Mänskliga maskiner

Nog för att schackspelare kunde vara lite speciella. Men den här? Han haltade som en gammal man, fast han knappast var mer än 26. I skinnjackan och med det långa håret såg han ut som en gangster. Skorna var utan tvekan flera nummer för stora. Mellan dragen klapprade han fötterna mot golvet, i otålig otakt. Stormästaren på brädet intill sneglade på honom. Under en tid hade han följt ynglingens framfart på de europeiska stortävlingarna. Spektakulära segrar.

Men det var något som inte stämde.

Stormästaren var säker på att grabben fuskade. Inför mötet med honom nästa dag tog stormästaren med sig en livvakt, och bad domaren att kolla om han hade några hjälpmedel någonstans. Den unge gjorde en irriterad grimas, men följde med in i ett avskilt rum.

–Töm dina fickor, sa domaren. Ynglingen gjorde som han blev tillsagd, han hade börjat kallas schackets James Bond, men nu påminde han mer om Scarlett Pimpinell: inget här, inget där.

Hans blick lyste av uttråkad triumf.

Han spelar över, tänkte stormästaren, så där beter sig bara den som har något att dölja.

– Ta av dig skorna, uppmanade domaren.

– Aldrig i livet, sa ynglingen.

– Då bir du diskvalificerad.

– Ni kommer att ångra er. Jag har en fruktansvärd fotsvett.

– Ta av dig skorna!

Men den 26-årige bulgaren Borislav Ivanov vägrade. På matchprotokollet skrev han Human Clown om sin motståndare och Machine om sig själv, lämnade lokalen och turneringen.

Digital duell. Garri Kasparov spelar mot datorn X3D Fritz i New York 2003. Foto: Bebeto Matthews/AP/TT

Händelsen inträffade på en tävling i Bulgarien 2013. En tid senare dök Ivanov upp på en annan turnering, och ombads åter visa skorna. Nu nämnde han inte fotsvetten, utan tog av sig: inget där heller. Misstankarna kvarstod dock och Ivanov bannlystes från internationellt tävlingsschack. Var han en fuskare? Hade han gömt en mobiltelefon i skon? Alla visste hur det måste ha gått till. Med tårna hade han knappat in motståndarens drag på displayen. Med hjälp av vibrationer kunde samma tår ögonblicket därpå registrera det drag en superdator på internet rekommenderade.Men Borislav Ivanov kunde aldrig avslöjas. Ändå är en enig schackvärld säker på att han fuskade.

Med datorernas intåg i schacket har frestelsen att fuska ökat. Sättet Ivanov spelade schack på var också speciellt. Mer som en dator än som en människa. Datorer spelar schack på ett annat sätt än människor. Men skillnaderna har å andra sidan blivit mindre, eftersom allt fler toppspelare har börjat spela schack som datorer.

Efter de fyra första partierna i den pågående titelmatchen i schack mellan Norges självmedvetna superstjärna, den regerande världsmästaren Magnus Carlsen, och den ett år yngre och stammande ryske utmanaren Sergej Karjakin, har många kommentarer på schacksajterna handlat om hur maskinmässigt de båda  spelar. Numera kan alla som följer ett VM-parti i schack se vilka drag som är de bästa, eftersom kraftfulla datorer simultant visar bästa nästa drag, och värderar vem som har bäst position med decimaler. När Magnus Carlsen såg till att stänga en angreppsväg för Karjakin i parti två i lördags med ett löpardrag var det precis det drag som de stora schackdatorerna rekommenderade. Finalmatchen som spelas i Fulton Market i New York är intressant för att det är första gången en VM-match spelas mellan två spelare som är uppvuxna med att ta hjälp av datorer för att lära sig spelet.

Schackets moderna VM-historia är rik på drabbningar mellan spelstilar och personligheter, som väckt intresse långt utanför schackets inre krets av glosögda nördar. När den egensinnige amerikanske eremiten Bobby Fischer vann mot Sovjetunionens Boris Spasskij i Reykjavik 1972 beskrevs det som en seger för individualismen och den fria världen mot det totalitära systemet. Men inom schacket markerade Fischers seger en triumf för ett slags universellt geni som behärskade alla stilar, och samtidigt var besatt av att vinna. Men Bobby Fischer var paranoid och vägrade försvara sin titel. En ryss, Anatolij Karpov, tog hans vakanta tron,  behöll den ett decennium med hjälp av stillsamma positionsdrag som gav omärkbara fördelar, som fick motståndaren att bryta ihop under press. Karpov detroniserades av den Bakufödde Garri Kasparov, som komplicerade ställningarna genom att söka obalans i positionerna och  snabbt ta initiativ och sikta in sig på motståndarens kung. Oväntade pjäsoffer, kalkylerade attacker understödda av en intuitiv insikt om att den som kom först till angrepp med pjäserna koordinerade hade alla chanser. Kasparov tog det dynamiska schacket längre än någon annan, och när han efter nära två decennier tvingades inse att han inte längre var planetens bästa var det inte en människa utan en dator som besegrade honom.

2 mot 50. Systrarna Zsuzsa och Judith Polgar spelade mot 50 motståndare samtidigt. Foto: Keystone Pictures USA

Newsweeks förstasidesrubrik var »The brains last stand.« inför mötet mellan superdatorn Deep Blue och Kasparov 1997. Kasparov föll knappt.

Det som störde honom var att nederlaget kom »mot en maskin som inte tänkte och spelade som en människa, utan en som spelade som en maskin«. Många programmerare var av samma uppfattning. Datorns seger, medgav man, var knappast ett prov på en intelligens »som kunde tävla med mänsklig intelligens som hjälper oss att leva ett liv.«

Antalet tillåtna positioner i schack är 10 upphöjt i 40. Antalet olika varianter på ett parti 10 upphöjt i 140. En spelare som ser åtta drag framåt står inför lika många möjliga partivarianter om det finns stjärnor på himlen, har det sagts. Liksom att det finns fler möjliga schackpartier än atomer i universum.

Kasparovs poäng var att en kalkylerande dator kan besegra en världsmästare, men  inte på egen hand föra schacket framåt. Schack har förädlats av människor i djupa tankar över brädet under 1 800 år, och kan inte reduceras till matematiska formler. Schackets gåta är inte löst. Det finns ingen ekvation som leder till att ett schackparti vinns.

För Kasparov är schack en plats där konst och vetenskap sammanfaller i den mänskliga hjärnan och raffineras genom erfarenhet, med datorer som hjälpmedel, inte som befallande gudar som sitter på den absoluta sanningen. Människor är begränsade i konsten att räkna på möjliga drag i komplexa  ställningar, och datorerna kan hjälpa oss där. Men schack  handlar också om strategi, förmågan att värdera en ställning och att tänka ut planer.

När Kasparov i ett parti 1999 såg en vinnande position 15 drag framåt – ovanligt till och med för honom – offrade han i princip allt han hade. Partiet är en milstople i schackets moderna historia, ett mästerverk i precision och skönhet. Hans motståndare, bulgaren Topalov spelade på toppen av sin förmåga och matthoten bytte adress med varje drag. Sådana partier har inte förekommit i inledningen av VM-matchen i New York. Fyra remier där Carlsen har försökt mala ner sin motståndare med exakta postiotionsdrag. Men Karjakain har överraskande stått emot.

Datorer har samtidigt visat att det vid ett, kanske två, tillfällen fanns motdrag som hade pulvriserat Kasparovs undersköna parti 1999. Ska Magnus Carlsen spela det drag datorn föreslår, som han själv inte kan se, men antagligen känner till genom studier? Carlsen, i högre grad än alla andra, söker nya okända ställningar  på brädet. Hans svårsalgenhet vilar på att hans hjärna tycks ha en dators processorkraft.

Ändå: I kommentarrena har det ropats på Kasparov, Fischer och andra mästare från förr: Ge oss personligheter! I väntan på att de bästa schackspelarna vågar släppa loss kreativiteten, är det hos fuskarna som den mänskliga uppfinningsrikedomen firar triumfer. För vem kan klaga på kreativiteten hos den  som lär sig att med tårna manövrera en schackdator via en mobiltelefon gömd  i skorna?

VM-matchen i schack spelas mellan den 11 och 30 november.