London falling
Maskineriet är i gång. Det har enbart rörliga delar.
Tanken var att den brittiske Brexitministern David Davis skulle haft med sig ett par offensiva förhandlingsbud i måndags. Men när han mötte EU:s huvudförhandlare Michael Barnier, för att inleda förhandlingarna om Storbritanniens utträde ur EU, bar Davis inte med sig mycket annat än artighetsfraser.
Allt är valets fel.
Hade valet gått som Theresa May tänkt, hade det inte satt punkt, men åtminstone semikolon i debatten om Storbritanniens Brexit. De som hoppas på att rulla tillbaka folkomröstningsresultatet, hade kunnat avskrivas som drömmare. De ministrar som May inte kan lita på – särskilt finansministern Philip Hammond – hade bytts ut. En majoritet i parlamentet hade backat upp Mays förhandlingslinje om en »hård Brexit«. Labourpartiets inställning hade varit irrelevant. Trots folkomröstningens knappa majoritet hade Theresa May kunnat agera med självförtroende.
På var och en av dessa punkter är nu förhållandena de motsatta. Och varje missräkning sam- eller motspelar med varje annan missräkning, på ett sätt som gör det omöjligt att förutse resultatet.
Inget är fast och förutsägbart. Allt rör sig.
Att det skulle kunna innebära att det inte blir någon Brexit, eller ens att Storbritannien på något sätt förblir en del av den inre marknaden, är inte särskilt sannolikt. För att låta Storbritannien förbli en del av den inre marknaden skulle EU, om intresse ens finns, med all säkerhet kräva fri rörlighet över de brittiska gränserna, inte bara för varor och kapital, utan även för EU-medborgare. Det är något regeringen May aldrig skulle kunna gå med på och sitta kvar. Inte heller en Labourregering skulle ha lätt att ro den djävulen i land.
En förhoppning är att den brittiska positionen ska stabiliseras, när förhandlingarna väl kommer i gång. Så kunde det ha blivit med en stark premiärminister. Men nu lutar det snarare åt motsatsen. Parti-interna överväganden kommer att spela en viktig roll för Brexitförloppet.
Missnöjet inom tories med Theresa May är stort. Det har bara blivit större efter hennes sätt att hantera branden i Grenfell Towers. Utrikesminister Boris Johnson ligger, som alltid, i startgroparna för att erbjuda sina tjänster. David Davies sägs också vara intresserad. Men en ledarstrid nu, när förhandlingarna med EU är i gång och parlamentsmajoriteten borta, skulle kunna bli en dödskyss för hela Torypartiet. Och en ny ledare skulle pressas att återigen hålla val, för att skaffa sig ett mandat. Den ende som är intresserad av det för tillfället är Labours Jeremy Corbyn. Så partiet är fast med en svag ledare, oavsett om May sitter kvar eller inte.
Spännvidden inom de konservativa är dessutom stor. Bara de skotska konservativa var framgångsrika i valet och de argumenterade för rakt motsatt linje till den regeringen företräder: ett Storbritannien kvar i EU i så stor utsträckning som möjligt. Den lätt ommöblerade regering May bildade efter valet blev därför inte tydligare i Brexitfrågan, utan tvärtom ännu spretigare.
Och Labours segerrusiga förlorare, som har fått en maktposition i parlamentet, lär inte vara särskilt intresserade av att hjälpa regeringen. Landet är visserligen inbegripet i en av de viktigaste förhandlingarna i modern tid, men att hjälpa en avskydd toryregering i minoritetsställning skulle utlösa anklagelser om svek. Dessutom är många av de frågor som måste behandlas i EU-förhandlingarna – från arbetsrätt till företagsskatter – viktiga konfliktytor mellan Tories och Labour.
Det är en paradox: läget är låst i en helt instabil situation. Man kan förvänta sig i stort sett vad som helst. Eller möjligen inget alls.
