Macrons tysta revolution

Valet till nationalförsamlingen bekräftar en fransk tragedi. Inte ens hälften av väljarna tog sig till vallokalerna i första omgången den 11 juni. Fransmännen är i själva verket så uppgivna när det gäller politiken att de vänder den ryggen. Vad som borde vara stommen i demokratin bryts nu ner i vad som framstår som en allmän likgiltighet.

Så ser den ena analysen av det franska samhället ut. Den andra, ledd av en ivrigt påhejande journalistkår, jublar över att Frankrike har blivit modernt. Över att de traditionella höger- och vänsterpartierna knäckts och att en ung tv-mässig president ser ut att ha skapat ett nytt dominerande mittenparti där en stor del av dem som väljs in i nationalförsamlingen nu i juni aldrig sysslat med politik.

Men bakom segerruset finns siffror som kan ge pessimisterna rätt. Frankrike har aldrig varit så splittrat, och de omfattande reformer inom arbetsrätten, socialförsäkringssystemen och delar av skattesystemet som Emmanuel Macron vill genomföra kan komma att mötas av våldsamma reaktioner i höst.

Fransmännen har känt sig omsprungna, gammalmodiga, kontrollerade av priviligierade politiker som suttit i decennier. Socialisten François Hollandes presidentperiod sågs som katastrofal. Den republikanske presidentkandidaten François Fillons påstådda fiffel stärkte bilden av en elit som skor sig på folket. Det var öppet mål för en grupp yngre högutbildade ambitiösa män med Emmanuel Macron som sin ledare och symbol. De väljare som röstade först på honom och nu på hans parti är oftast välutbildade och urbana. Men är det en tsunami, som medierna vill göra gällande, som har svept över Frankrike? Siffrorna säger något helt annat.

I själva verket var det bara 13,43 procent av de röstberättigade väljarna som lade sin röst på Emmanuel Macrons parti La République en marche (Republiken på väg) i första valomgången till (den nya) nationalförsamlingen. Ytterligare 1,96 procent gav sin röst åt LREM:s alliansparti Modem. Sammanlagt drygt 15 procent.

Med ett rekordlågt valdeltagande på 48,7 procent utgjorde rösterna på LREM och Modem ändå 32,32 procent av de lämnade valsedlarna. I de projekteringar som omedelbart gjordes inför andra omgången den 18 juni skulle det innebära att de två partierna tillsammans skulle få närmre 80 procent av nationalförsamlingens 577 platser. Trots att de bara samlade var sjunde väljare. Detta som ett resultat av majoritetsvalsystemet som slår ut förlorarna i enmalsvalkretsar.

Frankrike kommer att få en nationalförsamling som domineras av presidentens parti. Därmed är parlamentet i princip uträknat. Den starka presidentmakt som finns inbyggd i Femte republikens författning kommer nu, menar kritikerna, att utforma Frankrike till ett envälde.

De traditionella partierna, nu i opposition, socialisterna och republikanerna, har eliminerats från inflytande och frågan är om det någonsin kan byggas upp igen utan radikala förändringar. Kvar blir extremistpartierna, Marine Le Pens Nationella fronten och vänsterkantens La France insoumise (Det okuvade Frankrike) under Jean-Luc Mélenchon. Vid presidentvalet samlade de närmare 40 procent av väljarna. Väljare som nu i hög grad har vänt parlamentsvalet ryggen. Lågutbildade och landsortsbor. Men valskolkare vars vardag i högsta grad kommer att beröras av Macrons planerade reformer.

Vänstern och högern är ändå inte utplånade eller oskadliggjorda i Frankrike. De har bara placerats längre ut på skalan. Eller kanske, spår nu statsvetare, ska man flytta skalan från att vara horisontell till att bli vertikal. Det är »La France d’en bas contre la France d’en haut«, det vill säga fransmännen längst ner på samhällsstegen mot dem som befinner sig högre upp, som blir den nya skiljelinjen i fransk politik