Maffiasopor på export

Varje dag rullar tågen in i Tyskland. 22 vagnar per gång, fullastade med spaghettirester, gamla gymnastikskor, papper och konservburkar. 500–600 ton ombord på vart och ett av de godståg som lämnar Neapel, hamnstaden där vi de senaste veckorna kunnat se hur gatorna har förvandlats till soptippar.

Vagnarna rullar genom Brennerpasset och vidare norrut, de allra flesta så långt som till den gamla hamn- och industristaden Bremerhaven vid Nordsjön, och till förbränningsanläggningen Cröbern strax söder om Leipzig i sydöstra Tyskland. »En superaffär«, konstaterar de tyska tidningarna glatt, och skriver om hur överdimensionerade förbränningsanläggningar går för fullt tack vare det italienska avfallet.

Ändå är det nästan ingen som vill prata om sophandeln. Frågan är känslig och den italienske premiärministern Romani Prodi kallade godsvagnarna »Skammens tåg« redan för ett år sedan när han än en gång lovade att ta krafttag för att lösa sophanteringen i Neapel. För den italienska sopexporten är inte ny, problemet har funnits sedan mitten av 90-talet. Redan i april 2001 började de första soptågen med destination Tyskland rulla norrut.

Trots det finns det inga officiella uppgifter på hur mycket avfall som exporteras varje år. På Ecolog, det dotterbolag till den italienska järnvägen som sköter transporten, behandlas soptågen som om det gällde rikets säkerhet. »Man uttalar sig inte om sopexporten«, heter det – samma svar får den som försöker ställa frågan till moderbolaget. Men en anonym Ecolog-chef som låter sig intervjuas av den ansedda tidskriften Der Spiegel, bekräftar att det varje dag går två fullastade godståg med sopor till Tyskland, och att priset per hanterat ton i genomsnitt ligger runt 200 euro.

Det innebär att sopor till ett sammanlagt värde av drygt en halv miljard kronor tas om hand av tyska firmor årligen. En miljardindustri som med största sannolikhet kommer att växa ytterligare. Italienska medier citerar regeringskällor som hävdar att exporten planeras öka till 17 500 ton i veckan, från dagens 5 000. Samtidigt konstaterar italienarna hånfullt att Tyskland frivilligt förvandlas till Europas soptipp – en roll som inte ens Rumänien ville ha, landet tackade förra året nej till att importera italienskt skräp.

Ändå hör man inga protester i Tyskland. De flesta anläggningarna ligger i tungt industrialiserade områden som drabbats hårt av de senaste årens ständiga fabriksnedläggningar och utflyttningar till låglöneländer. De behöver jobben.

På medborgarkontoret i Markkleeberg några kilometer från anläggningen i Cröbern är det lugnt och stilla. Inne på sitt kontor säger Anke Patschke att folk i och för sig har klagat på att det börjat lukta värre sen något år tillbaka, men att man ju inte kan veta vad det beror på. Saken utreds av myndigheterna i Leipzig.

– Det är några enstaka som har klagat, men mer är det inte. Det är ingenting man pratar om hos bagaren eller i mataffären, säger Anke Patschke.

Han förklarar att det är ett gammalt brunkolsområde och att de flesta här är vana vid betydligt värre naturföroreningar från DDR-tiden. Allt har ju ändå blivit mycket bättre nu och Cröbern är inget nytt, anläggningen har alltid legat där.

Inte ens miljörörelsen höjer på ögonbrynen inför sopimporten. På naturskyddsföreningen Bund säger man att det är fri rörlighet inom EU och så länge sopföretagen inte bryter mot några lagar så är det inte en fråga som man kommer att engagera sig i. De tyska förbränningsanläggningarna är hyfsat miljövänliga och problemet är snarare att italienarna inte verkar ha förstått att man ska sortera sitt hushållsavfall, något varje tysk får lära sig från barnsben.

Även från tyskt håll är det svårt att få fram några konkreta uppgifter om exakt hur stor sopimporten från Italien är.

– Vi varken får eller ska veta exakt hur mycket det rör sig om. Så länge alla sköter sig är det inget vi befattar oss med. Jag kan inte heller säga exakt hur mycket tyg våra textilfabriker importerar, säger Sebastian Kieslich som är presstalesman för ekonomi- och miljödepartementet i delstaten Sachsen, som också tar emot en stor del av avfallet.

Men för italienarna är det skillnad på export och export, och Romani Prodi försöker febrilt övertyga Italiens övriga regioner om att de ska ta hand om skräpet från Neapel. Än så länge verkar en lösning långt borta, och under tiden rullar skammens tåg vidare mot Tyskland.