Libyens nya ledare börjar från noll

Det dova mullret från Natos stridsflygplan hörs fortfarande över Tripoli och smattret från prickskyttarnas gevär intill Muammar Khadaffis högkvarter i Bab al-Aziziya hörs tydligt under tv-kanalen Al-Jazeeras direktrapport på onsdagskvällen.

Scenförändringen kom hastigt. Rebellerna överraskade både Khadaffi­styrkorna och omvärlden med sin snabba och effektiva framryckning i Tripoli, efter att Natoplan bombat Bab al-Aziziya sönder och samman. Men även om rebellerna kontrollerar regimens forna högborg är Tripoli långt ifrån fritt från Khadaffitrogna soldater. Många regimanhängare smet också ut genom de många och långa tunnlarna under komplexet och Khadaffi själv hävdade att han bara tagit ett strategiskt beslut att flytta sin verksamhet från högkvarteret. Fortfarande råder totalt kaos i Libyen. Men de flesta experter är ändå överens om att Khadaffis era tog slut i och med att hans högkvarter intogs.

Det är nu de många frågorna väcks. Vad kommer efter Khadaffi?

Klart är att stam-, etnisk och religiös rivalitet helt kvävdes av Muammar Khadaffis diktatur och att dessa, inne­boende, konflikter nu troligen kommer upp till ytan igen. Och det kanske inte på något sätt förebådar vad som komma skall, men så sent som den 28 juli dödades Abdul Fatah Younes, rebellernas överbefälhavare, av sina egna män. Hans kropp brändes till oigenkännlighet. De trodde att han var spion.

23-årige Tripolibon Hassan Shalabi är inte övertygad om att Libyen går en bättre framtid till mötes.

– Man kan säga mycket illa om Khadaffi, men vi hade jobb, mat, pengar och vatten. Jag begär inte mer än det. Jag är livrädd att Libyen kommer att bli som Irak eller som ­Afghanistan, säger han.

Hassan Shalabi flydde till Italien samma dag som Natoplanen flög in över Libyen. Han bor nu på ett flyktingläger i Milano. Han vill hem till Tripoli igen och plugga klart. Han tror att Libyen behöver en stark ledare. En ledare som har kraft att trycka ned splittringen i landet och de olika klanerna.

– Jag tror att det dröjer innan jag kan komma tillbaka. Jag kommer att få sitta här utanför och titta på mitt land medan det förstörs. Precis som Afghanistan. Och som Irak. Inbördeskrig. Jag är livrädd för klanerna. De är så mäktiga och styr över allt. De kommer att börja sin blodiga maktkamp så snart Muammar Khadaffi är borta, säger han.

Men denna nattsvarta profetia delas inte av Shadi Hamid, forskningschef för Brookingsinstitutet i Qatars huvudstad Doha. Han är tvärtemot imponerad över hur rebellerna har organiserat sig.

– Man måste säga att hittills har det nationella libyska ­rådet visat en imponerande effektivitet. På sex månader har rådet lyckats med att bildas, framgångsrikt styra Benghazi, vinna internationellt stöd och slutligen ta över kontrollen över stora delar av Tripoli. Det är en bedrift, säger han.

Att ta över kontrollen över landet må vara en bedrift, men vad händer när striderna är över och landet ska byggas upp igen? Efter drygt 40 år med Khadaffi saknar landet fungerande institutioner som rättsväsende och politiska partier. Men det kan paradoxalt nog innebära en fördel i övergången från diktatur till demokrati, resonerar Shadi Hamid. Det är lättare att bygga nytt än att förändra och inga institutioner alls är därför bättre än korrumperade institutioner. Det nationella libyska rådet, som står redo att ta över landet har inte en mängd politiska partier eller någon urgammal grundlag att ta hänsyn till.

– Det är klart att det kommer att bli besvärligt, men jag tror att Libyen har en fördel i att det mesta måste byggas upp från grunden. I exemplet Egypten såg vi hur institutionerna på plats visade sig vara mycket svåra att förändra. Jag tror att det kan vara bättre att bygga upp allt på nytt i stället, säger han.

Det nationella rådet har beskrivits som teknokrater och de är enade. I alla fall just nu. I alla fall mot en gemensam fiende. Medlemmarna är ett hopkok av liberaler, teknokrater, socialister, salafister och islamister. Alla grupper är dessutom tungt beväpnade.

– Islamisterna, med Muslimska brödraskapet i spetsen, kommer att göra sig gällande som politisk kraft i Libyen. Libyerna kommer att behöva välja väg i frågan om vilken roll som religionen ska spela, precis som egyptierna, säger Shadi Hamid.

Men ännu så länge står rådet samlat och lovar att bygga ett nytt Libyen med början redan i april. Då ska det nämligen hållas val i Libyen.

– Vi ska bygga ett nytt Libyen med alla libyer som bröder för en civil och demokratisk stat, proklamerade Mahmoud Jibril i det nationella rådet vid en pressträff nyligen.

Abdelmagid Buzrigh var tidigare chargé d’affaires på den libyska ambassaden i Sverige. Han hoppade av sitt uppdrag i samband med upproret. I dag representerar han det nationella libyska rådet. Han säger till Fokus att allt tal om klaner för tankarna fel.

– Libyen är ett modernt land. Pratet om klaner är Khadaffis påhitt för att splittra folket och landet. Libyen har en välutbildad och stor ung generation som bara vill ha ett liv som deras jämnåriga här i väst. Klanerna kommer inte att vara något problem för ett framtida Libyen. Vi ska bygga ett modernt och demokratiskt statsskick, säger han.

Shadi Hamid på Brookingsinstitutet är också optimistisk.

– Libyerna gillar väst och de är inte alls lika skeptiska till att ta hjälp utifrån som till exempel egyptierna är. De älskar Frankrike och Storbritannien. De gillar till och med Barak Obama. Det nya ledarskapet har också starka band till flera av länderna i Gulfen. Två eller tre av rådsmedlemmarna bor i Doha. Det kommer underlätta när det kommer till frågan om pengar för att bygga upp Libyen igen, säger han.

Fakta | Libyen

Huvudstad: Tripoli.
Språk: Arabiska.
Religion: Islam.
Befolkning: 6,4 miljoner.
BNP per capita: 90 000 SEK (2010). (Sverige 284 000 SEK).

Historia
1555–1911 Ottomanska imperiet.
1911–1951 Italiensk koloni, senare franskt inflytande.
1951–1969 Självständigt, monarki.
1955 Oljefyndigheter hittade.
1969–2011 Militärkupp 1969, Khadaffi tar makten.