Lojaliteter i upplösning

Samma dag som mordförsöket genom drönare mot Nicolás Maduro i Caracas, satt jag på Plaza del Cristo i Gamla Havanna på Kuba, och läste den venezuelanska webbtidningen Prodavinci i min smartphone. På plazan finns en wifi­antenn och där brukar vara fullt av folk, trots att det kostar två dollar per timme att vara uppkopplad.

Oftast är människorna på plazan inneslutna i sin egen lilla värld där de pratar med kära och nära som emigrerat. Men ibland utbryter små diskussioner. Och den här dagen satt en grupp lite äldre män bredvid mig på stenbänkarna under ett av de mäktiga ceibaträden och utbytte tankar om det som hänt i Caracas:

– Såg ni hur soldaterna flydde åt alla håll och kanter? frågade en av dem.

– Och ändå verkade drönaren vara flera hundra meter bort, sa en annan.

– Om det nu alls var där explosionen skedde, sa den tredje och höjde menande på ögonbrynen.

– Kanske, fortsatte han, var bilderna från drönaren från ett annat tillfälle än bilderna på Maduro och militären. De syntes ju inte samtidigt, i samma bild.

Det fanns ett tonfall av misstro i deras röster, på gränsen till raljerande, nästan som om de skrattade åt den officiella versionen som visats i kubansk tv. Det var lite överraskande med tanke på den roll Venezuela spelat för att rädda Kuba från förlisning. Men det handlade inte bara om attacken med drönare – det 18:e mordförsöket mot Maduro, enligt honom själv. Den officiella berättelsen om ­Venezuela som ett socialistiskt land, vars problem är resultat av imperialismens ekonomiska krigföring, går inte hem hos alla kubaner.

Skepsisen har ofta att göra med de berättelser som de tusentals kubanska »internacionalistas« – läkare, sjuksköterskor, idrottstränare – som varit i Venezuela bär med sig hem. Det är berättelser om våld, gatukriminalitet, korruption och en närmast obegriplig inflation som till och med tvingat deras familjer på Kuba att använda sina »remesas« – pengar som släktingar i USA har skickat – för att skicka vidare till Venezuela, eftersom det »stipendium« de får där inte räcker för att köpa mat.

Men skepsisen beror också på att Nicolás Maduro och Daniel Ortega, de enda presidenter som finns kvar från den framvällande vänstervågen i Latinamerika under början av 2000-talet, knappast motsvarar de förväntningar kubanerna har på en revolutionär ledare. Deras modell är på gott och ont Fidel Castro; diktatorisk, manipulativ och sekteristisk – men kunde trollbinda. Och som, framför allt, inte var korrupt.

När en amerikansk finanstidning hävdade att Fidel Castro ackumulerat en jätteförmögenhet i utländska banker blev han rasande och lovade att om någon kunde visa ett bankkonto utomlands som tillhörde honom skulle han genast avgå.

Naturligtvis levde Fidel Castro och hans familj med privilegier som vanliga kubaner inte ens kan drömma om. Men han samlade inte pengar på hög. Det gjorde inte heller hans bror Raúl som sedan han lämnade presidentposten har dragit sig tillbaka till sitt hus i Santiago de Cuba. Och det finns inga misstankar om att dagens president, Miguel Díaz-Canel heller skulle nära planer på att bli rik.

De kubanska ledarna är maktfullkomliga men sparsamma, medan de venezuelanska och nicaraguanska är maktfullkomliga och giriga.

När USA nyligen införde restriktioner som gick ut på att venezuelanska ledare, bland dem Nicolás Maduro, inte skulle få tillgång till sina egendomar och bankkonton i USA, så var det ingen som hävde upp sin stämma för att förneka att de alls hade några egendomar eller bankkonton i USA.

– Sådana idioter, sa en kubansk sociolog till mig.

– Å ena sidan har de en antiimperialistisk retorik på gränsen till krigsförklaring. Å andra sidan bankkonton och egendomar i fiendens sköte.

Fidel Castro, eller för den delen Raúl Castro eller den nuvarande presidenten Miguel Díaz-Canel, har heller inte tillämpat dödande våld för att slå ner protester, vilket inte innebär att det inte förekommer repression. Men i kubanernas ögon finns en skillnad mellan den typen av repression och den som förekommit i Venezuela och Nicaragua där hundratals obeväpnade demonstranter har dödats.

Det har naturligtvis också att göra med att det inte förekommit protester i Havanna, av det slag som de i Caracas och Managua.

Varför?

– Vi har vant oss. Vi har formats av det här systemet. Vi undviker konflikter.

Den var den förklaring som en akademiker på Havannas universitet gav.

Men när jag frågade honom om det möte som Sao Paulo-forumet just hållit i Havanna, verkade han plågad. På mötet deltog vänsterorganisationer från hela Latinamerika och där antogs, på det kubanska kommunistpartiets initiativ, en resolution till stöd för Maduro och Ortega.

– Det finns, sa han, en begriplig tacksamhet gentemot Maduro. Venezuelas materiella hjälp var avgörande för att Kuba skulle överleva.

– Och när det gäller Nicaragua finns där en närmast sentimental relation. Det första landet efter Kuba där en revolution segrade.

– Men, fortsatte han, nästan ingen kuban formar längre sin världsbild enbart med hjälp av Granma och kubansk tv. Nästan alla har, på det ena eller andra sättet, tillgång de stora internationella nyhetskanalerna CNN, BBC, TVE till och med Fox News.

– Och vi har alla sett paramilitärerna med rånarluvor och armévapen angripa obeväpnade demonstranter i Nicaragua. Inte många tror på Ortegas påstående om ett kuppförsök.

När jag började packa ihop för att lämna Plaza del Cristo tog en av männen på stenbänken fram ett exemplar av det förslag till ny konstitution som nu cirkulerar på Kuba.

– Har ni läst det? frågade han.

De andra två nickade.

– Vi ska ha ett möte i kvarteret nästa vecka för att diskutera, sa en annan.

Förslaget till ny konstitution har distribuerats i över en miljon exemplar. En speciell kommitté har utsetts för att ta emot ändringsförslag och föreslå en slutgiltig version som i början av nästa år ska ut på folkomröstning.

En del avvisar förslaget som ett försök att linda in modellen i en ny förpackning. Deras tyngsta argumentet är att Kommunistpartiet fortfarande beskrivs som landets högsta beslutande organ.

Men andra menar att det finns aspekter i förslaget som kan lägga grund för en ny modell: Privata företag beskrivs som viktiga delar av det ekonomiska systemet, giftemål beskrivs som en union mellan två individer, oavsett kön, och inrättandet av en post som premiärminister öppnar dörren för direktval av presidenten.

– Jag gillar att presidenten bara ska sitta i fem år, sa mannen med konstitutionsförslaget i handen, och att han bara kan väljas om en gång. Kanske kan det bli så att vi snart har direktval.

De andra två nickade hummande på huvudena.

Är det månne så att den kubanska ledningen har initierat en ordnad, om än tveksam, övergång i riktning mot en slags marknadsekonomi med ökat demokratiskt utrymme? Och det samtidigt som de passivt tittar på när deras trognaste lärljungar och bästa allierade kollapsar?

Livet är fullt av överraskningar och både Sao Paulo-forumets resolution till stöd för Maduro och Ortega och Kubas förslag till ny konstitution har orsakat stor förvirring inom den övriga latinamerikanska väns­tern. Ingen vet riktigt vad man ska tycka längre.