Mannen som krympte

Allt började så fel, när Nicolas Sarkozy valdes till president den 6 maj 2007. I pressen läckte det ut att hans fru, Cécilia, inte hade röstat på sin make. Hon hade inte röstat alls. Deras äktenskap hängde redan på repet. Men Nicolas Sarkozy månade om sina trognaste väljare: äldre, konservativa fransmän på landsbygden. För dem var han redo till alla uppoffringar och skenförhållanden.

Så var det valvakans efterfest, den på Fouquet’s, ett lyxhotell på Champs-Élysées. Det var inte en fest för valarbetarna i det segrande, konservativa UMP-partiet. Endast 55 vip-personer var inbjudna. Bland dem fanns många industriledare.

Efter kalaset försvann Nicolas Sarkozy för att vila och »låta sig uppfyllas av president­uppdraget«. Det talades om ett kloster. I stället blev det en lustjakt, ägd av en miljardärskompis, Vincent Bolloré. En av de 55.

I helgen stöpte Nicolas Sarkozy om sin regering i ett försök att återta det politiska initiativet på hemmaplan. Risken är att det är för sent.

– Nicolas Sarkozys utförsbana började tidigt och sedan har det bara blivit värre, säger Pascal Perrineau, professor på Science Po och direktör för forskningsinstitutet Cevifop.

Presidentens första stora reform blev ett skattetak på 50 procent för Frankrikes höginkomsttagare. Den reformen släpar presidenten i dag som ett kors. Frankrikes samlade intäkter från inkomstskatt räcker inte ens till att betala av räntan på statsskulden (82 procent av BNP).

Problemet är att det har gått prestige i skattereformen. Presidenten försöker nu backa på det området för att inte förlora ansiktet. Men de fem–sex miljarder kronor i uteblivna skatteintäkter som det handlar om skulle inte rädda Frankrikes katastrofala finanser.

Värre är att reformen skickar ut en signal om att de nödvändiga uppoffringarna i saneringen av Frankrikes finanser inte är jämnt fördelade. Att presidenten arbetar mer för de 55 på Fouquet’s och mindre för de övriga 64 miljoner fransmännen. Till det kommer alla klavertramp.

– Det gångna året har varit katastrofalt. Det började när Sarkozys son, Jean Sarkozy, höll på att få ett toppjobb i Paris­regionens finanscentra och fortsatte med Bettencourtaffären under sommaren, säger Pascal Perrineau till Fokus.

Arvtagerskan till L’Oréal, Liliane Bettencourt, är Frankrikes rikaste kvinna. Hon gav generösa bidrag till Eric Woerth, tidigare budgetminister och tillika kassör för presidentpartiet UMP. Bland annat fick ministerns fru en synnerligen lukrativ anställning hos Liliane Bettencourt – som i sin tur aldrig behövde oroa sig för någon skattekoll.

Sarkozys jakt på romer gav intrycket att vara en rökridå för den alltmer genanta Bettencourtaffären. Opinionsundersökningar antydde att utvisningarna var populära bland fransmännen. Men priset var ett ökat obehag inom det egna lägret. Åtminstone bland liberaler och kristdemokrater.

När Eric Woerth, nu som arbetsminister, väl fått höstens pensionsreform i hamn skulle en ny period inledas.

– Vi ska inte förringa den segern. Pensionsreformen kan hjälpa Sarkozy i nästa presidentval, säger Pascal Perrineau på Cevifop.

Efter månader av strejker och demonstrationer skulle Frankrike få en ny regering, med en ny premiärminister. Det skulle bli en »social« regering, lät presidentpalatset förstå. Nicolas Sarkozy hade redan före sommaren utlovat en »paus« i det tuffa reformarbetet.

Regeringstvåan, miljö och energiminister Jean-Louis Borloo, var presidentens favorit. Han är mer liberal än konservativ. Rent av libertin, gnällde många inom partiets innersta krets. Jean-Louis Borloo karikeras dagligen med en cigarett i ena näven och ett glas vin i den andra. Den yviga frisyren för tankarna till en vild efterfest.

För första gången på länge stötte presidenten på ett kompakt motstånd inom de förr så disciplinerade partileden. Det hjälpte inte att miljöministern gick till frisören och började knyta sin slips ordentligt.

Partiet ville ha kvar den sittande premiärministern, François Fillon. Det började osa myteri. François Fillon är lika festlig som en begravningsentreprenör. Men i takt med att den hårt arbetande premiärministerns påsar under ögonen sjunker allt djupare ned, så ökar hans popularitetssiffror. Nicolas Sarkozys länge hunsade premiärminister är i dag långt populärare än presidenten själv.

I sista stund tvingades Nicolas Sarkozy backa på alla områden. Hans nya flygplan, en Airbus 330 – i folkmun kallat Air Sarko One – hade knappt landat efter premiärturen till G20-mötet i Seoul när beskedet kom förra helgen. Presidenten avskedar regeringen och tillsätter en ny – under ledning av samma premiärminister, François Fillon. Nästan alla liberaler, mittfältare och överlöpare från vänstern kastades ut ur regeringen.

Runt François Fillon samlas det gamla gardet från gaullisthögern.

Ett och ett halvt år före nästa presidentval gräver Nicolas Sarkozy ned sig i en skyttegrav, omgärdad av de närmaste bundsförvanterna. Nu är det slut med breda lösningar.

»François Fillon har hela tiden satt käppar i hjulet för mig. Han var min främsta motståndare«, kommenterade Jean-Louis Borloo i Le Monde i veckan. Han vill inte vara med i regeringen längre utan tänker återvinna sin frispråkighet, säger han. Och kanske ställa upp i nästa presidentval.

I kulisserna har UMP:s partiledning gått till Jean-François Copé – en konkurrent som drömmer högt och ljudligt om att själv bli president en dag.

På presidentens högra flank lurar extremhögern, Front National. Det partiet får i januari en ny, yngre partiledare: Marine Le Pen, dotter till den nuvarande ledaren, Jean-Marie.

– Vi ser vilket groteskt valfiske hela affären med utvisningarna av romerna var. Regeringsombildningen är bara en maskerad. I dag styrs Frankrike av utländska kreditvärderingsinstitut. Våra väljare har insett det och är på väg tillbaka till oss, säger Marine Le Pen till Fokus.

Tidningsbilderna av Sarkozy som Napoleon är ett minne blott. Men än är inte slaget förlorat. Som ordförande för både G8 och G20 får han nu åter chansen att framstå som en stark ledare, och lyfta sin image även på hemmaplan.