Löpelden i Frankrike

»Jag har mycket mer utbildning än de flesta av dem – många har ingen alls. Ändå har de lönenivåer som jag aldrig kommer nå, utifrån min ingångslön och långsamma löneutveckling. Det finns ett enormt och totalt orättvist gap mellan oss. De vet att det är min generation som kommer att blöda för att ge dem en bekväm ålderdom och de skäms inte ens. Jag hör dem klaga vid kaffeapparaten – över sina barn som är så dåliga på att hitta jobb. Budskapet är tydligt – de klarade det när de var unga, med hårt arbete – medan vi, de lata eviga studenterna, fortfarande vill ha fickpengar«.

30-årige trebarnspappan Raphaël talar besviket om sina hierarkiska chefer som behandlar honom som »gröngölingen«. Det är krisen bakom krisen under de franska demonstrationerna – den mellan de franska generationerna. Å ena sidan medelålders fransmän som oroar sig för sin jobbtrygghet – å den andra ungdomarna som inte får in en fot. Ungdomsarbetslösheten är över 20 procent och utbildningssystemet kritiseras hårt.

Missnöjet har nu kanaliserats mot regeringens nyanställningskontrakt för unga, CPE. 65 procent av de franska medborgarna är negativa till CPE, och motviljan har visat sig i ockupationer av universitet, våldsamma demonstrationer och generalstrejk. Enbart på Paris anrika universitet Sorbonne beräknas kostnaden för vandaliseringen uppgå till mellan 500 000 och en miljon euro, 4–9 miljoner svenska kronor.

Förhandlingsklimatet i Frankrike har inte mycket gemensamt med det svenska. De franska fackföreningarna har en låg organisationsgrad, ungefär tio procent av arbetstagarna är anslutna. En generös strejklagstiftning gör att facket trots detta mobiliserar stora mängder folk vid de demonstrationer som organiseras.

Som ofta i franska demonstrationståg handlar det om mer än en enskild faktor.

Demonstranterna kommer från så skilda grupper som studenter, fackföreningsmedlemmar, unga förortsbor och besvikna äldre. Vissa är besvikna på hur beslutet fattats. Andra på samhällets utveckling.

Några har mer personliga motiv. Poliakov, 15, och Mehdi, 19, har flera sår efter tisdagens sammandrabbningar med kravallpolisen CRS.

– Vi skiter i CPE. Vi vill hämnas på CRS som slog oss under kravallerna i höstas. Vi kommer gå till varje offentlig samling, till och med Gay Pride, om det så behövs.

Under en demonstration den 28 mars puttar de på fackförbundsrepresentanter med paraply och försöker stjäla en mobil.

Det är fel på den »sociala hissen«, menar forskare och experter. Värst drabbas de unga. I de hårdast drabbade områdena ligger ungdomsarbetslösheten på nästan 60 procent.

Många av dem som demonstrerar är studenter. De kritiserar en föråldrad och alltför teoretisk utbildning.

Enligt en färsk undersökning från elituniversitetet Science Po i Paris är allt färre utländska studenter och gästlärare attraherade av Frankrike. De anser att utbildningen generellt är föråldrad och alltför teoretisk, att välkomnandet är bedrövligt och att stipendiesystemet är oseriöst.

De studerande beklagar sig över att komma ut på en arbetsmarknad där det inte räcker att ha en femårig examen. Faktorer som kontakter, ålder och social bakgrund visar sig ha större betydelse. 1977 låg ungdomsarbetslösheten på 4 procent. I dag pendlar den mellan 20 och 30 procent. 1977 tjänade en fransk femtioåring 15 procent mer än en trettioåring, medan motsvarande lönegap i dag ligger på 40 procent.

En 24-årig tjej med sex års universitetsstudier bakom sig demonstrerar under parollen »Ung på rea«.

– Min pappa är orolig och gillar inte att jag är här. Men i min ålder hade han efter bara två års utbildning ett välbetalt jobb och en lägenhet.

Trots skadegörelsen har polisen tydliga instruktioner att hellre tolerera vandalisering än att göra något som skulle kunna skada studenterna. Inrikesminister Nicolas Sarkozy vill inte ha en ny Oussekine-skandal – Malik Oussekine var namnet på den student som dödades av kravallpoliserna i december 1986.

Vissa tycker dock att demonstranterna har gått för långt. Motdemonstranter finns – studenter klädda i neutralitetens vita färg demonstrerar utanför Paris stadshus för möjligheten att få studera, vilket de inte kan nu eftersom universiteten är stängda.

Sorbonnes rektor Jean Robert Pitte skräder inte orden när det gäller ockupationen av Paris universitet.

– Jag är förbannad på de ungas okunskap och dumhet, men också på fransmännen – vi har de unga vi förtjänar. Tiotusentals unga rusar in i utbildningar som inte leder någon vart – konsthistoria exempelvis – och kräver sedan ett arbete i nivå med deras examen. De tror att de har rätt till allt och när det inte blir så är det alla andras fel!

– I Frankrike kan man inte tvinga någon att anställa. Företagarna tar en risk när de rekryterar en nykläckt student som inte är startklar. Vem ska säga sanningen till ungdomarna?

Den unga trebarnspappan Raphaël håller inte med.

– De glömmer bort att alla dörrar var öppna för dem, medan ingen behöver oss.