Rädsla håller liv i dödlig mensritual

Byn Gnajara ligger i en sluttning där hönsen går lösa och några kor står och tuggar bland buskarna. Hälsoarbetaren Lalita Khadaka är ute på fältet i Achham i västra Nepal och i dag är hon på väg längs de slingriga vägarna för att träffa en ung mamma och ge henne preventivmedelsrådgivning. Ibland ser det ut som en trave ved kommer vandrande mot oss på vägen, men tittar man noggrannare så upptäcker man att det finns en liten kvinna med krökt rygg därunder som bär den enorma bördan. Färggrann tvätt hänger på tork på linor mellan husen, och vi passerar en hydda som ser ut som ett hönshus, med en smal trappa som leder upp till en liten öppning. Lalita Khadaka pekar på hyddan och säger: »Chhaupadi«.

Det har gått några månader sedan en 15-årig flicka hittades död i en menshydda, chhaupadi, i Achham. Eftersom hon dött med knutna nävar trodde man först att hon försökt försvara sig mot en ond ande som tagit hennes liv, men senare konstaterades dödsorsaken vara kolmonoxidförgiftning. Askan i hyddan visade att hon tänt en eld för att hålla värmen på natten. Dödsfallet är bara ett i raden i Nepal och Indien där kvinnor tvingas bo i skjul när de menstruerar. Förutom koloxid är vanliga dödsorsaker ormbett eller undernäring. På universitetet i Esbjerg i Danmark har Shanti Kadariya och Arja R Aro vid enheten för hälsofrämjande forskning studerat den seglivade traditionen och skriveri en artikel, »Chhaupadi practice in Nepal – analysis of ethical aspects«, att många flickor och kvinnor utsätts för nedkylning på vintern och överhettning på sommaren. Dessutom är risken för våldtäkt stor.

I somras antog Nepal en lag som gör det straffbart att tvinga någon till chhaupadi, men arbetet med att bryta traditionen måste vara tålmodigt konstaterar forskarna. Tabut runt kvinnors mens har flera orsaker såsom analfabetism och vidskeplighet, förutom religiösa och kulturella traditioner.

Jag har kommit till Nepal i hopp om att kunna intervjua unga flickor om just detta som ingen pratar om. Att få tillträde till byar och ställa frågor om mens är svårt nog för nepalesiska journalister. Men jag har kommit kontakt med Subeksha Poudel – som just har sökt till ett mastersprogram för genusstudier på Linköpings universitet – som introducerar mig till sina två kolleger på sjukhuset i Achham. Det drivs av den amerikanska organisationen Possible Health.

Subeksha Poudel är uppvuxeni Katmandu studerat sociologi på universitet i Indien. För henne är frågan om chhaupadi oerhört viktig.

– När flickor får sin första mens blir de ofta livrädda och tror att de ska dö. De har ingen aning om hur deras kroppar fungerar, ingen har berättat för dem, säger hon.

Sedan får de veta att de är orena.

– Du kan ju tänka dig hur det påverkar dem att få höra det under hela sina liv, säger hon.

Subeksha Poudel suckar och ser ut över bergssluttningarna med sina terrasserade risfält som väntar på sådd. Hon hoppas innerligt att hon kommer in på genusprogrammet eftersom hon anser att hennes land behöver hjälp att utvecklas i rätt riktning.

Jag klättrar upp till Chhaupadin och kikar in. En hög med aska ligger i ett hörn och en glugg i väggen släpper in en strimma ljus. Jag kryper in och sätter mig på golvet. Det är lågt i tak och går inte att sitta upprätt, det känns nästan som en grav. Klaustrofobiskt. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att sova här.

– Ibland måste flera kvinnor dela på utrymmet om de har mens samtidigt. Då kan det vara riktigt trångt, berättar Lalita Khadaka när jag kliver ut i friheten igen.

Fältarbetarna Lalita Khadaka och Bhawana Bogati, Poudels kolleger, har en grundläggande medicinsk utbildning. De kommer från området och besöker byar, gör hälsokontroller samt ger lättare sjukvård.

– I början var många skeptiska till att vi som var kvinnor skulle kunna hjälpa dem, men med tiden har folk sett att vi faktiskt kan det. Nu är det mest religiösa helare som inte gillar att vi kommer, säger Bhawana Bogati.

Helare, eller shamaner som de också kallas, är män som säger sig ha direktkontakt med gudarna och som använder besvärjelser, rökelse och örter för att bota sjukdomar. Många av byborna tar emot mediciner och vaccinationer som Bhawana Bogati och Lalita Khadaka kommer med, men går samtidigt till shamanen – för säkerhets skull.

På en filt på marken utanför huset som vi är på väg till sitter en ung kvinna med en bebis i famnen. Janaka är 20 år gammal och som nästan alla kvinnor i Nepal bor hon med sin mans familj. Som svärdotter i huset måste hon inordna sig och lyda svärföräldrarnas regler. Lalita Khadaka småpratar lite innan hon plockar fram en liten apparat som tar Janakas fingeravtryck. Det är en teknisk innovation som Possible Health använder, vilken gör att hälsoarbetarna kan få upp patienternas journal i mobilen. Både Lalita Khadaka och Bhawana Bogati besöker byn ofta och byborna känner dem väl.

Lalita Khadaka tar blodtrycket och kollar hur Janaka och hennes bebis mår innan hon börjar prata om preventivmedel.

– Det är dags att börja tänka på det nu när du slutar amma, förklarar hon och lägger fram några broschyrer med olika alternativ. Janaka bestämmer sig snabbt. En p-spruta får det bli, den räcker i tre månader. Hennes man ska snart tillbaka till Indien för att jobba och det vore misstänkt om hon gick på preventivmedel när han är borta. En annan fördel är att den reducerar blödningen vid mens, vilket är ett plus när bristen på mensskydd är stor. De flesta använder trasor som de tvättar.

Janaka kände till den 15-åriga flickan som dog några månader tidigare och hon berättar att efteråt var alla väldigt rädda för att övernatta i menshyddorna. De första två månaderna efteråt behövde ingen i byn göra det, men sedan var allt som vanligt igen.

– Ingen flicka eller kvinna vågar trotsa restriktionerna runt mens. Om en olycka eller något dåligt skulle hända så skulle skulden direkt läggas på henne, förklarar Bhawana Bogati.

I Nepal är övertygelsen stark om att mensblod är orent och att kvinnor som blöder, även om det är efter en förlossning, måste hållas på avstånd, annars förargar man gudarna. Familjen, eller till och med hela byn, riskerar att drabbas av deras vrede. Det är främst shamanerna och de äldrei byarna som håller hårt på restriktionerna.

Lalita Khadaka och Bhawana Bogati berättar att de också bodde i menshyddor tidigare, men att de har slutat med det. Däremot går de inte till templet och vidrör inte gudabilder under sin menstruation.

– Vi är uppväxta med restriktioner runt mens, och även om vi vet att mens inte har något att göra med olycka, sjukdomar eller missväxt så är det svårt att frigöra sig helt och hållet, säger Bhawana Bogati.

Hon ler urskuldande, men säger att det är hennes jobb att försöka påverka människorna i byarna att upphöra med chhaupadi eftersom det är skadligt.

– Jag har läst medicin så jag vet vad som orsakar sjukdomar. Men många är rädda för andarna och det sociala trycket gör att kvinnor inte vågar trotsa sina familjer, säger hon.

Talar för döva öron. Hälsoarbetaren Bhawana Bogati från Possible Health diskuterar chhaupadis med farmor Namasdee.

Under samtalet har Janaka, som först verkat så blyg, blivit mer öppen och frispråkig. Men när hennes svärmor dyker upp och sätter sig på filten och tar bebisen ur hennes famn blir hon åter mer försiktig.

– Jag är väldigt tacksam för att min svärmor inte tvingade mig att bo i chhaupadi efter förlossningen när jag blödde. Det var okej att bo där innan jag fick barn, men nu måste jag ta med mig bebisen och det är svårt att hålla honom varm på nätterna och han blir hemskt myggbiten, säger hon lågt.

Hennes svärmor rör inte en min. Hon ser ut som om hon inte har med saken att göra, som om det inte är hennes beslut. Kanske har hon inget att säga till om, för nu dyker ännu en kvinna upp. Hon har ett tandlöst leende och hälsar med handflatorna mot varandra.

Namasdee är farmor i huset och nästan döv. Hon bär en grön blus, ringar i öron och näsa. Ansiktet är fårat och ryggen krökt. Hon känner Bhawana Bogati väl eftersom Bhawana brukar komma för att kolla upp hennes diabetes. Bhawana drar in kvinnan i samtalet och skriker i hennes öra:

– Är det inte dags att sluta med chhaupadi nu?

Den gamla skrattar högt och slår sig för knäna. Det var det dummaste hon hört på länge.

– Sluta med chhaupadi? Över min döda kropp! Om man släpper in en oren kvinna i huset drar man olycka över hela familjen. Jag kan tala med gudarna, så jag vet. Så fort en kvinna blöder i min närhet börjar jag skaka, säger hon och visar med hela kroppen.

Fler familjemedlemmar och grannar samlas och skrattar åt den gamla kvinnans dramatiska utspel. Bhawana Bogati skriker i hennes öra:

– Minns du när du var hos oss på sjukhuset och hade dina skakningar när du fick insulin? Hur visste du att det var någon kvinna som blödde i din närhet den gången?

Tanten blir tyst, nu vet hon inte vad hon ska svara.

– Äsch, jag vet vad du är för en, du med dina moderna idéer.

Bhawana och de andra skrattar.

– Du vet väl att det är numera är olagligt med chhaupadi? skriker Bhawana igen.

– Det struntar jag i! Låt dem kasta mig i fängelse. Jag tänker aldrig släppa in en blödande kvinna i mitt hus.

Hon lämnar oss, orkar inte diskutera längre. Men hennes åsikt om chhaupadi verkar vara den som råder överallt i de byar vi besöker. De äldre kvinnorna och svärmödrarna är de som håller fast vid chhaupadi och de vågar inte låta sina döttrar och svärdöttrar slippa undan.

I ett mensskjul i en annan by sitter en tonårsflicka och dinglar med benen. Hon spelar spel på en mobiltelefon och ser så uttråkad ut som bara tonåringar kan. Roshari Tiruwa är 15 år och har stannat hemma från skolan i dag eftersom hon har mensvärk. Hon säger lite kaxigt att det är okej att bo i chhaupadi och att hon är inte rädd på nätterna, men medger att det inte är särskilt bekvämt i hyddan. Det är långt till den separata vattenkranen och toaletten, särskilt jobbigt är det om hon måste gå på kvällen när det är mörkt. Och så är det kallt på nätterna. Hon har ett tunt tygstycke som hon virar om sig. En tjockare filt vore skönare men eftersom hon måste tvätta allt hon vidrör varje dag hinner en filt inte torka.

– Alltså, det är klart att jag helst skulle slippa. Det är bekvämare att bo i huset tillsammans med resten av familjen. Men det är inget jag går och tänker på, säger hon.

– Varför blir du inte den första flickani byn att vägra och som sätter stopp för chhaupadi? Det är ju uppenbart att ingen kvinna eller flicka tycker om att bo i chhaupadi, manar Subeksha Poudel på henne.

Roshari Tiruwa bara ler och skakar på huvudet. Vad vet hon om att skapa förändring, om att prata ihop sig, formulera krav och göra sin röst hörd. Hon har inte fått lära sig att det faktiskt går att förändra samhället och vet ingenting om de mänskliga rättigheter som världens länder skrivit under i FN:s deklaration. Hon har ingen aning om att hon har rätt att ställa krav. Och hon har definitivt ingen aning om att just nu pågår världens största kvinnouppror under hashtagen #metoo.

Förpassad. Roshari Tiruwa, sitter och dinglar med benen utanför chhaupadi. Hon har mens och kan inte gå till skolan. Hon är uttråkad och tycker att det är läskigt att behöva gå så långt till den separata toaletten i byn när det är mörkt.

Det tragiska är att alla flickor och kvinnor vi pratar med säger att de förmodligen kommer att tvinga sina egna döttrar att bo i mensskjul. Det är så man gör här.

Föreställningen om att mens är orent blod finns i samtliga fem världsreligioner, liksom inom de flesta andra trosinriktningar och kulturer och hos naturfolk. Oftast ses mens inte bara som ett tecken på fysisk orenhet utan också på andlig orenhet, och därifrån kommer idén att kvinnor som blöder måste hållas på avstånd för att inte omgivningen ska besudlas.

Hinduismen, som dominerar i Nepal, har de hårdaste reglerna och de traditionella restriktionerna är många. Blödande kvinnor får inte besöka templet, vidröra gudabilder eller delta i religiösa festivaler. Inte heller beträda köket eller vidröra mat eller något levande, inte vidröra andra människor, inte äta viss föda, inte titta på solen, inte sova på rygg, inte ta vatten från samma vattenkran som andra och inte dricka genom att höja hakan. I vissa områden finns en tro att hela området drabbas av missväxt om en menstruerande kvinna ser på en man.

I storstäder som Katmandu där man bor i lägenhet, avdelar familjerna ett särskilt rum eller en del av ett rum, för familjernas kvinnor när de menstruerar och de förbjuds att gå in i köket. Ytterst handlar restriktionerna om att inte förarga gudarna och dra på sig deras vrede.

Men föreställningen finns även i de andra religionerna. Forskarna Shanti Kadariya och Arja R Aro nämner att kvinnan inom islam förväntas avstå från att be eller fasta och ha sex under menstruationen, och att i judisk tradition så ses ting som vidrörts av en menstruerande kvinna som rituellt orena. I gamla testamentet räknas sex under menstruationen som en av de moraliska synderna och i vissa ortodoxa inriktningar bör kvinnan undvika nattvard. I extrema fraktioner av ryskortodoxa kyrkan tvingas kvinnor bo i skjul, liknande som i Nepal. Det är svårt att hitta några kulturer som har en positiv syn på mens.

Reglerna skiljer sig åt, men ett visst mått av stigma finns överallt, i alla världsdelar, trots att 800 miljoner av världens kvinnor och flickor varje dag har mens.

Enligt Water Aid är var tredje ung kvinna i världen helt oförberedd när hon får mens första gången. 48 procent av kvinnor i Afghanistan och 10 procent i Indien tror att det är en sjukdom.

Även i västvärlden finns det kunskapsbrister. Att boken »Ja jag har mens, hurså?«, av bloggaren Clara Henry direkt klättrade upp och blev en storsäljare bland unga flickor visar på ett sug efter mer kunskap även i Sverige, trots att vi rankas som världens fjärde mest jämställda land i FN:s Gender inequality index.

Ändå är det långt mellan Birger Jarls kvinnofridslag från 1280 – den som gjorde det straffbart att röva bort en kvinna, ett erkännande av att kvinnor har rättigheter som skyddas i lag – och den frispråkighet om mens som börjar komma i Sverige.

Många resenärer satte morgonkaffet i halsen när de möttes av Liv Strömquists konst »The night garden« i tunnelbanan i höstas där några av de tecknade figurerna blödde ur sina underliv. Menskonst på allmän plats. Runt om i världen kliver mensrebellerna fram. Los Angeles-baserade musikartisten Madame Gandhi genomförde London marathon med mensblodet rinnande längs låren för att rikta uppmärksamhet mot alla de flickor i världen som inte har tillgång till mensskydd. I OS i Rio chockade den kinesiska simmerskan Fu Yanhui inte bara Kina utan hela sportvärlden när hon förklarade för en journalist efter finalen att hon inte kunnat prestera på topp eftersom hon känt sig trött och hade mensvärk. Uttalandet utlöste en lavin i sociala medier i Kina där kvinnor tackade henne för att hon vågat nämna mens offentligt.

Den månatliga blödningen och hur den hanteras i samhället är en avgörande faktor för kvinnohälsa och ökad jämlikhet. I Elfenbenskusten, där 60 procent av skolorna saknar toaletter, bygger Rädda Barnen toaletter för att fler flickor ska kunna gå i skolan. Och på flera håll bedrivs informationskampanjer om hur kvinnokroppen fungerar, riktade till både flickor och pojkar.I flera länder runt om i världen driver frivilligorganisationer och institutioner liknande projekt för att bygga toaletter för flickor på skolor och öka tillgängligheten på mensskydd.

Svenska finansieringskollektivet The case for her fokuserar på sexuell hälsa och reproduktion för flickor och har valt att försöka tackla Nepal. Kollektivet har nyss genomfört en studie i landet på flickor mellan 13 och 19 år, som har intervjuats om sina problem runt mens. Gerda Larsson, från The case for her, hoppas att studien ska resultera i konkreta insatser för att förbättra flickornas situation, och att resultaten senare ska kunna bli vägledande för arbete på andra håll i världen.

– Fler av flickorna har upptäckt att de faktiskt har en röst, och har lärt sig att använda den. För första gången i deras liv har någon frågat dem hur de har det, säger hon och berättar om en första oväntad effekt.

– En flicka i studien som aldrig varit utanför sin by, och som var tvungen att komma till Katmandu för att presentera sina resultat, deklarerade att när hon återvände till sin by skulle hon säga: Jag tänker inte gifta mig och jag ska se till att alla flickor i min by får gå klart skolan. Tjejerna förstår att deras röster är röster som ska tas på allvar. Girlpower smittar.