Lösningen i bankvalvet

Spara mot spendera. Full federalism mot suveräna nationalstater. En total finansunion mot en uppbruten euro. Hittills har extremerna stått mot varandra när världens ledare har diskuterat lösningar på skuldkrisen.

Men den senaste veckan har vi börjat se konturerna av ett mellanting. Det handlar om det man kan kalla för en bankunion – en »halv-integrativ« lösning där ländernas suveränitet inte utmanas alltför mycket, men där de system som är kärnan i problemet – finansmarknaden – får finna sig i att centraliseras till EU-nivå.

– Kommissionen kommer att driva en ambitiös linje. Byggstenarna skulle kunna inkludera en bankunion och en insättningsgaranti för hela området, sa till exempel EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso i förra veckan.

En bankunion ingår också i den större lösning som EU-ledarna, enligt den tyska tidningen Die Welt, nu skissar på.

Utåt har kraven från framför allt Tyskland framstått som fogdelika – att tyskarna vill att greker och spanjorer sparar för att betala tillbaka gamla lån till tyska banker. Men förbundskansler Angela Merkels krav handlar lika mycket om att få de skuldsatta länderna att rädda sig själva.

De konkreta konsekvenserna av budget-underskott och statsskuld är problem för länderna att ta upp nya lån. Marknadsräntorna de här dagarna ligger som bekant på hysteriskt höga nivåer. Kraven på -finanspolitisk union har handlat mycket om att minska det trycket och få den internationella räntemarknaden att ta mindre betalt av de skuldsatta länderna.

Eftersom en full finanspolitisk union verkar omöjlig, försöker man åstadkomma samma lättnad genom en annan lösning: att EU får kontrollen över nationernas banksystem. En viktig orsak till att länder blivit skuldsatta är just överdriven utlåning i bankerna, något som Spanien är ett tydligt exempel på.

Förra veckan bad landets tredje största bank, Bankia, om ett kontanttillskott på 19 miljarder euro för att undvika haveri. Det tvingade president Mariano Rajoy att skuldsätta den redan belånade spanska staten ytterligare. Det är inte konstigt att Rajoy i helgen anslöt sig till dem som krävde en bankunion. Då hade EU kunnat gå in med pengarna i stället, och så att säga förstatligat Bankia på Europanivå.

Den lösning som EU-kommissionen presenterade i förra veckan skulle inne-bära att banker på obstånd får kapitaltillskott direkt från (i första hand) den europeiska stabilitetsfonden ESM. Fonden ska enligt planerna invigas i juli och har 500 miljarder euro till sitt förfogande. Enligt dagens ESM-fördrag kan inte fonden användas på detta sätt, men ECB har antytt att medlemsländerna kan komplettera fördraget med ett sidoavtal för att tillåta fonden att låna direkt till banker i stället för bara till stater.

EU-kommissionen vill också förse det två år gamla övervakningsorganet European Banking Authority (eller en annan myndighet) med ett gemensamt regelverk. Ett inte helt okontroversiellt förslag då den lilla myndigheten redan varit i blåsväder för påstått dåliga analyser och stresstester. De nationella övervakningsmyndigheterna kommer att bjuda starkt motstånd, men både politiker och finansmarknad vet att utan en gemensam övervakning vore en union inte värd namnet.

Som tredje och sista pelare föreslås en gemensam inlåningsgaranti för hela eurozonen. Eftersom garantipengar redan finns öronmärkta i de flesta länder är denna del av förslaget sannolikt det minst kontroversiella. Det gäller i princip att samordna potterna för att cementera insättarnas förtroende.

Bankunionen är hittills bara på förslagsnivå från EU-kommissionen. För att det ska bli verklighet måste de enskilda länderna i ministerrådet också godkänna det. Och trots att idén ser mer genomförbar ut än andra projekt, är det långtifrån klart.

En fråga EU-ledarna hittills har duckat för är om länder vars banker blir hjälpta av ESM kan kringgå sådana krav på finanspolitiska motprestationer som ställts på Irland, Portugal och Grekland i samband med deras räddningsprogram. Tyskland har inte oväntat signalerat att ESM-stöd också skulle kräva tuffa åtgärdspaket och kontroller.

Enskilda länder kanske inte vill släppa kontrollen av sina banksystem. När bankerna frikopplas från sina regeringar kommer de inte längre att kunna pressas av politiker att köpa statsobligationer eller aktier i inhemska företag.

En finansunion kan heller inte lösa problemet med ländernas till synes ohanterliga befintliga skuldberg. Tidningen The Economist föreslog även den en bankunion i en ledare förra veckan. Utöver en bankgaranti, gemensamma regleringar och en bankakut förespråkar tidningen att medlemsländerna accepterar ett visst mått av delat skuldansvar. Genom att skapa en gemensam, säkrare tillgångsklass – en euroobligation – skulle det totala trycket på regionens statsfinanser minska när riskerna och därmed statsskuldräntorna harmoniseras mellan länderna. Den sönder-bråkade »totala Eurobonden«, där alla ställer upp bakom allas skulder avskriver dock The Economist som en alltför het potatis. I stället vill man se en tids- och volymbegränsad euroobligation.

Tidningens tankar är ingen omöjlighet. Tysklands ekonomiska expertråd har faktiskt utarbetat ett sådant konkret förslag där skulder som överstiger 60 procent av ett lands BNP – så att säga dess topplån – rullas över till en gemensam obligation. Det skulle skapa en stor men klart avgränsad eurobondmarknad på 2,3 biljoner euro.  Den skulle kunna betalas av på 25 år via exempelvis höjd moms i alla länder.

Men vad säger nu marknaderna om detta? Innebär en bankunion och delat skuldansvar det alexanderhugg som återskapar förtroendet för europrojektet?

Svaren från finansfolket kan i bästa fall tydas som ett »kanske«. Barrosos utspel stoppade åtminstone inte marknaderna från att långsamt glida vidare utför och branschen uttalar sig skeptiskt.

– De är rätt ute när de siktar in sig på att få ner marknadsräntorna i eurozonens periferi. Då kunde länderna finansiera sig själva och situationen skulle stabiliseras. Den snabbaste vägen dit vore en fullödig eurobond, men det kommer att ske över Merkels döda kropp, säger en aktiehandlare i London.

– Det finns ingen kortsiktig lösning. Vi har levt med det här bristfälliga projektet i tolv år nu och ingen enskild åtgärd kan fixa det. För att verkligen genomdriva de förändringar man talar om kommer Tyskland att kräva en europeisk instans som kan gripa in i staters budgetar – osannolikt, säger en valutahandlare på en hedgefond.

Han får medhåll av en annan aktiemäklare.

– Utan en fullödig fiskal union kommer euron att splittras. Det skulle krävas ett nytt Europaparlament – i Frankfurt.