Det dröjde inte länge. När Breivik befriats från sitt handfängsel för han höger knytnäve mot hjärtat för att sedan sträcka ut handen snett uppåt i en hälsning. Detta var just vad många hade befarat. Att Anders Behring Breivik ska använda rättegången som ett tillfälle att sprida sin högerextrema propaganda över hela världen.

Förra måndagen började den största rättegången i Norge sedan andra världskriget. Över 800 journalister är på plats i Oslo för att bevaka rättsprocessen mot Anders Behring Breivik.

För att rätten ska kunna avgöra om Breivik är tillräknelig eller inte behöver de få höra honom berätta hur han har tänkt. Det tillhör den juridiska processen att förövaren ska få förklara sina motiv. Samtidigt menar många att Breivik genom det massiva medieuppbådet får precis det han är ute efter; sprida ut sina politiska åsikter och ideologier till andra likasinnade.

Att förbrytare använder rättssalen som en arena för att föra ut sin propaganda är ingen ny företeelse.

I flera historiska fall är rättegångarna präglade av politiska tal och protester mot rättssystemet.

Efter andra världskrigets slut diskuterade segrarna hur nazisterna skulle dömas. Churchill föreslog att man skulle skjuta dem på fläcken. Den sovjetiska sidan tyckte att förbrytarna skulle dömas till döden efter en rättegång. Slutligen upprättade man en internationell domstol där nazisterna skulle få en rättssäker dom. Det fanns nämligen goda skäl för att Nürnbergrättegången skulle vara så rättvis som möjligt. Segrarna hade ju själva begått krigsförbrytelser. Samtidigt skulle de döma sina fiender.

»Om jag inte lyckas övertyga domstolen, så vill jag åtminstone övertyga det tyska folket om att allt jag gjort har jag gjort för riket. Om femtio eller sextio år kommer det att resas minnesmärken över mig i Tyskland.« Så sa Hermann Göring till sin rättspsykiatriker inför rättegången i Nürnberg 1945.

1945. De huvudanklagade ur nazistregimen ställdes inför rätta i krigsförbrytar-tribunalen i Nürnberg.

Den 20 november började rättsprocessen. Bland de 22 nazister som stod åtalade fanns Hermann Göring, Joachim von Ribbentrop och Rudolf Hess. Göring var lugn och oberörd, trots att han åtalades på fyra punkter: planerande av anfallskrig, brott mot freden, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

Efter att åklagaren hade räknat upp nazisternas brott förklarade sig Göring »i åtalets mening ej skyldig«. Han hade förberett ett tal. Han ville förklara att det han hade gjort var för det tyska folkets bästa. Men domaren sa nej.

Oslo tingsrätt den 16 april 2012. Domaren läser upp namnen på dem som dödats av Anders Behring Breivik på Utøya. 69 namn samt ingående beskrivningar om hur de dog. Därefter frågar domaren Wenche Elisabeth Arntzen om Breivik erkänner sig skyldig till åtalspunkterna.

»Jag erkänner handlingarna men inte att jag är straffskyldig«, svarar Breivik.
Vidare hävdar han nödvärnsrätt. Han anser att han var tvungen att agera som han gjorde för att stoppa den norska kulturens undergång.

Jugoslaviens expresident Slobodan Milosevic gick ett steg längre. Rättegången började den 12 februari 2002, med att Milosevic försvarade sig. Han erkände inte tribunalens rätt att åtala krigsförbrytare.

»Jag behöver ingen advokat, eftersom domstolen är illegal«, svarade Milosevic när domaren konstaterade att den åtalade inte hade någon advokat vid sin sida.

Milosevic anklagades på inte mindre än 66 punkter i samband med det krig som slet sönder forna Jugoslavien. Punkterna gällde folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser under åren 1991–1999. Milosevic, klädd i mörk kostym och randig slips, verkade helt oberörd när åtalspunkterna läses upp.

På rättegångens tredje dag bad Milosevic att få visa upp en video, en samling av nyhetsinslag och dokumentärer. Milosevic menade att det inte existerade någon humanitär katastrof i Kosovo innan Nato inledde sina bombningar. Det var Nato som brutit mot folkrätten, inte han. Efter filmens slut sa Milosevic:

»Detta är bara en atom av sanning i den ocean av lögner, propaganda och missbruk av internationella medier som användes för att angripa mitt land.«

2003. Slobodan Milosevic i internationella brottmålsdomstolen i Haag.

Det är Breiviks egen film som rör honom till tårar. Den tolv minuter långa videon är ett hopplock av stillbilder och propagandatexter. »Jag tänkte på att mitt land håller på att dö«, svarar Breivik på frågan om vad han tänkte på under filmen som visades under måndagen.

Efteråt spelar åklagaren upp en film från övervakningskameror i centrala Oslo. Videon visar hur Breivik kör fram sin bil mot en av regeringsbyggnaderna och parkerar. Breivik ler under en kort stund när han ser bilderna från filmen. Sedan visas en flygbild över Utøya. Gula prickar visar skadade, de röda visar döda. Prickarna syns över hela ön. Breivik iakttar noggrant kartan, utan att röra min.

Rättegångens andra dag börjar med att en av nämndemännen byts ut. Anledningen är att han dagen efter terrordåden i Oslo och på Utøya skrivit en kommentar på Facebook. »Dödsstraff är det enda rättfärdiga i det här fallet!!!!!!!!!!«

»Hans uttalande har inneburit försvagad trovärdighet. Domstolen har enhälligt dragit slutsatsen att nämndeman Indrebø bör bytas ut«, säger domaren.

Sedan är det dags. Breivik tar plats i vittnesbåset. Med sig har han en bunt papper. Medan rättens ordförande förklarar vilka rättigheter och skyldigheter Breivik har häller han upp ett glas med vatten. Breivik säger att han vill förklara orsaken till det han gjort och ber om att inte bli avbruten. Rättens ordförande säger att han får lov till att läsa upp sitt nedskrivna tal.

Talet sänds varken ut i tv eller i radio. Men många medier refererar näst intill ord för ord det Breivik säger. Han pratar i över en timme. Han säger att han skulle vara beredd att göra om sina handlingar. Han ångrar ingenting.

Nürnberg 1946. Åklagaren visade en film som visar när de allierade befriade koncentrationslägren. En film som åskådarna sent kommer att glömma. Endast Göring verkade oberörd, trots att han byggde flera av lägren.

På eftermiddagen den 13 mars 1946 tog Göring plats i vittnesbåset. Han fick tala i tolv timmar utan att bli avbruten. Utan att blinka erkände han anklagelserna. »Jag utfärdade dem och därför är jag ansvarig för dem. Jag har inte för avsikt att gömma mig bakom att det var Führerns order«, sa han.

Tribunalen i Haag 2005. Den utdragna rättegången mot Milosevic går in på sitt fjärde år. Processen har försenats på grund av Milosevics sviktande hälsa. Han lider av högt blodtryck och riskerar att få en hjärtattack, konstaterade man vid läkarundersökningen.

»Ni går runt och runt i cirklar och ni använder massor av tid. Ni har bestämt ett antal dagar för att föredra ert fall och ni måste använda tiden mer ordentligt«, sa domaren Patrick Robinson till Milosevic. 150 dagar hade anslagits till Milosevics försvar. På sin lista hade han över tusen vittnen.

Åklagaren Geoffrey Nice gick hårdare åt. »Syftet med öppna rättegångar är inte att skapa underhållning, än mindre att ge möjlighet till propaganda.«

Till rättegången mot Baader-Meinhof, lät de juridiska myndigheterna i Baden-Württemberg bygga ett monument av stål och betong, mitt på en potatisåker bredvid Europas modernaste fängelse.

Den 21 maj 1975 börjar rättsprocessen mot Andreas Baader, Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe. Den radikala vänsterrörelsen anklagas för bland annat bombattentat och mordbränder. För en fullsatt sal förklarar domstolens ordförande, doktor Prinzing, att sammanträdet öppnat. Domaren avbröts med detsamma av Meinhof.

»De har tvingat på oss försvarare från säkerhetstjänsten som står i oberoende till riksåklagarämbetet.«

Baader tog över.

»Arrangemanget är verkligen perfekt. Jag har just upptäckt att någon skrivit ›hugg av huvet på dom‹ bredvid min mikrofon.«

1975. Andreas Baader lämnar fängelset för att eskorteras till rättegången  mot honom, Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe. 

De fyra åtalade fortsatte att protestera under hela rättsprocessen, vilket gjorde att rättegången drog ut på tiden. Rättegången är enligt Baader ett bevis på att RAF:s analys stämmer. Han yrkade på att rättegången skulle skjutas upp till dess att han fick en icke avlyssnad försvarare. I tre år, sa Baader, har åtalsmyndigheter kontrollerat varenda ord som sagts genom att beslagta post och genomföra husrannsakan.

Alla har de anklagats och genomgått en rättsprocess för sina fruktansvärda gärningar. Nazisterna i Nürnberg dömdes till döden. Milosevic hann avlida av sjukdom några veckor innan domen skulle falla. Ulrike Meinhof tog livet av sig innan domen föll, de andra från Röda armé-fraktionen dömdes till livstids fängelse.

Breivik får vänta till sommaren på sin dom. Fram tills dess kommer diskussionen förmodligen att fortsätta kring vilket utrymme Breivik bör få ta i rättssalen och i medierna. Å ena sidan vill vi inte ge en förbrytare utrymmet att propagera sina ideologier ut över världen.  Å andra sidan, att inte få framföra sina motiv i rätten vore att svika våra demokratiska ideal. Det är, beroende på hur man ser det, lagens styrka eller svaghet.

Källor: Stefan Aust: Populär Historia, Världens Historia, »Baader-Meinhof. Sju år som förändrade Förbundsrepubliken«, TT, DN, SvD, SR, SVT.

Därför måste Breivik få tala

När Anders Behring Breiviks ideologi förknippas med avrättningar försvagas dess dragningskraft, skriver journalisten Lisa Bjurwald.

I den högerextrema ideologin är våldet ständigt närvarande; i gatukampen, i låttexter och i inspirationsverk som raskrigsromanen The Turner Diaries.

Anders Behring Breiviks egna ord i rättssalen i Oslo bekräftar att detta också gäller för hans gren av extremhögern, den antimuslimska så kallade kontrajihadismen. I kapitlet »Männen som riddare« i »God dag kampsyster!« (2009) skriver jag och Maria Blomquist: »Det är lätt att se mansidealet i den nazistiska rörelsen som en dröm om en svunnen tid, då män fick vara hjältar, krigare, stridskamrater och kvinnornas tappra beskyddare.« Den misstänkte serieskytten i Malmö beskrivs nu av Breivik som en perfekt riddare. En beskrivning långt från hur de flesta svenskar ser på mannen misstänkt för mord och mordförsök på oskyldiga människor. Men för Breivik och hans meningsfränder är offren inte oskyldiga. Bara genom att finnas till utgör de ett hot mot Europa.

Nästan värre är de ursprungseuropéer som förråder den egna kulturen. På en av sina propagandabilder poserar Breivik med ett vapen. Ett märke på hans överarm berättar att han är en »marxistjägare« med »licens att jaga multikulturella förrädare«. Breivik, Lasermannen, serieskytten i Malmö och den italienske nyfascist som sköt ihjäl gatuförsäljare innan jul påminner alla om huvudpersonen i vit makt-klassikern »Hunter«. Boken är dedikerad till seriemördaren Joseph Paul Franklin, som »såg sin skyldighet som vit man och gjorde vad en ansvarsfull son av sin ras måste göra «. I den militanta extremhögerns ögon kan attacker på obeväpnade förvandlas till någonting ärofullt, liksom för jihadister ett medel för att uppnå ett heligt högre syfte. Genomförandet av ett litet barbari är ibland nödvändigt för att stoppa ett större barbari, menade Breivik i veckan.

Egentligen hade en journalistkon-ferens varit ett mer legitimt mål än Utøya, sa han också. Hatet mot medierna lär inte minska av att han uppfattar sig som censurerad. Med tanke på hur många som skriver under på konspirationsteorin om mediernas mörkande av islamiseringen, är det bästa motmedlet att låta Breivik komma till tals. När hans ideologi så här under rättegången oundvikligen förknippas med avrättningar av ungdomar, försvagas dess dragningskraft på alla utom de redan radikaliserade. Att sammanhanget urholkar kontrajihadismens argument om att det är invandrarna som står för dagens våld behöver knappast tilläggas.

Lisa Bjurwald är journalist och krönikör på Fokus. Hon har skrivit flera böcker om högerextremism.