Maktvakuum efter Merkel – här är veckorna som avgör Tysklands framtid

Så satt han där framför journalisterna i Berlin, återuppstånden från de politiskt döda. Håret hade blivit silvergrått, gropen i hakan fanns kvar, den lila slipsen stack ut. Norbert Röttgen hade kallat till presskonferens för att berätta att han – tämligen sensationellt – kandiderade som ny CDU-ordförande. En vecka hade gått sedan de tyska kristdemokraternas ordförande Annegret Kramp-Karrenbauer gett upp.

Röttgen hade precis kommit tillbaka från säkerhetskonferensen i München. Han berättade att alla utländska delegater han mötte oroligt hade frågat vad som pågår i Tyskland.

De två stora tyska partierna CDU och SPD har borgat för en närmast unik politisk stabilitet under efterkrigstiden. Socialdemokratiska SPD har dock skrumpnat ihop till oigenkännlighet efter 15 år av vankelmod och ständiga ledarbyten – närmare bestämt 9 olika ordföranden.

Skulle CDU gå samma väg som det en gång så stolta SPD? Vad skulle det i så fall betyda för Europa och övriga världen?

CDU-krisen började vid valet hösten 2017. Kristdemokraterna blev visserligen med god marginal största parti, valresultatet var ändå det sämsta sedan förbundsrepublikens allra första val 1949.

Sedan följde förluster i en rad delstatsval. Angela Merkel såg sig själv som en belastning för partiet, avgick som partiordförande efter 18 år samtidigt som hon satt kvar som förbundskansler.

Krisen blev riktigt akut onsdagen den 5 februari i år när delstatsparlamentet i Thüringen valde liberalen Thomas Emmerich till ny regeringschef med röster från både CDU och högerradikala AFD – detta trots att CDU-ledningen i Berlin och ett kongressbeslut förbjudit allt samröre med AFD.

Kristdemokraterna i Thüringen hade därmed öppet trotsat Annegret Kramp-Karrenbauer. Efter blott fjorton månader som ordförande avgick hon, hennes ställning var för svag.

I söndags kom nästa bakslag.  Vid delstatsvalet i Hamburg fick CDU 11,1 procent, det näst sämsta valresultatet i ett delstatsval för CDU sedan partiet bildades efter kriget.

De Gröna gjorde å andra sidan ett av sina bästa val hittills och partiet har sedan valet profiterat på krisen inom de två regeringspartierna CDU och SPD.

Ändå är det AFD som tycks bekymra CDU mest, ungefär på samma sätt som Vänstern (Die Linke) plågat SPD de senaste 15 åren.

I slutet av 90-talet hade SPD sökt sig mot mitten under Gerhard Schröders ledning, han tillhörde samma skola som Tony Blair och Göran Persson. CDU gjorde samma resa mot mitten med Angela Merkel.

SPD ägnade stora delar av fjolåret åt att vaska fram ett nytt ordförandepar, medlemmarna röstade sent i höstas fram de tämligen okända Saskia Esken och Norbert Walter-Borjans, en duo som vill ta ett tydligt steg år vänster.

Inom CDU finns det en stark och högröstad opinion som tror att Merkels mittenpolitik fört partiet in i en återvändsgränd och att vägen till framgång går högerut.

I så fall väntar ett ytterligare polariserat politiskt klimat i ett land som i dessa dagar skakas av en rad attentat med extremistförtecken, senast i staden Hanau med nio döda, alla med invandrarbakgrund.

Den 54-årige Norbert Röttgen var den förste som officiellt tillkännagav sin kandidatur och skiljer dessutom ut sig genom att bekänna sig till en fortsatt mittenpolitik.

Röttgen kom in i förbundsdagen redan som 29-åring och hörde till de unga kristdemokrater som mer eller mindre hemligt träffade miljöpartister på en pizzeria i den dåvarande huvudstaden Bonn för att hitta gemensamma nämnare. Då styrde Helmut Kohl sitt CDU med järnhand, något samarbete med De Gröna var inte att tänka på. Flera inom pizzagänget inklusive Röttgen blev med tiden ministrar under Angela Merkel.

För Norbert Röttgen finns dock ett stort aber: hans nesliga nederlag för åtta år sedan. Röttgen var då Merkels miljöminister och ansvarig för »die Ener­giewende«, den stora och äventyrliga energiomställningen efter katastrofen i Fukushima. Samtidigt var han ordförande för CDU i Tysklands största delstat Nordrhein-Westfalen. Hans parti gjorde ett katastrofval vid delstatsvalet 2012. Under uppseendeväckande former sparkade Merkel honom som miljöminister med motiveringen att valnederlaget undergrävt hans auktoritet.

På presskonferensen sa Röttgen att han lärt av vad som hände för åtta år sedan, han hyste inte heller någon bitterhet gentemot Merkel.

Norbert Röttgen kan bli en tysk »comeback kid« i striden om ordförandeposten. (Begreppet användes av expresidenten Bill Clinton när han vann de amerikanska primärvalen 1992.)

[caption id="attachment_624188" align="alignnone" width="991"] Röttgen[/caption]

Man kan också se Röttgen som en joker bland de kandidater som anmälde intresse i veckan som gick.

Favorit att döma av de mätningar som hittills gjorts är Friedrich Merz, tio år äldre än Röttgen. Han skulle också kunna kalla sig comeback-kid, kandiderade redan 2018 och förlorade knappt mot Kramp-Karrenbauer med 517 mot 482 röster. Dessförinnan hade han varit borta från politiken i 18 år, efter att ha blivit utmanövrerad av Merkel.

Merz har sitt starkaste stöd i CDU:s så kallade näringslivsråd, ett fristående organ där Merkels »socialdemokratisering« av partiet inte står högt i kurs.

När Merz trädde fram som kandidat i tisdags var det med orden att han ensam stod för »uppbrott och förnyelse« men han ville inte ta ordet »högersväng« i sin mun, hans CDU skulle vinna tillbaka väljare som gått både till höger och vänster.

Tredje kandidat är Armin Laschet, sedan 2017 regeringschef i delstaten Nordrhein-Westfalen och en Merkel-man som under åren lojalt försvarat sin förbundskansler.

CDU-ledningen beslutade i måndags att valet av en ny partiordförande ska äga rum på en extrakongress den 25 april. Spännande veckor väntar, avgörande för Tysklands framtid.

LÄS OCKSÅ: Merkels efterträdare avgår – här är tre potentiella efterträdare