Macron tar stöd av Laïcité-mantrat när muslimska länder protesterar

»Såväl i retorik som i praktisk handling har Macron nu stakat ut vägen.«

Så skrev den moderate svenske Europaparlamentarikern Tomas Tobé i en debattartikel i Aftonbladet den 2 november.

Något tycks ha lossnat, inte bara i Frankrike, utan i hela Europa. Efter det fruktansvärda mordet på en fransk lärare, Samuel Paty, i en Parisförort den 16 oktober hyllas liberalen Emmanuel Macron av europeiska politiker från höger till vänster för sina kraftfulla repliker och fasta handlingsplaner:

Bland annat stängdes en moské och ett par muslimska organisationer förbjöds, alla misstänkta för inblandning i terroristbrott, och flera personer greps misstänkta för att ha hetsat mot läraren på sociala medier under veckan före dådet. Den lag mot näthat som förberetts året innan, men underkänts i konstitutionsutskottet, lyftes fram på nytt för att expressberedas av Laetitia Avia, parlamentsledamot för regeringspartiet LREM.

I SVT:s Agenda, några dagar senare, var det den alldeles nytillträdde franske ambassadören, Etienne de Gonneville, som undervisade journalisten i det laddade och moraliskt oklara i att vända samtalet till att handla om vanliga muslimer som känner sig kränkta av Charlie Hebdo-karikatyrer, när det handlar om ett brutalt mord som begåtts.

Med en självklarhet som imponerade på de svenska tittarna framhöll han att den typen av retorik flitigt använts av al-Qaida för att flytta fokus från grova terrorbrott. de Gonneville framhöll demonstrationerna i Paris och den franska regeringens beslutsamhet som ett sätt att säga: »Stopp! Vi tänker inte gå i den fällan en gång till. Samtalet handlar om terrorism, om ursprunget till terrorhandlingarna och om nätverken som stöttar terroristerna och som skadar hela den muslimska befolkningen. Det är större än teckningarna. Man dödar inte för teckningar. Det vi diskuterar nu är dödandet.«

Men den franska regeringens sätt att tala klarspråk om de republikanska principerna är inget nytt, hävdar statsvetaren Carina Gunnarson. Det är en diskussion och ett arbete som pågått kontinuerligt sedan väldigt lång tid och i synnerhet efter terrorattackerna 2015. I början av oktober lade den franske presidenten fram en plan för att ytterligare stärka sekularismen. En ny lag planeras till december.

Att vara fransk är att vara laïque. Det är en mening som är obegriplig för det stora flertalet utanför Frankrike. Helt naturlig för en fransman som får den i sig, inte med modersmjölken, utan från skolan. En översättning av ordet laïcité blir med nödvändighet ungefärlig. Sekularism är närmast, men täcker inte in hela den uppsättning av principer som ligger i den franska förståelsen av ordet.

För att förstå det franska sättet att resonera så är det enligt statsvetaren Carina Gunnarson nödvändigt att förstå den franska konstitutionen. Redan i första meningen står det att staten Frankrike är en odelbar republik. Den är »laïque«, demokratisk och social.

–  Det är väldigt tydligt att alla ska behandlas lika av lagen, oavsett ras, ursprung eller religiös övertygelse. Det är kärnan i den franska republikanska idén. På något sätt så är det det som gör att Frankrike hänger ihop, säger Gunnarson, men förklarar i nästa andetag att det också är där konflikterna uppstår:

– Frankrike består av många samhällsgrupper som alla har rätt att utveckla sina religiösa övertygelser och sina kommunitära ideal. Men just det står samtidigt emot tanken att republiken är odelbar. Den spänningen har funnits i den franska debatten under lång tid, och särskilt intensivt sedan 2015, säger Carina Gunnarson.

I flera muslimska länder ser man också med misstänksamhet på Macrons frispråkighet. I Turkiet uppmanades människor att bojkotta franska varor, i Indonesien stampade en uppretad människomassa på ett porträtt av Macron. I ett försök att mota den arabiskmuslimska världens förbittring gav Macron en intervju till al-Jazeera i veckan där han betonade att alla den franska statens åtgärder riktar sig mot islamistisk extremism inte mot islam eller muslimska länder.

Tidningen Le Monde bekymrade sig på ledarplats den 2 november över att den muslimska och den anglosaxiska världen har så svårt att förstå det franska laïcité-begreppet.

Den franske professorn i nutidshistoria Michel Winock gick i sin bok Parlez-moi de la France (berätta om Frankrike) så långt som att hävda att »Frankrike är en idé«. Även Winock framhåller att det är revolutionens principer, så som de formulerades 1789 i »Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter«, snarare än språket, historien och den geografiska platsen som binder samman fransmännen och får dem att känna sig franska. När den franska skolan infördes som en allmän och kostnadsfri skola år 1880 så var den redan då uttalat sekulär. Staten och kyrkan har varit åtskilda sedan 1905.

Laïcité-begreppet representerar en idé om att sekularismen i kombination med en starkt centraliserad stat, som är neutral och lika för alla, ska garantera revolutionsidealen: jämlikhet, frihet för alla och rättvisa. Laïcité-mantrat om frånvaro av religiös inblandning i statliga angelägenheter och vice versa liknar närmast ett credo, en trosbekännelse till den franska nationen. För en fransman betyder religionsfrihet inte bara rätten att fritt utöva valfri religion utan också rätten att slippa bli påprackad religiösa föreställningar av andra.

Den fruktansvärda symboliken i mordet på Samuel Paty ställde allt på sin spets, och gjorde debatten desto tydligare. En fransk lärare mördades för att han undervisade i yttrandefrihet. Han mördades när han försökte lära ut republikens idéer. Han mördades med religiösa motiv. Det är en helt unik händelse. Men kanske är det själva vanan att diskutera den här sortens känsliga frågor på ett principiellt vis, med avstamp i de i skolan inlärda och gemensamma idéerna, som just nu väcker sådan beundran med sin tydlighet.