Maktpartiet vaknar upp

Centerpartiet i Finland är en anomali. Det borde vara en omöjlighet att ett bondeparti som bygger på en obsolet samhällsform år 2010 är ett av landets tre största partier.

I decennier har statsministerposten växlat mellan socialdemokraterna och centerpartiet. Dagens finländska borgerliga regering, ledd av centerordföranden Matti Vanhanen, är ovanlig. I allmänhet har socialdemokraterna och centern uttryckligen valt att lämna samlingspartiet utanför.

Av den här anledningen är det mycket betydelsefullt vem som tar över när Vanhanen avgår om en vecka och partiet väljer ny ordförande vid sin partikongress. Denna person blir stats­minister och kommer att leda Finland fram till riksdagsvalet nästa år. Centern har rasat i opinions­mätningarna och ligger nu trea på 18,6 procent, vilket är katastrofala siffror för ett statsministerparti.

Den nya ordföranden är pressad till stordåd. Och det kommer inte att bli lätt.

Centerpartiet har under hela sin historia sysslat med traditionell regional­politik. Köpslående, schackrande och att försvara sina egna regioner i mellersta och norra Finland är traditionell centerpolitik. Universitet, högskolor, statliga ämbetsverk och myndigheter har i detta spel systematiskt spritts över Finland.

Centerns kritiker säger att partiet har bromsat den urbana utvecklingen. Men partiets anhängare håller fast vid att utan centern skulle en stor del av Finland avfolkas helt och hållet. Centern är Finlands mest välorganiserade parti, med lokalavdelningar i alla regioner och kongresser som till sitt omfång och sin karaktär påminner om väckelsemöten.

Men samtidigt som detta ålderdomliga parti har hållit sina positioner har Finland förändrats. Traditionen av konsensus­samhälle har försvagats, vilket har lett till ett nytt slags finländsk journalistik. Journalisterna uppfattar helt enkelt inte längre att de är i samma båt som beslutsfattarna.

Annat var det förr. I decennier fanns en outtalad pakt att Finland på grund av sitt geografiska läge intill Sovjetunionen inte hade råd med en illojal press. Därför publicerade man till exempel inte bilder av president Urho Kekkonen som avslöjade att han hade åldrats och försvagats.

I dag avslöjar finländska journalister missförhållanden. Det politiska etablisse­manget har inte hängt med och reaktionerna är därefter. Den valfinansieringsskandal som i några års tid sakta men säkert har rullats upp har avslöjat en grundläggande oförståelse hos beslutsfattarna att de inte längre verkar inom samma ramar som förr.

Finländska medier, framför allt den största dagstidningen Helsingin Sanomat, har avslöjat att alla de stora partierna har dolt sina valfinansieringskällor. Det är framför allt centern och samlingspartiet som bland annat har bildat fonder för allmännyttiga ändamål dit valpengarna kanaliserats. I styrelsen för fonderna har man sedan placerat sina egna politiker, som i praktiken har suttit och delat ut pengar åt sig själva.

Statsminister Matti Vanhanen har konsekvent låtsats som om han inte har känt till fifflandet. Han har rentav anklagat journalisterna för att ställa oförskämda frågor. Vanhanens stora problem är att han i pressade situationer konsekvent ger ett osäkert, tillknäppt och samtidigt nästan aggressivt intryck – han vill straffa eller ignorera dem som ifrågasätter i stället för att besvara deras frågor.

I en mycket omdebatterad tv-dokumentär i december avslöjade statsägda Yle att Matti Vanhanen hade fått gratis byggnadsmaterial av en viss firma för att bygga sitt hus. Statsministern vägrade kommentera frågan, och det enda Yle hade att hänvisa till var ett hemligt vittne. Skandalen säckade ihop på grund av att Yle hade för litet på fötterna, men Van­hanens ställning blev alltmer prekär.

Mellan jul och nyår meddelade statsministern att han skulle avgå. Han hänvisade till sitt hälsotillstånd, bland annat en benoperation. Misstankarna om att det i själva verket var skelett i garderoben som låg bakom Vanhanens beslut infriades under våren. Polisen satte i gång en förundersökning om centerpartiets valfinansiering och materialet läckte. Bomben var e-brev som Vanhanen hade utväxlat med ett antal affärsmän som bidragit till centerns valkampanjer. Vanhanen hade bjudit dem på fest i statsministerns tjänste­bostad för att fira valsegern och dessutom lovat att ställa upp för att mura grundstenen i ett shoppingcentrum. Det var samma affärsmän som Vanhanen tidigare hade påstått att han över huvud taget inte kände.

När statsministern konfronterades med materialet kunde han inte komma ihåg exakt vem han hade träffat och vad de hade kommit överens om. Vanhanens svar var så uppenbart lögnaktiga att han rimligen borde ha avgått omedelbart. Att Vanhanen fått sitta kvar tills han själv väljer att avgå vittnar om att Finland fortfarande har en osund politisk kultur.

Nu har centern alltså gått bakåt flera procentenheter i opinionsmätningarna och Vanhanen lämnar ett råttbo till sin efterträdare. Den som får allt detta i famnen är antingen kommunminister Mari Kiviniemi eller handels- och industriminister Mauri Pekkarinen. Just nu ligger den 41-åriga Kiviniemi före Pekkarinen i opinionsmätningarna, men centerkongresserna är kända för att vara nyckfulla.

Kiviniemis stora fördel är att hon är kvinna och tillhör den yngre generationen centerpartister som försöker föra centern in i städerna. Hon är invald i Helsingfors valkrets och har en modern, liberal image. Samtidigt är hon ofta slätstruken i debatterna och framstår som opolitisk, distanserad och kall.

62-årige Pekkarinen är kvintessensen av traditionella centerpartistiska värderingar. Hans fullkomligt outtröttliga förmåga att kohandla har gett upphov till ett nytt finskt ord, »pekkarointi« eller pekkarinisering. Det betyder att envist köra sina politiska intressen ända till det bittra slutet och blixtsnabbt se nya möjligheter till att förhandla sig till den ena eller andra fördelen. Pekkarinen är själv stolt över uttrycket. Han kallas också en evighetsmaskin på grund av sin omvittnade arbetskapacitet.

Pekkarinen behärskar de flesta sak­frågor som rinnande vatten och i politiska debatter slår han Kiviniemi med hästlängder. Frågan är emellertid vad centerpartiet helst vill ha. En Pekkarinen som segrar i alla tv-debatter och kommer att slåss för centerpartiets intressen tills han stupar, eller en yngre ordförande med modernare image som kan få större genomslagskraft i medierna?

Just nu ser det ut som om Kiviniemi kommer att dra det längsta strået. Men centerns partikongresser har överraskat tidigare.

Anna-Lena Laurén är journalist på Hufvudstadsbladet.