk man ur huse för att spontant protestera.

Trots att nästan 30 år har gått sedan det långdragna inbördeskriget (1975–1990) tog slut fungerar fortfarande inte normal infrastruktur som el, vattenförsörjning och sophantering ordentligt i Libanon. Landet har dessutom en av världens största statsskulder. Demonstranterna vill ställa politikerna till svars för misslyckandet.

Den utlösande faktorn till massdemonstrationerna var en planerad skatt på telefonsamtal i mobilapplikationer som Whatsapp, där man hittills kunnat ringa gratis till varandra. Regeringen drog snabbt tillbaka förslaget om ”Whatsappskatten” men protesterna, som startade den 17 oktober, spred sig över landet och utökades till att handla om allmänna levnadsförhållanden och den vidspridda korruptionen. Demonstrationerna har till största del varit fredliga, men har lamslagit landet som har glidit in i en allt djupare ekonomisk kris. Bland annat har skolor och bankerna hållits stängda.

Bakom kravallstängslet på Martyrtorget stod Libanessvenska Kristel Lahoud  med sin mamma Rita Lahoud och kollade på den långa festivalparaden.

Bakom oss passerade en grupp människor i vita rockar, de vinkade till folket bakom uppsatta kravallstängslen. Läkare, apotekare och tandläkare i vita arbetskläder protesterade mot regimen och systemet.

Nästan alla yrkesgrupper är på plats i dag, det är ingenjörer, läkare, soldater, apotekare, lärare och artister och musiker, berättade Rita Lahoud, som flydde till Sverige under det libanesiska inbördeskriget.

– Jag hade fyra barn att uppfostra och det var en jättesvår tid i landet. Så vi tog till flykten och under trettio års tid bodde vi i Skövde och Göteborg.

Hon tittade med vaken blick på paraden och förklarade att Libanon nu upplever något nytt.

– Det är svårt att beskriva med ord. Det är en overklighetskänsla som kommer från hjärtat!

Regeringen lovade ekonomiska reformer tidigt under demonstrationerna och den 29 oktober avgick premiärministern Saad al-Hariri som en följd av protesterna. Men på självständighetsdagen den 22 november hade folket ännu inte sett några förändringar och massorna skanderar “thawra, thawra, thawara” (“revolution, revolution, revolution”).  Ilskan och frustrationen över korruptionen bland de politiker som styrt Libanon i decennier är fortsatt stor och politikerna anklagas för att ha drivit landet in i en fullständig ekonomisk kollaps. Den nuvarande ekonomiska krisen är den värsta sedan inbördeskrigets slut.

I skrivande stund råder fortfarande det politiska dödläge som inträdde när Saad al-Hariri avgick som premiärminister. Inga framsteg har gjorts i försöken att få till stånd en ny regering. Demonstranterna kräver nu att hela regeringen, som fortfarande anses vara starkt influerad av inbördeskrigets motsättningar, ska bytas ut och ersättas av teknokrater. President Michel Aoun har i sin tur uppmanat demonstranterna att antingen gå hem eller emigrera - vilket fått vreden på gatorna att koka ytterligare.

Tillbaka till mor och dotter. Kristel Lahoud är född och uppvuxen i Sverige.

– Jag har bott i Beirut i fem år nu. Anledningen till att jag flyttade hit var att jag ville resa runt och se landet samt vara med familjen.

Hon betecknar sig som stolt svensk och stolt libanes med stor betoning på ordet “och”.

– Det vi får uppleva nu är något stort. Vi är mitt i centrala Beirut och hela staden är här för att firar självständighetsdagen och det sker aktiviteter överallt. Det är så häftigt att vara med om detta. Vi är alla här i dag - gräsrötterna av folket - för att protestera mot korruptionen.

Till vardags arbetar hon på en bank med digital marknadsföring, men de senaste två veckorna har all personal fått ledigt. Detta på grund av den ekonomiska situationen i landet förklarar hon.

Sedan nästan två månaders tid kan befolkningen inte längre ta ut amerikanska dollar från landets banker. Den amerikanska valutan används flitigt i den dagliga handeln. I stället matar maskinerna ut libanesiska pund. Sedan 1997 har växelkursen varit fixerad till 1 500 libanesiska pund för en dollar. På den svarta växelkursmarknaden har dollarn i slutet på november pendlat från 1800 till 2000 libanesiska pund.

– Så klart blir det problem för folket som inte kan ta ut pengar från banken. Vi sitter alla i samma båt här i Libanon, oavsett om du jobbar på banken eller inte, menade Kristel Lahoud.

Vad tror du om framtiden för Libanon? 

– Jag hoppas så klart på det bästa. Det här landet förtjänar så mycket mer än vad det får just nu.

Mamma Rita Lahoud vet om någon skillnaden mellan nu och då.

– När jag var ung var det inbördeskrig i Libanon. I dag pratar alla med varandra och du har en möjlighet att delta i samhället. Jag hoppas att det slutar här, med en festkänsla och att det inte blir krig igen.

Nästa steg för mor och dotter är ännu inte klart. Ritha Lahoud ska åka hem till Sverige i februari, men om hon ska stanna eller återvända till Libanon kunde hon inte svara på.

– Det finns en son hemma i Sverige. För mig är Sverige och Libanon samma, de är mina länder. I Sverige är det lugn och fint och du vet dina rättigheter. Här är det blandat.

Dottern Kristel Lahoud vill absolut flytta till Sverige igen.

– Någon dag … Just nu gör jag ett stopp i livet för att uppleva något som jag aldrig hade varit med om. Vi har allt i Sverige och jag uppskattar det ännu mer nu. I Libanon får du göra allt själv.

Under revolutionen är det framför allt ungdomar och kvinnor som står i fronten och på barrikaderna. Vad beror det på? 

– Styrka! Styrka! Det är vi kvinnor som uppfostrar våra barn och utbildar studenterna. Visst, det gör männen med. Men kvinnan har en makt som ingen annan har faktiskt.

Enligt henne har kvinnorna i Libanon alltid stått längst fram i kampen för mänskliga rättigheter. Här har kvinnor oftast varit mammor och lärare. Men när det verkligen gäller så finns vi där. Som nu i den här revolutionen.

Två dagar senare, på natten, förstördes proteströrelsens och organisatörernas informationstält på Martyrtorget och motdemonstranter, som enligt filmer på Twitter sägs tillhöra Hezbollah, kastade sten på demonstranterna. Ytterligare en dag senare dog två personer i en bilolycka efter ha kört in i en provisorisk vägspärr i södra Beirut. Hezbollah och Amal-rörelsen, de två främsta shiitiska partierna, skyller deras död på demonstranterna och partierna beskriver olyckan, via sina sociala medier, som ett terroristbrott. Demonstranter som var i området säger till Naharnet, en av Libanons större nyhetssajter online, att den metalliska barriären, som orsakade bilexplosionen, uppfördes av armén.

FAKTA: Libanons ekonomiska kris

Beirut har under de senaste åren försökt introducera ekonomiska reformer för att frigöra ett hjälppaket på 11,6 miljoner dollar i lån och stöd från internationella långivare. Hjälppaketet har ännu inte betalats ut eftersom införandet av reformen dragit ut på tiden.

Statsskulden har växt till omkring 86 miljarder dollar och den låga tillväxten ökar den ekonomiska tillväxten. Samtidigt har landet med fyra miljoner invånare tagit emot en miljon flyktingar från inbördeskriget i Syrien. Libanon har en infrastruktur som rasat samman och det finns ingen tågtrafik i landet, ingen offentlig lokaltrafik och tre timmar varje dag stängs elen av.

Källa: TT