Maktens medelmåttor

Det var under de sista svåra åren. Tiden då cancersmärtan tröttade ut honom och så lite var kvar av mannen jag känt. Han satt i en svart läderfåtölj med fotstöd, uppe i den privata lägenheten på Elyséepalatset.

– Kommer du att minnas mig? Hur kommer man att minnas mig?

Och så log han lite, det sneda leendet som bara nådde ena mungipan.

– Med Jacques Chirac efter mig kommer bilden av mig att växa …

François Mitterrand började direkt efter sin presidentinstallation att konstruera sitt eftermäle. Än mer än sina företrädare kände han makten i byggnadsverk. Georges Pompidou skapade konstmuseet Centre Pompidou, Valéry Giscard d’Estaing det vetenskapliga centrumet Cité de la Villette och Orsaymuseet. Själv lät han bygga såväl Triumfbågen vid La Défense som glaspyramiden vid Louvren och det stora Nationalbiblioteket. Chirac satsade på ett etnografiskt museum, Quai Branly. Men ett tecken så gott som något på förfallet av presidentmaktens mystik är Nicolas Sarkozys och François Hollandes bristande intresse för byggnadsverk. Och oförmåga att bli omvalda.

Men François Mitterrand gick ett steg längre: du kommer själv att ses i ett bättre ljus om din efterträdare blir svag. François Hollande har noterat och följt rådet.

När Mitterrand i slutet av sin andra mandatperiod uttryckte sig uppmuntrande om Jacques Chiracs kandidatur till presidentposten tolkade franska journalister det som fair play. Chirac ställde upp för tredje gången, precis som Mitterrand gjort, sa de. Och nu ansåg Mitterrand därför att det var Chiracs »tur«.

Inget kunde vara mer felaktigt.

Topppolitiker blir man sällan om man inte i grunden är en beräknande person. Strateg eller taktiker. Relationerna till andra bygger starkt på känslor, men alltid med målet egen vinning. Så när François Mitterrand, sjuk och kritiserad, i slutet av sin andra mandatperiod lyfte fram Chirac, vars personlighet han kände väl, var det för att Chiracs medel-måttighet med tiden skulle stärka bilden av François Mitterrand i historieböckerna.

I dag ser vi spelet upprepa sig. Under ivriga protester från Elyséepalatset pekade den ansatte borgerliga kandidaten François Fillon i en tv-sändning nyligen ut François Hollande som anstiftare av de kampanjer och utredningar om korruption som skakar Frankrike mitt under brinnande valkampanj.

Fillon hävdar även att Hollande skulle ha iscensatt en negativ ryktesspridning runt sin förre premiärminister Manuel Valls. Skulle faran för en starkare efterträdare vara en faktor?

Hollande har däremot till synes inget emot att Emmanuel Macron, hans egen tidigare ekonomiminister, skulle efterträda honom. Men är det, handen på hjärtat, någon av oss som vill ersättas av någon som är mer begåvad, mer omtyckt och mer framgångsrik än man själv är?

Skälet till att Hollande stöttar Macron skulle kunna vara att han tror att denne kommer att misslyckas som president.

Franska politiska partier är inte folkligt förankrade. De är framför allt maktapparater för ambitiösa män och kvinnor. Att vara partisekreterare i Socialistpartiet eller den borgerliga sammanslutning av egensinniga viljor som nu, efter återkommande namnbyten, heter Les Républicains förutsätter att man är en avancerad maktspelare. Olika grupperingar spelas ut mot varandra, olika privilegier delas ut för att stärka den egna auktoriteten. Det var så François Hollande tog sig till presidentposten.

Själv var jag vän till François Mitterrand i närmare femton år. Det gav inte bara en inblick i spelet och överdådet runt presidentskapet, utan också i den gradvisa förändringen hos en man som mot sin vilja tappade kontakten med verkligheten, trots de vänner han behöll bland »vanligt folk«. Kanske var han ändå den siste i sitt slag. Många framgångsrika franska toppolitiker i dag har en bakgrund i den prestigefyllda administrativa högskolan École nationale d’administration, l’Ena, som skapades av de Gaulle för att få en elit inom förvaltningen. De flesta har därefter utbildningar inom juridik eller ekonomi. Denna överklass nöjer sig numera inte med statliga tjänster utan hoppar mellan förvaltning och privat näringsliv – till exempel Emmanuel Macron som har varit verksam som minister men också inom banken Rothschild, med en lön som uppges ha uppgått till närmre 3 miljoner euro under två år.

Det finns ingen kärlek mellan fransmännen och deras politiker. Det finns en djup misstro.

Frankrike är ett klassamhälle och ingen stats- eller regeringschef har lyckats bryta upp detta. Det franska samhället är statiskt, styrt av korporatistiska intressen. Ett samhälle där en ministerpost ger bra lön med förmåner som en magnifik lägenhet, chaufför och tillgång till näringslivets toppar. Där en president är en regerande kunglighet.

Den 39-årige Emmanuel Macron har förfört franska journalistkåren men också väljare som alltid varit traditionellt borgerliga eller trogna socialister. Han säger sig erbjuda ett brott med de gamla, med privilegiesamhället. Trots att han var mönsterelev på l’Ena och arbetat för Rothschildbanken.

Ett exempel på denna förförelse är La Jaille Yvon, en liten by, lik så många andra, i den franska region som kallas Anjou och som omger floden Loire i dess lopp mot havet. Det är ingen insmickrande by, grå små hus en gång byggda för gruv- och lantarbetare, en sliten kyrka från 1100-talet. Men omgiven av slott som ännu bebos av en adel som oftast är såväl konservativ som starkt katolsk.

I byn bor pensionärer, inflyttade småbarnsfamiljer och i kommunens utkanter arrenderande bönder som lyder under klassmedvetna slottsägare. På ängarna runt byn betar kor och hästar. De äldsta gårdarna, i mörk skiffer, är byggda på 1400-talet. Här har väljarna av tradition fördelat sig ganska jämnt mellan socialister och borgerliga.

Men vid presidentvalet 1995 röstade 12 av 160 personer på Jean-Marie Le Pen, ledaren för Front National. Därefter har stödet för partiet tredubblats. Man skyller på brottslighet, sämre ekonomi och på EU.

Men i år riktas besvikelsen mot François Fillon som blivit symbolen för att politikerna roffar åt sig och mot president Hollande för socialismens misslyckande. Proteströstning heter inte heller längre Le Pen.

Här, som i tiotusentals andra byar Frankrike runt, kommer man att rösta på Emmanuel Macron. Inte för att man tror på hans budskap. Man vill bara rösta bort dem som har suttit vid köttgrytorna för länge.

Eller som Maxime Tandonnet före detta statssekreterare under Nicolas Sarkozy uttrycker det:

– I en samtid fylld av hopplöshet och kollektiv demens har det sunda förnuftets dammar rämnat. Fransmännen håller då fast vid en bild, en illusion av ungdom och förnyelse. Vid myten om den »nya« människan.