Macron är en svag segrare

Efter Emmanuel Macrons seger i förra presidentvalet gick han en lång, ensam vandring till tonerna av Europahymnen över Louvrens tomma gårdar fram till talarstolen. Han såg så liten ut där han gick i sina långa skor.

Alltsammans var medvetet iscensatt och symboliskt. Ensam, likt Jupiter, skulle Macron regera. Ministären kom att bestå av okända teknokrater, och parlamentsledamöterna plockades upp från hans rörelse, det vill säga internet. Borta var allt välkänt och hemtamt. En ny era var inledd.

Så kom käftsmällen med de gula västarnas våldsamma protester som startade ett drygt år senare. Ingen är en ö.

När Macron gör motsvarande vandring efter segern i år, håller han sin fru Brigitte i handen, och med dem går barn och ungdomar genom en flaggviftande folkmassa. Musiken är densamma men det är också allt. Platsen är Marsfältet och i bakgrunden glimmar Eiffeltornet dovt. Världens tv-kameror är riktade mot den (fortfarande) unge franske presidenten som gjorde det igen: Han vann över extremisterna i allmänhet och fascisterna i synnerhet.

Den här gången vill han uppenbarligen inte framstå som ensam längre. Talet är ödmjukt och frammanar ett tydligt ”vi”, en president som lyssnar på sitt folk, som vet att han inte vunnit en jordskredsseger. En president som ska göra det mesta annorlunda. 

Men vad han konkret ska göra, vilka reformer som står på tur, är ännu höljt i dunkel, utom den om pensionssystemet: den låga franska pensionsåldern ska höjas.

Macron har inte gått till val på ett tydligt program, så om han kommer röra sig höger- eller vänsterut vet ingen. Vad vet vi? Han har samlat ihop ”den breda mitten” – och plockat in ministrar från de tillintetgjorda Socialisterna och Republikanerna, som fram till 2017 varit statsbärande.

Macron verkar försöka genomföra det möjliga – och ingenting annat. Det möjliga inom anständighetens ramar. Men också det möjliga som folket kan acceptera – som tillåter honom att behålla makten. 

Här ser vi den breda mittens dilemma: Endast extremerna blir alternativet. För när alltför många väljare inte har ett ”rumsrent” parti att rösta på – borgerligt eller socialdemokratiskt – för att opponera mot sittande styre, sprider sig missnöjet. Drygt hälften av väljarna la sin röst på ett av de så kallade extrema partierna i den första valomgången, Marine Le Pens Rassemblement National, högerextreme Eric Zemmours Reconquête! (Återerövring!) och vänsterpopulistiske Jean-Luc Mélenchons Union Populaire (Folklig Samling). Dessutom stannade över en fjärdedel på soffan. 

Macrons parti representerar den breda politiska mitten, men saknar stöd i de breda lagren, alltså den folkliga mitten. Väljarna rör sig ut mot kanterna i den logik Macron (eller det nya partilandskapet) har skapat.

Hur lösningen på denna gordiska knut ser ut vet ingen än.

Inom några områden kan vi ändå lita på Macron. Han kommer fortsätta att kämpa för ekonomisk tillväxt och fler arbetstillfällen. För ett starkare Europa, politiskt, socialt och ekonomiskt, och om han får chansen även militärt i en alltmer aggressiv omvärld. Han understryker också att Frankrike ska bli världsledande i arbetet för ett bättre klimat.

Hans ”lyssnande” och ”pragmatiska” inställning beror förstås också på att han förbereder sig för valet till Nationalförsamlingen som startar den 14 juni. Får hans La République En Marche (Den vandrande republiken) inte majoritet där, kommer han inte att åstadkomma särskilt mycket alls de kommande fem åren.

Men, om allt följer det mönster vi hittills sett med Macron, så får han sin majoritet även där, om än med mindre marginaler än förra gången.

Vad gäller EU-samarbetet kan vi alltså ropa hej. Macron rules. Hur det kommer att gå inom Frankrikes gränser är mindre ­givet – risken finns att gatan återigen regerar. 

Och på längre sikt finns alltså sociala och politiska spänningar vars konsekvenser ingen kan förutsäga i dag.

***

Läs mer: Johan Hakelius: Även utan Le Pen växer misstron

Läs mer: Därför kan Le Pen vinna valet på söndag