Madonnor i vapen

Jag har varit med i en massa strider sedan kriget bröt ut, säger Zohre Zahir. Hon är 24 år gammal och plutonchef för 8–10 kvinnor vid en väl befäst försvarsställning, uppbyggd av jordvallar och sandsäckar, vid frontlinjen i närheten av Kirkuk. Den rödvitgröna kurdiska flaggan med solen vajar över ett pärlband av skyttevärn och posteringar som skyddar den kurdiska regionala regeringen, KRG:s, område i norra Irak. Några soldater sitter i hettan utanför bostadscontainrar i plåt. En del av containrarna är delvis nedgrävda som skydd för granater. Bortom de mjuka kullarna, som redan är brunsvedda av sommarhettan, väntar fienden.

Zohre Zahir tillhör ett irankurdiskt förband på drygt 250 soldater som anslutit sig till peshmergastyrkorna för att strida mot Daesh:

– I en by attackerade vi och fick flygunderstöd av de andra länderna som är här och hjälper. De bombade först, sen gick vi in som marktrupp. Män och kvinnor stred sida vid sida i tre dagar med Kalasjnikovs och kulspruta. Det var ett långt anfall. Ingen av oss dog och bara åtta skadades.

Hon har varit vid denna front sedan 2014 då Daesh gjorde en offensiv och tog stora landområden i Syrien och Irak, inklusive städer som Kirkuk och Mosul, på gränsen till de irakiska kurdernas område. Den irakiska armén förmådde inte stå emot terrorsekten. Den kollapsade, flydde och lämnade kvar en stor mängd militär utrustning åt fienden. De kurdiska peshmergastyrkorna, ett bristfälligt beväpnat hemvärn, stod däremot stadigt i det kaos som uppstod. De försvarade inte bara den över hundra mil långa frontlinjen mot Daesh, utan tog även landområden som de hävdar är deras, trots att områdena enligt konstitutionen inte ingår i KRG:s regionala självstyre. Det oljerika området runt Kirkuk, där Zohre Zahir tjänstgör vid fronten, är ett av dessa områden som numera betecknas som »omdiskuterade« och som kan orsaka framtida konflikter med Irak.

Men just nu handlar allt om kriget mot Daesh.

Krigsveteran. Zohre Zahir, 24, är plutonchef i närheten av Kirkuk. Hon har tjänstgjort vid fronten sedan 2014 och berättar om skoningslösa eldstrider med Daesh.

Den USA-ledda internationella koalitionen lägger stora resurser på att förbättra peshmergas försvarsförmåga. Det sker bland annat genom flygbombningar av Daesh och understöd av specialstyrkor. USA håller på att fullt utrusta två peshmergabrigader. Sverige har skickat 35 militärer som deltar i utbildningsinsatsen av peshmerga.

Zohre Zahir uppskattar den hjälp omvärlden ger, men litar mest på de egna:

– Detta krig är inte vårt val, det är påtvingat oss, men som kvinna i Kurdistan, mitt i kriget, kämpar jag för vår nation och det är min plikt att försvara mitt land. Bland kurder är män och kvinnor lika. Vi kommer kämpa tillsammans fram till den dagen vi dör, tillsammans, för våra barns skull och för att de ska kunna leva i ett land med frihet och fred.

Påståendet att kön inte spelar någon roll inom peshmerga återkommer i flera samtal. Och det stämmer verkligen att kvinnor fått en viktig roll i kriget mot Daesh.

Motorvägen som leder till kvinnornas bataljon utanför Sulaymaniyya är kantad av enorma bilder av martyrer, män som dött i kurdernas krig. Det är en påminnelse om kurdernas brutala historia, fylld av förtryck, tortyr, krig och frihetskamp.

För två år sedan sjöd Sulaymaniyya av optimism, närd av en oljestinn högkonjunktur. Nya caféer och klubbar öppnades nästan varje dag och hotellen fylldes med utländska investerare. Nu står byggkranarna stilla vid halvbyggda husskelett, som sorgsna jättar frusna av krig. Köpcentren ekar ödsligt tomma. Investerarna har ersatts av FN-anställda, några enstaka journalister och underrättelsetjänster, som är på plats mer eller mindre officiellt. Förr var Irans underrättelsetjänst påtagligt närvarande i staden, numera är det CIA som, enligt samstämmiga uppgifter, huserar i en stor anläggning i centrum.

– Alla kommer hit men det har vi lärt oss hantera. Dessutom har vi inget att dölja, säger en kurdisk underrättelsekälla.

Makten i irakiska Kurdistan delas sedan mitten på 2000-talet mellan två politiska partier och klaner: det konservativa Kurdistans demokratiska parti (KDP) lett av Massoud Barzani i huvudstaden Erbil i norr och Kurdistans patriotiska union (PUK), grundad av Jalal Talibani, med högsäte i Sulaymaniyya i söder. PUK har av tradition varit mer vänster, men kallar sig socialdemokrater. Relationen mellan partierna har liknats vid  ett dåligt äktenskap, där paret av nödvändighet ändå håller ihop.

Den politiska situationen är minst sagt komplex. Det gäller inte bara mellan partierna, utan även inom partierna, mellan lokala klanledare och i relationerna med grannländerna Irak, Syrien och Iran och de kurdiska grupper som lever där. Lägg till konflikten och det storpolitiska spelet mellan shia- och sunnimuslimer och fram träder ett maktspel med så många trådar att inte ens manusförfattarna till tv-serien »House of Cards« hade kunnat fantisera ihop dem.

Dessutom har irakiska Kurdistan, med en befolkning på 5,2 miljoner, tagit emot närmare två miljoner flyktingar och står på ruinens brant, mitt i ett pågående krig. Ändå framstår irakiska Kurdistan som mer västerländskt och sekulariserat än många andra länder i Mellanöstern. Viljan att lyfta fram stridande kvinnor är möjligen ett sätt att befästa den bilden.

– Kurdiska kvinnor har deltagit aktivt i alla politiska revolutioner. Jag är stolt över att kriga för Kurdistan, säger överste Nahida Ahmed Rashid, befälhavare för PUK:s kvinnliga bataljon, när vi svängt av den martyrkantade motorvägen. Hennes högkvarter ligger i en vidsträckt militärbas. Baracken där hon har sitt kontor är betydligt mer anspråkslös än det nybyggda hus där chefen för antiterroriststyrkan, en välutrustad elitenhet som tränats av amerikanska specialförband, har sitt högkvarter. Som i varje armé i krig är det specialförbanden och de som utkämpat flest strider, som har högst status och får den bästa utrustningen och vapnen.

Överste Rashid slår sig ned i soffan på kontoret. På väggen hänger ytterligare en martyrbild, men på en kvinnlig soldat. Rengin, 26, sårades av granatsplitter den fjärde oktober 2014 när hon var på väg till fronten söder om Kirkuk. Hon dog tio dagar senare av sina skador och blev bataljonens första stupade.

– Hon var en modig ledare, jag tyckte mycket om henne, säger överste Rashid.

På 80-talet var Nahida Rashid en av de första kvinnorna som tog till vapen mot Saddam Hussein. År 1996 bildade hon en milisgrupp tillsammans med sexton andra kvinnor. I dag leder överste Rashid en bataljon med 500 deltidsanställda, kvinnliga soldater. En bedrift i ett samhälle som tidigare betraktats som ett omodernt, patriarkaliskt klansamhälle, fyllt av hederskultur.

– Klart vi hade många problem i början och utsattes för påtryckningar av anhöriga som inte tyckte att kvinnor skulle bära vapen, men tiden då det var skillnad mellan kvinnor och män är över. Vi har kämpat i bergen, blivit befriade och fortsätter på den vägen. Vi kvinnor har gjort en stor samhällsrevolution genom att kämpa som männen, säger överste Rashid.

Inne i baracken köar soldater, några sminkade och med högklackade skor till uniformen, för att få lön. Den utbetalas numera sporadiskt så detta är en bra dag.

– Vi har offrat våra män, barn och oss själva för att leva i frihet, nu får vi inte ens lön, säger överste Rashid syrligt.

Kvinnlig martyr. Från väggen ovanför överste Nahida Ahmed Rashid blickar 26-åriga Rengin ned. Hon sårades dödligt vid fronten utanför Kirkuk i oktober 2014.

De ökade kostnaderna för peshmerga och säkerhetsstyrkor, en pågående konflikt om oljeinkomsterna med regimen i Irak, sjunkande oljepris och ett stort behov av ekonomiska reformer har i princip gjort den självstyrande regionen bankrutt. Biträdande premiärminister Qubad Talabani har sagt att den ekonomiska krisen kan bli ett värre hot än kriget mot Daesh.

Överste Rashid talar om vikten av att fortsätta samhällsbygget och att kurderna måste ta itu med sina problem.

– Korruptionen måste bekämpas och de skyldiga straffas, regeringen måste bli bättre och likaså rättsväsendet.

Utanför fönstret övar en grupp unga rekryter exercis, nyinryckta och ovana försöker de unga flickorna stelt lyda order.

– De behöver minst 45 dagars träning, säger deras instruktör, Sheyman Muhedin, lätt generad över sina soldaters tafatthet. Själv är har hon stridit vid fronten och har utbildats av britter.

– Det finns ingen skillnad på kvinnor och män i peshmerga, säger Muhedin, med den fras som upprepas gång på gång.

Det finns uppgifter om att kvinnliga soldater klagat över att deras enheter inte sätts in i striderna fullt ut, men något sådant hörs inte hos bataljonen.

– Vi har äldre vapen än männen, erkänner Muhedin till slut:

– Jag skulle gärna ha en M4 och 120 mm raketer.

* * *

»my mother

sensed a

war in her

womb,

and so she

raised me

to fight.«

Hafsa Atique, engelsk student och poet.

* * *

Om kvinnorna i irakiska Kurdistan lyckats genomföra en samhällsrevolution så verkar det som om deras mer vänsterinriktade kurdiska systrar i Syrien lyckats uppnå mer än så. Brigaden »Kvinnornas försvarsenheter«, YPJ, bildades 2012 och har enligt egna uppgifter 10 000 frivilliga. Tillsammans med det demokratiska unionspartiets armé, YPG, har den kvinnliga försvarsenheten utkämpat hårda strider mot Daesh, bland annat i Kobane, där de lyckades driva ut terrorsekten. De har ensidigt utropat en autonom region, Rojava, i norra och nordöstra Syrien. Lyckas de uppnå självstyre kan det bli kurdernas andra geografiska hem i världen. Rojava beskrivs ofta som en »feministisk, sekulär stat«. Påståendena om kvinnornas roll i den väpnade kampen dyker ständigt upp.

Det finns obekräftade uppgifter om att terroriststämplade PKK i Turkiet till 40 procent består av kvinnor. Även yazidierna som lever i den västra delen av de irakiska kurdernas område har bildat kvinnliga förband. Det finns bilder på deras färd till fronten, men i vilken omfattning de yazidiska kvinnoförbanden är involverade i strider finns det ingen information om.

På andra sidan står den omänskliga fundamentalistiska terrorsekten Daesh i sin nästan parodiska ondska: massmord, slaktade spädbarn, fångar som bränns levande, våldtäkter, sexslavar och terrorattackerna i Paris och Bryssel.

– Mytologiskt är det en apokalyptisk strid mellan två urkrafter; den patriarkala mot den kvinnliga urkraften, moder jord, som har fått nog och slår tillbaka, säger Eva Kingsepp, lektor vid Karlstads universitet och forskare i medier och myter. Den vanligaste mediebilden av kvinnor i krig brukar annars vara offer och/eller mödrar, möjligtvis kan kvinnor vara bedragare eller syndabockar, men det är oftast männen som blir hjältar.

De arketyperna har följt mänskligheten sedan tidernas gryning. De färgar även dagens mediebevakning, som journalistprofessorn Jack Lule konstaterar i boken »Daily News, Eternal Stories«. I vissa avseenden har nyheter blivit berättelser som fyller samma funktion och följer samma mönster som myter gjorde tidigare. Amazoner som kämpar mot ondskan för att beskydda hela världen, verkar vara en oemotståndlig berättelse för dagens journalister.

– De kurdiska kvinnorna för en dubbel kamp, de krigar inte bara för sitt folk, utan blir också en symbol för frigörelse. Det vi ser är framför allt coolheten och deras strävan efter jämlikhet. De sticker ut och mediebilden av dem ligger nära spelvärldens hjältinnor när det gäller hjältemod och stridsförmåga«, säger Eva Kingsepp.

* * *

Krig är blott fortsättningen på politik, men med andra medel.

»Om kriget«, skriven 1830 av militär-teoretikern Carl von Clausewitz

* * *

Det dröjde ända till 2015 innan den amerikanska armén officiellt tillät kvinnor på stridande positioner. I praktiken skedde det tidigare: en frustrerad kvinnlig militärpolis på en militärbas utanför Bagdad 2007 förklarade att hon hamnade i strid nästan dagligen när hennes -enhet var ute på patrull: »Militärledningen vill bara inte erkänna det.«

Historien är full av kvinnor som tagit upp vapen. Den keltiska drottningen Boudicca ledde ett uppror mot romarna i Britannien på 60-talet efter Kristus. Även Sverige har sina historiska krigarkvinnor. Grav 581 på Mälarön Birka grävdes ut 1878 av arkeologen Hjalmar Stolpe. Den ansågs vara ett klassiskt exempel på en elitkrigare på 900-talet. Den döda var klädd i österländska kläder och hade ridhästar och mängder av vapen med sig. Men redan 1973 konstaterades det att benen var en kvinnas och när arkeologen Anna Kjellström dna-analyserade benen för något år sedan bekräftades det. Jeanne D’Arcs roll under hundraårskriget på fjortonhundratalet är välkänd.

Vid fronten. Zohre Zahir och några kvinnor i hennes pluton, som strider sida vid sida med männen några mil väster om Kirkuk.

Under första världskriget bildade Maria »Yashka« Bochkareva 1917 den kvinnliga »dödsbataljonen« i ryska armén. Hon hade tidigare stridit med en manlig enhet och efter att ha först blivit hånad och sexuellt trakasserad, lyckades hon vinna stor respekt för sin tapperhet på slagfältet. Engelska Dorothy Lawrence tvingades förklä sig till man för att ta sig till fronten vid Somme i Frankrike som soldat under samma krig. På samma sätt och av samma skäl förklädde sig serbiskan Milunka Savic till man under det andra Balkankriget 1913. Det var först när hon sårades som hennes kön upptäcktes, men då var hennes duglighet i strid redan erkänd och hon fortsatte att tjänstgöra i serbiska armén under första världskriget. Hon kan vara den mest dekorerade kvinnliga soldaten genom tiderna.

Under det turkiska frihetskriget mellan 1919 och 1923 ledde Kara Fatma en bataljon med 700 män och 43 kvinnor i striderna mot det Ottomanska riket och blev medaljerad till turkisk hjältinna. Under andra världskriget fanns det tre kvinnliga arméflygregementen i Sovjetunionen. Det mest berömda var det 588:e nattbombarregementet, »Natt-häxorna«. Det fanns även kvinnliga infanteriförband med utbildade skyttar, men till skillnad från de hyllande kvinnliga piloterna blev deras gärning föga uppmärksammad. Roger Markwick och Euridice Charon Cardona har skrivit om de sovjetiska infanterikvinnorna. I artikeln »Vår brigad kommer inte bli skickad till fronten« skildrar de den första kvinnliga frivilliga skyttebrigadens usla levnadsförhållanden, hur dess medlemmar utsattes för sexuella trakasserier av manliga kolleger och fick hålla till godo med dålig utrustning. Samtidigt tjänstgjorde andra ryska kvinnor framgångsrikt vid fronten, särskilt som prickskyttar.

I det brutala Bosnienkriget mellan 1992–1995, där serbisk strategi innefattade etnisk rensning och våldtäkter, tjänstgjorde enligt uppgift 5 360 kvinnor i den bosniska armén, i olika positioner. Flest stridande hade »Plave Ptice«, en enhet i den bosniska armén som försvarade en förort till Sarajevo, där serberna försökte bryta igenom i början av kriget. Andra stred tillsammans med männen, som tvåbarnsmamman Sefica, en före detta bankkassörska som tillsammans med sin son försvarade Dobrinja, en förort till Sarajevo. Jag intervjuade henne medan granaterna slog ned runt oss:

– Jag måste ju försvara mitt hem. Förstår du inte hur vi har det? Våra grannar skjuter på oss, dödar sina egna barns lekkamrater.

Tretton kvinnor belönades med den »Gyllene liljan«, den bosniska arméns högsta utmärkelse. Sju fick den postumt.

* * *

All krigföring bygger på vilseledning.

»Om krigföring«, skriven av Sun Tzu på 500-talet före Kristus.

* * *

Men de krigande kvinnorna har ofta varit till nytta inte bara som soldater, utan även som propagandaverktyg. Den ryska krigsministern Kerenskij, som senare skulle störtas av bolsjevikerna, gav Maria »Yashka« Bochkareva tillstånd att bilda sin dödsbataljon, främst för att få de ryska männen att skämmas för att de inte ville ta till vapen. Och även de kurdiska kvinnokrigarna har sitt pr-värde.

– Sannolikt har man kvinnliga enheter i propagandasyfte. Det verkar vara ett bra exempel på en psyact, säger David Bergman, expert på psyops, militära psykologiska operationer om de kurdiska kvinnoförbanden:

– Informationsmässigt har de spelat det skickligt. Sannolikt är det ett militärt psyopsförband som ligger bakom, en spindoctor som motsvarar mig.

Bergman menar att propagandavärdet med kvinnliga förband är större än det reella militära värdet. Rent militärt vore det effektivaste att ha blandade förband, där de bästa soldaterna, oavsett kön, tjänstgör. Det är den princip som styr Försvarsmakten i Sverige. Under den svenska insatsen i Afghanistan strävade man efter att ha minst en kvinna i varje pluton och flera av dem hamnade i strid. Att det bland kurderna främst finns helkvinnliga förband, snarare än könsblandade förband, kan tolkas som att kvinnorna trots allt inte till fullo är integrerade i de övriga militära styrkorna.

Däremot polariserar kvinnliga soldater bilden av gott och ont. På den ena sidan det mansgrisiga onda Daesh, på den andra de kvinnliga krigarna som gestaltar västerländska ideal om jämlikhet och frihet. Det gör kriget lättare att förstå och engagera sig i för västerlänningar. Kampen står mellan svart och vitt, en skäggig skoningslös barbar och en ung vacker kvinna.

En annan effekt är att fokus flyttas från de, till största delen, amerikanska flygbombningarna och specialförbanden som har möjliggjort de kurdiska markförbandens framgångar vid fronten. Kriget om opinionen är minst lika viktigt som det som utkämpas på slagfältet. Den som segrar vinner politiskt och militärt stöd.

»Informationsmässigt kan dock värdet av kvinnliga förband slå tillbaka om stora förluster överstiger effekten. Jag skulle därför vara försiktig att använda dem i de mer intensiva striderna«, säger David Bergman.

Propagandakriget förs även i sociala medier. 2014 spreds en bild på »Rehane«, en ung, vacker soldat som klädd i full stridsmundering gjorde V-tecknet, medan hennes hand vilade på hennes vapen. Snart spreds uppgifter om att »Rehane« dödat över hundra Daesh-terrorister. Hon döptes till »ängeln i Kobane«, hyllades för sitt mod och hennes påstådda historia spreds från sociala medier in i BBC:s rapportering.

Även om den blonda, leende »Rehane« aldrig hade dödat 100 fiender, blev hon ändå en perfekt symbol för mod och hopp. Men det dröjde inte länge förrän Daesh-anhängare började sprida en bild där en terrorist höll i ett avhugget kvinnohuvud som påstods tillhöra »Rehane«. Samtidigt gick rykten om att hon var vid liv. Brittiska Daily Mail skrev att hon flytt över gränsen till Turkiet. 2015 dök det upp en ny bild som påstods förställa »Rehane«, vid god hälsa och klädd i civila kläder. Hennes riktiga namn skulle vara Dilja och hon uppgavs arbeta med administration i Kobane.

Vad är sant?

– Daesh blir livrädda när de möter oss på slagfältet. När de möter oss blir de galna, sa den syriska försvarsenheten YPJ:s befälhavare Nasrin Abdullah när hon besökte Sverige i april i år. Frasen har upprepats gång på gång. De fanatiska terroristerna i Daesh sägs tro att de inte kommer till paradiset om de blir dödade av en kvinna. Men, som frilansjournalisten Joakim Medin skrev nyligen i Aftonbladet, de flesta inom Daesh är antagligen inte så religiösa. Abdullahs budskap ska snarare ses som en counternarrative, en motberättelse, i syfte att utmåla Daesh som vidskepliga och fega.

Propaganda, helt enkelt.

Joakim Medin har samlat in pamfletter i Syrien som Daesh lämnat efter sig vid frontlinjerna. En av dessa var direkt riktad till kvinnor och beskrev deras roll, både som mödrar och som stöttande hustrur. De ska inte lämna hemmet, utom för att arbeta som läkare eller lärare för andra kvinnor. Men om den islamiska staten är hotad, uppmanas de att ta till vapen. Historiska exempel på starka kvinnor i jihad räknades upp i pamfletten. » ... som Umm Amarah som vid islams födelse själv sägs ha krigat med svärd i hand jämte profeten Muhammed i flera militära slag. Eller en saudisk kvinna, som deltog i jihad mot sovjetiska styrkor under kriget i Afghanistan på 1980-talet och ›sköt många raketer mot fienden‹«, skrev Medin och hävdade att kvinnor som anslutit sig till Daesh redan satts in i strider.

Det verkar alltså inte alls finnas någon utbredd skräck bland Daeshanhängare för kvinnor med vapen. Däremot tycks de dela insikten om kvinnliga krigares propagandavärde.

– Att kvinnor tar till vapen är det yttersta offret, så var det exempelvis i Ryssland och Nazityskland under andra världskriget. Krig samlar ett helt folks ansträngningar, fött ur desperation, och att det är just kvinnor som tar till vapen har ofta ansetts särskilt laddat eftersom de traditionellt hade sin plats i hemmet hos familjen, säger Eva Kingsepp.

* * *
Min dystra övertygelse är att människor endast kan enas om det som de egentligen inte är intresserade av.

Bertrand Russell, engelsk filosof och författare, död 1970.

* * *

Tillbaks till fronten utanför Kirkuk, men denna gång ett annat avsnitt, längre norrut. Skyttevärnen löper över den grönskade slätten där posteringarna ligger tätt, fyllda av soldater som spanar mot Daesh i byarna någon kilometer längre bort.

De kurdiska peshmergasoldaterna hänger i skyttevärnen byggda av sandsäckar och plankor eller spelar kort, sittandes på tunna madrasser. Alla är män. Inga kvinnor så långt ögat når.

Även om frontlinjen är stabil och allt är lugnt just nu, utsätts den för ständiga anfall. För tre dagar sedan försökte en självmordsbombare med sprängbälte ta sig till en postering ett stenkast bort, men sköts så att sprängladdningen detonerade innan han tog sig fram till de kurdiska ställningarna. I morse utbröt skottlossning och i förmiddags tog sig tre män, en kvinna och ett barn över ingenmansland till den kurdiska sidan. Det sker ganska ofta längst fronten.

– Det är ett vidrigt krig. De tar ungdomarna från byarna, spänner på dem sprängämnen och skickar dem till fronten. Han som sprängdes för tre dagar sedan hittade de bara fötterna på, säger befälet Abdul Bazel.

Ett hus några kilometer bort utsattes för en kemgasattack som dödade två vuxna och ett barn. Gasen sköts in med raket och att Daesh har skaffat sig den förmågan har väckt oro. Peshmergasoldaterna saknar skyddsutrustning.

Ännu längre norrut väntar alla på den irakiska offensiven mot Mosul, den irakiska stad som hade en befolkning på över två miljoner människor innan Daeshs ockupation. Kurdiska peshmerga är grupperad norr och sydöst om staden och har skurit av vissa av Daeshs försörjningslinjer från Syrien. Amerikanska marinkåren skjuter artilleri mot terrorsektens försvarslinjer från områden väster från Erbil, men det är den irakiska reguljära armén som ska ta sig över floden Tigris och anfalla Mosul från söder. De befinner sig på det peshmergakontrollerade området i trakten Makhmour, ungefär åtta mil sydost om Mosul, där striden mot Daesh böljar fram och tillbaka.

Följer man motorvägen ut ur Sulaymaniyya i nordöstra Irak når man kvinnornas bataljon. Beredskapen är hög.

Irritationen över den välbeväpnade irakiska arméns oförmåga att avancera är stor. Förra året kallade den danska överstelöjtnanten Per L Hinrichsen, Danmarks högsta representant i den USA-ledda koalitionen mot Daesh, de irakiska officerarna för fega och korrupta. De skulle kunna besegra Daesh när som helst, menade Hinrichsen, om de bara ville.

– Det är upp till den irakiska armén när Mosul blir befriat, men om inte koalitionen hjälper till kommer det bli en blodig kamp. Daesh har befäst sig i staden i två år så det kommer bli en lång strid, säger general Qaraman i peshmerga.

Den sjätte juni inleds fastemånaden ramadan. Därefter följer de varmaste månaderna, så det är möjligt att anfallet kommer först till vintern.

Alternativet är en långvarig belägring, som kan komma innebära en humanitär katastrof för människorna som är instängda i staden. Ändå finns det ingen tvekan om att terrorsekten kommer att besegras.

– Just nu är Daesh impotenta, säger Matthias Mitman, USA:s generalkonsul i irakiska Kurdistans huvudstad Erbil:

– De är verkligen inte oövervinneliga, om nu någon trodde det, utan har förlorat stora landområden och blivit kraftigt försvagade. Vi fortsätter attackera Raqqa och Mosul, ormens huvud och svans. Vad som först ger vika är svårt att säga.

I den här miljön är resonemangen handfasta, nästan brutala. Ingen talar om kön. All information, propaganda eller ej, handlar om styrkor och svagheter i påtaglig form.

Fram till den 26 april hade USA genomfört 9 073 flygattacker i Irak och Syrien. Resten av koalitionen hade genomfört 2 083. Målen är Daeshs ledare, högkvarter, kommunikationer och ekonomi. 7 118 stridsställningar har slagits ut tillsammans med 139 stridsvagnar och 374 humwees.

Flygbombningarna har kraftigt försämrat terrorsektens moral, tvingat dem ändra taktik och anfalla bara när vädret är så dåligt att planen inte kan flyga. Daesh har förlorat 40 procent av de landområden de erövrat. Trots terrorsektens propagandakampanjer har strömmen av rekryter till terrorsekten minskat. Delar av Daesh har omgrupperat till Libyen och experter varnar för att de kommer utföra fler terrorattacker i Europa.

– Daesh kan inte skjuta ner våra plan så det är möjligt att de nu letar mjukare mål, terrorattacker mot civila, i syfte att bryta den politiska viljan hos länderna i koalitionen att strida mot dem, säger generalkonsul Matthias Mitman.

För irakiska Kurdistan kan dock ett besegrat Daesh bara vara början på nya problem. Irak kommer förmodligen inte vilja släppa ifrån sig de »omdiskuterade områdena« frivilligt, och utöver det finns shiamiliserna.

– Det stora hotet mot kurderna efter Daesh är shiamilisen som kan försöka ta tillbaka områden som Kirkuk, säger Mathias Mitman.

Kanske är det som överste Rashid, chef för den kvinnliga brigaden, förklarade:

– Detta är inte det första eller sista kriget kurderna utkämpat.

Matthias Mitman tror dock inte att landet Irak slutgiltigt kommer brytas upp:

– Vi tror att Irak kommer hålla ihop och att problemen om de omdiskuterande områdena kommer lösas med dialog. Vi vill se stabilitet.

På militärbasen utanför Suleimaniya är det avslutning för en grupp soldater ur kvinnornas bataljon. De slår sig ner på stolarna i en kal samlingslokal för att lyssna på tal av officerarna. I två veckor har de utbildats av holländska och brittiska militärer ur den internationella koalitionen; ett led av peshmergastyrkornas transformering från milis till en mer professionell armé.

– Det var jobbigt, särskilt hinderbanan, säger en av de unga soldaterna med det lockiga håret hängande över axlarna. En kvinnlig holländsk officer som arbetar med utbildningen säger belåtet att de arbetat hårt.

– Vad används de kvinnliga soldaterna till?

– Mest vaktjänst, svarar instruktören kort.