Mannen som aldrig var folklig

Bland franska intellektuella talades det för en del år sedan mycket om vilken »cuvée« man tillhörde. Som bland viner fanns det bättre eller sämre årgångar. Men i dessa kretsar handlade det helt om vilket år och på grund av vilken stridsfråga man lämnat det då så populära franska kommunistpartiet under dess ras på 1970- och 80-talen.

I dag, bara drygt fyra månader efter det att Emmanuel Macron valdes till president, är en liknande diskussion på väg att växa fram.

Aldrig under efterkrigstiden har en fransk president rasat så fort i opinionsmätningarna och allt fler frågar sig vad de lurats in i och vart de är på väg. I dag har han bara stöd av 36 procent av väljarna.

Vad varken han själv eller fransmännen först ville erkänna är att Emmanuel Macron blev president av misstag. Socialistpartiet var förrått av Hollandes presidentskap, den republikanske kandidaten François Fillon drogs i smutsen av avslöjandet om en fiktiv anställning av hans hustru som parlamentsassistent och Marine Le Pen har aldrig haft en chans att nå Frankrikes högsta ämbete.

Emmanuel Macron har inte förändrats. Han är elitistisk och resultatinriktad. Han lovade att genomföra tuffa ekonomiska och sociala reformer.
Men. Det finns ett par stora men. Det ena är att franska medier hade bestämt sig för att föra denne moderne, rätt okände unge man till makten och så gott som genomgående hyllade honom och fick väljarna att tro att de skulle få en fransk Obama. Det andra är att Macrons möte med verkligheten kom att visa sidor som fransmännen inte anat. En arrogans, ett förakt för vanligt folk, kejserliga later och utomordentligt dålig förståelse för tajmning och dialog.

Senast bland bilderna hans landsmän inte borde ha fått se, var hur han med sin hustru Brigitte gick runt skrattande på Atens gator och lät fans ta selfies med honom. Det, samtidigt som hans landsmän på Saint-Martin och Saint Barthélemy försökte ta in de fruktansvärda skadorna i sin omgivning efter orkanen Irmas framfart. De stod utan vatten och tak över huvudet, deras butiker och hem plundrades av gäng med macheter.

I stället valde presidenten att resa över till de totalförstörda öarna först en vecka senare, samma dag som jättedemonstrationer genomfördes i Paris och andra stora städer i protest mot den nya arbetslagstiftningen. På plats förklarade han för utblottade, chockade människor att nu var det inte tid för kritik utan nu skulle man låta regeringen bygga upp skolor, sjukhus, vägar. Sedan kunde man eventuellt diskutera bristande förberedelser.

Under Atenbesöket passade Macron också på att klassa dem som tänkte demonstrera mot den nya arbetslagstiftningen, tänkt att mjuka upp rigiditeten på den franska arbetsmarknaden, som »latmaskar, cyniker och extremister«.

Reaktionen blev våldsam och kommentatorerna mindes hur Emmanuel Macron ett par månader tidigare delat upp sina landsmän i två grupper: de som lyckats och de som var värdelösa.

Men tappet för Macron började långt tidigare. När han valdes var det rekordmånga, tolv miljoner personer, som blankröstade. Miljoner lade med motvilja sin röst på honom enkom för att stoppa Marine Le Pen. Trots det fick han bara 43,6 procent av de röstberättigades förtroende.

Den första varningen till dem som trott att de skulle få en modern president, inställd på förnyelse och dialog, kom direkt. När François Mitterrand svors in den 21 maj 1981 iscensattes en vandring i Panthéons krypta som en eloge till de stora män som begravts där. Nu gjordes en pastischartad version av detta. Men i Louvren, franska kungars gamla hemvist, där Macron vandrade i dramatiska gångar med perfekt ljus-sättning och kameror utplacerade i varje hörn.

Det finns i Frankrike en elit så välutbildad att vi i Sverige knappt kan föreställa oss den. Det är extremt studiebegåvade personer som först tagit i examen vid en eller flera av de prestigefyllda högskolorna, till exempel Sciences Po eller École normale supérieure, och därefter sökt sig till förvaltningshögskolan École nationale d’administration, L’Ena . Skolan, grundad av de Gaulle, hade som uppgift att skapa en förvaltningselit för att bygga upp staten efter andra världskriget. I dag vandrar dess före detta elever mellan statliga och privata topposter men behåller täta band sinsemellan. En rad av Macrons ministrar, inte att förglömma presidenten själv och hans premiärminister, tillhör dessa.

De utgör en elit, som nästan blivit en kast, och som genom att vara i maktens korridorer ser till att nästa generation också ges inträde dit. Ett etablissemangets perpetuum mobile.

Den bästa cuvéen hittills sägs vara den som vände ryggen åt Macron när han i mitten av juli avsatte den populäre arméchefen Pierre de Villiers. Men Emmanuel Macron är bara i början av sitt presidentskap. Han har makten att modernisera Frankrike men inte som tidigare monarker att skriva historien om sin tid som härskare.