Makten finns inte i Bryssel

Det fanns något gammaldags över det. Slog man upp tidningarna, eller slog på radion, förra söndagen var det som att kommunicera med en välvillig, tryggt ledsagande myndighet. Det påminde om sex till åtta brödskivor om dagen, eller till och med om de små rutorna i telefonkatalogen där det brukade stå »Telefonen är till för korta meddelanden«.

Inga medborgare behövde tvivla på vad som förväntades av dem: Gå och rösta!

Precis som förr i tiden samlades politiker, män och kvinnor i staten och journalistskrået i en gemensam knuff av medborgarna åt rätt håll.

Det var i det andra ledet problemet uppstod. Vad röstades det egentligen om?

Abort? Kärnkraft? Socialförsäkringar?

Nej. Inget av det ligger på EU-parlamentets bord.

Klimatet? Brottsbekämpningen? Migra­tionen?

Möjligen, men ska det bli något av det krävs att de nationella parlamenten är med på resan.

Röstade man på parti, person, partigrupp eller ideologi?

Oklart.

Det hävdades på många håll att man röstade om »Europas framtid«. Det var ett »ödesval«.

Stora ord, men vaga. Och, återigen, vad spelar det för roll för Europa om Sverigedemokraterna får tre eller fyra mandat i EU-parlamentet, i jämförelse med hur det går i de nationella valen för Fidesz i Ungern, Lag och rättvisa i Polen, Le Pen i Frankrike och Salvini i Italien?

Den svenska EU-journalistikens verklige doyen, Svenska Dagbladets Rolf Gustavsson, var en av få som satte fingret på den ömma punkten, redan före valdagen. Gustavsson har i åratal argumenterat för ett djupare europeiskt samarbete, men han har aldrig blundat för realiteter. Han är ingen drömmare. Han skrev såhär, i en stram analys som avvek från den demokratiska uppfostringsprosan:

»Fortfarande är stats- och regeringscheferna EU:s herrar. I förhållande till dem är ledamöterna i EU-parlamentet i det närmaste helt maktlösa. EU är inte organiserat som en parlamentarisk demokrati. Ledamöterna i EU-parlamentet kan i första hand använda sin plattform för att agitera och bilda opinion, men om de långsiktigt vill påverka politiken måste de börja på hemmaplan.«

EU-parlamentet är en rest från den tid då tanken verkligen levde om en federal europeisk stat. Idén var att européerna gradvis skulle växa in i sin gemensamma politiska identitet. Tids nog skulle svenskarna, till exempel, acceptera att bara vara en valkrets i Storeuropa, med proportionerliga 2 till 3 procent av mandaten i parlamentet. Allt fler beslut – finanspolitik, socialpolitik, försvar – skulle flyttas uppåt.

Men EU har gått åt rakt motsatt håll. Att drömmen saknade verklighetsförankring blev tydligt i en rad kriser, som sysselsatt EU i mer än tio år. Rolf Gustavsson konstaterar krasst att EU i stället blivit »alltmer av en mellanstatlig organisation«. Den verkliga makten finns nu i det Europeiska rådet, det mellanstatliga organ där stats- och regeringschefer sammanträder. Även EU-kommissionen har förlorat inflytande.

Paradoxen är förstås att parlamentet formellt gavs en mer central ställning i och med Lissabonfördraget 2009, ungefär samtidigt som det började stå klart att EU i praktiken gick i mellanstatlig riktning. Så blir det gärna inom EU. Beslutsprocesserna är så långdragna att svaren som levereras ofta hör till frågor som inte längre ställs:

– Hur mår du?

– Ungefär halv åtta.

Det här är också skälet till att analysen av vad valresultatet betyder, ännu en knapp vecka efter valdagen, spretar åt alla möjliga håll. Det är lika svårt att säga vad folk röstat på, som att förklara varför de skulle rösta. Det markant ökade valdeltagandet vill många tolka som att EU-parlamentet faktiskt blir allt viktigare och vinner allt mer legitimitet i medborgarnas ögon. Men en rimligare tolkning är att väljarna mobiliserades av inhemska skäl.

Britterna röstade för eller mot brexit. Fransmännen för eller mot Macron eller Le Pen. Polackerna tog ställning till den pågående kampen mellan Lag och rättvisa och den samlade oppositionen. Italienarna ville folkomrösta om Salvini och Lega. Ungrarna uppmanades att backa upp Fidesz och i Sverige handlade allt egentligen om två saker: Sverigedemokraterna och efterdyningarna av den spruckna alliansen.

Men sant är att EU står inför mer än ett vägval inom de närmaste åren och att allmänna val kommer att spela en avgörande roll för vilka vägar unionen kommer att gå. Men det rör sig då om nationella val.

Av de som ligger nära är det polska valet det viktigaste. Det måste hållas senast i november och landet är politiskt kluvet i mitten. EU-valet visade hur jämnt opinionsläget är, om oppositionen kan hålla samman. Ett regeringsbyte i Polen, särskilt om det följdes av ett byte åt samma håll på presidentposten våren 2020, skulle ändra dynamiken inom EU. Ett EU-vänligare Polen ger Tyskland större rörelsefrihet och underlättar samarbete med Frankrike.

Legas framgångar skapar obalans i den italienska regeringen, som bildades när Femstjärnerörelsen var störst. I EU-valet blev rörelsen bara tredje största parti och trycket kan öka på nyval. Resultatet av ett sådant blir viktigt för EU. Alla val i Frankrike, även om de större dröjer, har fått en extra stark laddning sedan söndagen, då Marine Le Pens Nationell Samling samlade fler röster än Emmanuel Macrons Renaissancelista.

Till och med brittiska val kommer att påverka EU:s framtid, även om landet skulle ha trätt ur. En Nigel Farage som brittisk premiärminister, eller för den delen en Boris Johnson, skulle sätta avtryck även på andra sidan kanalen.

Så det fanns en meningsfull funktion med söndagens val: det var ett slags opinionsundersökning inför de europeiska val som verkligen kommer att avgöra EU:s öde.